Ahmad Hasan al-Bakr (arabiska:أحمد حسن البكر),[uttal saknas] född1 juli1914 iTikrit iIrak, död4 oktober1982 iBagdad iIrak, var en irakisk arméofficer och ledande politiker inomBaathpartiet. Han varIraks president mellan1968 och1979.
Al-Bakr kom först till makten somIraks premiärminister genom en arabnationalistisk kupp1963, som avsatte presidentenAbd al-Karim Qasim. Han utmanövrerades redan samma år men återvände till makten genom en ny kupp1968, som störtade presidentAbdul Rahman Arifs försvagade regim. Under al-Bakrs presidenttid kom hans kusin och vicepresidentSaddam Hussein att utöva ett stort inflytande, däribland som chef för landets underrättelsetjänst, och under slutet av al-Bakrs regering fungerade denne som Iraks verklige härskare.[1]
Inrikespolitiskt kom hans regeringstid att präglas av nationaliseringar av inhemska oljetillgångar samt en utbyggnad av Iraks utbildnings- och välfärdssektor. Utrikespolitiskt stod han för en kompromisslös politik gentemotIsrael och ledde in Irak i det misslyckadeOktoberkriget1973. Den antivästliga politik som inletts under Qasim fullbordades, då Irak till största del bröt med västblocket till förmån för förbättrade relationer medSovjetunionen, med vilket al-Bakr slöt ett vänskapsavtal1972. Mot slutet av sin regering inledde han förhandlingar medSyriens likasinnade presidentHafez al-Assad i syfte att skapa en union mellan staterna under dennes ledning. Planerna omintetgjordes emellertid genom en av Saddam Hussein iscensatt statskupp i juli1979, då al-Bakr tvingades avgå, formellt av hälsoskäl. Samtidigt försattes han i husarrest för resten av sitt liv och avled tre år senare, utan att den officiella dödsorsaken någonsin fastställts.