Största städer (över 10 miljoner invånare med förorter): Kairo Kinshasa Lagos
Afrika ärjordens näst störstakontinent (efterEurasien) och även jordens näst största världsdel efterAsien, både vad gällerareal ochfolkmängd. Med världsdelens öar inräknade mäter Afrika 30 244 050 km², vilket motsvarar 20,3 procent av jordens landmassa eller cirka 6 procent av jordens totala area. Omkring 22 miljoner km² av dessa ligger itropikerna vilket gör den afrikanska kontinenten till världens varmaste kontinent. Antalet invånare i Afrika år 2022 beräknas till 1,4 miljarder, mer än en sjättedel av jordens befolkning.[2] Dess längd i nordlig-sydlig riktning är omkring 8 000 km och dess största bredd omkring 7 800 km.
Ordet ”Afrikas”etymologiska bakgrund är dunkel, och ordet har dessutom haft olika betydelse under olikaepoker.
I äldre tider kallades allt land väster omEgypten för ”Libyen”. Enligt dengrekiska historieskrivarenHerodotos berättelse segladefeniciska sjömän på uppdrag av den egyptiska kungen Neko runt Libyen, det vill sägakontinenten Afrika redan omkring 600 f.Kr.
Närromarna först använde termenAfrica terra avsåg de föreandra puniska kriget endast trakten kringKarthago, det vill säga motsvarande ungefär dagens Tunisien där själva staden Karthago låg samt stora delar av Libyen och Algeriet. Romarna uppfattade förstEgypten som en del av Asien, och det var först geografenPtolemaios som drog gränsen vidSuez. Under kejsartiden komAfrica att avse hela det området romarna kände till av kontinenten, och allt eftersom européerna upptäckte mer och mer av kontinenten kom termen att avse ett allt större område. Namnet ska ha avsett "landet därafri" (singularis:afer) bodde.Afer avsåg namnet på ett folk som kan motsvara dagensberber.Vikingarna under 800- och 900-talen kallade norra Afrika för "Blåland".
Geologiskt är Afrika en mycket gammal kontinent, i huvudsak uppbyggd avurberg. Under jordens forntid var den en del av jättekontinentenGondwanaland. Denna gled isär underjura- ochkrita-perioderna för 100-150 miljoner år sedan, och så fick Afrika sin nuvarande form.
Inom sina regelbundna kuster rymmer den en total yta på omkring 30 244 050 km² inklusive öarna. Afrika åtskiljs frånEuropa avMedelhavet och förenas med Asien i sitt nordöstra hörn genomnäset vidSuez, omkring 130 km i bredd. Omkring 8 000 km skiljer den nordligaste punkten,Ras ben Sakka iTunisien, från dess sydligaste,Kap Agulhas iSydafrika. FrånKap Verde, dess västligaste punkt, tillRas Hafun iSomalia är det omkring 7 400 km. Afrikas kuster mäter omkring 28 000 km (1 km kust på 1 057 km²) varavMedelhavet står för 5 400 km,Atlanten 11 000 km,Indiska oceanen 8 700 km ochRöda havet 2 900 km, och avsaknaden av djuparebukter och betydandehalvöar blir uppenbar om man jämför med Europas 9 700 000 km² som omgärdas av 32 000 km kust (1 km kust på 278 km² land), eller med detfjordrikaNorge, där motsvarande siffra 385 000 km² land och en kuststräcka på 20 000 km (1 km kust per 19 km² land).
Afrikas genomsnittliga höjd över havet är omkring 600 m, vilket motsvarar de båda amerikanska kontinenternas höjd men är lägre än den asiatiska på omkring 950 m. Jämfört med de andra kontinenterna utmärker sig Afrika med en liten andel landområden på mycket hög respektive mycket låg höjd. Landområdena under 180m ö.h. upptar en osedvanligt liten del av den totala landmassan, och även de högsta delarna, som är betydligt lägre än motsvarande i Asien, utgörs av isolerade berg och bergskedjor. Generellt ligger de högreplatåerna i öst och söder och de lägre delarna åt väst och norr och med en linje från ungefär vidRöda havets mitt tillKongoflodens mynning kan kontinenten delas upp i ett lågland i norr och ett högland i söder. Man kan således dela upp Afrika i fyra övergripande landområden:
Slättlanden vid kusterna – ofta medmangroveträsk insprängda – når aldrig långt in från kusterna utom vid vattendragens nedre delar. Slamrika slättland finns egentligen bara vid de större flodernas deltan, och annars utgör kustområdena det lägsta steget i en serie terrasser som bildar stigningen upp till de inre platåerna.
De södra och östra höglanden som ligger på mellan 600 och 1 000 m ö.h.
De nordliga och västra slättlanden, inklusive Sahara, som kantas och genomfars av stråk med högre landområden, men i allmänhet håller sig under 600 m ö.h. Sahara ligger till och med bitvis under havsytan.
Den första mänskliga migrationen, från kontinenten men även inom Afrikas kuster, kan spåraslingvistiskt, kulturellt och genom datoranalyser avgenetiskt material. Någonstans iÖstafrika tror dagens forskare att de förstahominiderna uppkom. IEtiopien har man hittat ett två miljoner år gammalt skelett som uppkalladesLucy, den första kända mänskligaprimaten.
Några av de mest kända afrikanska civilisationerna. Civilisationer från olika tidsepoker visas parallellt.
Lingvistiska spår tyder på attBantufolk emigrerade frånVästafrika in ikhoisanfolkets (de som tidigare kalladesbushmän ochhottentotter) område och undanträngde dem. Bantufolken använde en uppsättning grödor, bland annatkassava ochjams, som var mer lämpade för jordbruk i dettropiska Afrika, och med sitt jordbruk kunde bantu försörja en betydligt större folkmängd än de jägare eller samlare som de trängde undan. Bantufolkens traditionella bosättningsområde sträcker sig frånSaharaöknen till detempererade regionerna i söder. Historiskt har deras vapen varit spjut, sköld, pil och båge. Det förkhoisanspråkens karaktäristiska klickljuden återfinns inguni- ochbantuspråk som till exempelxhosa ochzulu. Khoisanspråken talas idag främst av utspridda minoritetsgrupper i södra Afrika i länderna kringKalahariöknen.
Afrika söder om Sahara har bestått av olika stater och riken, mindre stadsstater samtstammar ochklaner. Det forna egyptiska riket, är en av världens äldsta stater, och den mest kända av de äldre afrikanskacivilisationerna. Det fanns även statsbildningar iNubien,Ghana,Timbuktu,Kanem-Bornu och i nuvarandeZimbabwe.
Nordafrika kom från och med 600-talet under arabiskt inflytande – en tid av kulturell blomstring – och med kamelens hjälp spredsIslam och den arabiska kulturen genom Sahara och vidare söderut. Arabiska och persiska handelsmän spred likaså Islam längs med den östafrikanska kusten parallellt med en omfattande svart slavhandel. Detta östafrikanska handelsutbyte med araber och perser sträckte sig ända bort till Java. Därigenom uppstod den etniska, kulturella och språkliga mångfalden på Östafrikas kust,Madagaskar ochKomorerna.
Det arabiska intresset för Afrika går långt tillbaka, men handel med slavar från centra som Lamu och Zanzibar vid östkusten har pågått åtminstone sedan senare delen av 1000-talet e.Kr. De miljoner slavar som exporterades till arabvärlden och österut under denarabiska slavhandeln finns idag kvar som en stor etnisk grupp där, i stor utsträckning integrerad med den ursprungliga arabiska befolkningen. Slavhandel med svarta pågår fortfarande i vissa arabländer, till exempel Sudan.[3]
Under1300-talet började vissa europeiska handelsexpeditioner få kontakt med Nord- och Västafrika.
Från 1500-talets mitt fram till förbudet mot slavhandel i Storbritanniens parlament 1807, som kom att få full kraft först något årtionde senare, handlades slavar från lokala stamledare i främst Väst- och Centralafrika. Flera miljoner afrikaner såldes på detta vis som slavar till främst de Europeiska kolonierna i Amerika.
Från slutet av 1000-talet koloniserade arabiska köpmän den afrikanska östkusten. Holländarna koloniserade på 1600-talet den då relativt folktomma södra udden av Afrika. Portugiserna grundade flera kolonier i västra Afrika och vid nuvarande Moçambique. I mitten av1800-talet leddes flera expeditioner in i de centrala delarna av Afrika, bland annat av Livingstone och Speke, men också den svenske upptäcktsresandenCharles Andersson. Denna kolonisering förändrade i grunden det ekonomiska livet på kontinenten, och innebar i flera fall ensidig export av naturresurser.Kung Leopolds rovdrift på sin privata koloniKongostaten är ökänd och kostade miljontals afrikanska liv.
I Afrika fanns efter första världskriget endast tre självständiga stater nämligen konungariket Egypten, republiken Liberia och konungariket Abessinien. Tanger bildade med sitt område en internationell zon. För övrigt var hela världsdelen uppdelad på kolonier åt europeiska makter.[4]
Av afrikanska länder är endast öriketMauritius fullvärdig demokrati. De gröna ärDemokratier med anmärkning, de grå ärhybridregimer, de röda ärtotalitära regimer; allt enligtDemocracy Index 2022. För de vita saknas uppgifter.
Korruption och havererade politiska program har lett till utbreddundernäring och undermålig infrastruktur orsakar alltjämt brist på mat och rent vatten. Sanitetsproblemen har också orsakat en akut spridning av bland annathiv-viruset som leder tillsjukdomenaids.
Trots nöd och umbäranden finns vissa positiva tecken –demokratiskt valdaregeringar växer i antal även om de inte utgör någon majoritet ännu. Genom påtryckningar från till exempelInternationella valutafonden (IMF) har många afrikanska stater lyckats vända en nedåtgående ekonomisk spiral som varat i flera decennier till en positiv tillväxt. Om man beaktar IMF:s katastrofala misslyckanden i länder somArgentina ochFilippinerna är det dock oklart i vilken omfattning dessa konventionella ekonomiska kriterier ger en rättvis bild av vad Afrika faktiskt behöver.
De afrikanska ledarna har i olika omgångar sökt former för samarbete sinsemellan. Hittills har dock detta inte lyckats särskilt väl. Underinbördeskriget iKongo var det grannstaterna som spädde på konflikten snarare än utomafrikanska stater, och motivet var främst att skaffa kortsiktiga vinster genom att utvinna diamanter och andra mineraler. Antalet döda i konflikten har uppskattats till 3,5 miljoner under en femårsperiod.
De politiska samarbetsorganisationer man skapat har inte kunnat leva upp till förväntningarna. Organisationen för afrikansk enighet (OAU 1963-2002) kallades till exempel diktatorsklubben för dess tendens att alltid stödja de sittande politiska ledarna och ägna väldigt lite energi åt att främja den vanlige afrikanens mänskliga rättigheter. 2002 skapades i ställetAfrikanska unionen, som är tänkt att underlätta ett framtida samarbete mellan kontinentens stater. Hittills har denna organisation inte klarat att hantera till exempelutrotningskriget i Darfur-provinsen iSudan, där en arabisk statsledning tillåtit slakt på hundratusentals avbantubefolkningen i sydväst. En avgörande skillnad mellan såväl OAU som AU å ena sidan ochEU å den andra, är att EU startades av en grupp länder som satte demokrati och mänskliga rättigheter i fokus för den egna politiken, och som krävt detta av tillkommande medlemsstater. OAU och AU har från början i stället varit territoriellt inriktade, och visserligen haft demokrati och mänskliga rättigheter som skrivelser i sina stadgar, men ytterst sällan satt kraft bakom dessa ord. På så sätt liknar AU merFN än EU.
Afrikas ekonomi omfattar ungefär 887 miljoner människor i 54 olika stater (Juli 2005). Afrika är världens fattigaste kontinent, och den är, i medeltal, fattigare än den var för 25 år sedan. PåFN:s Human Development Report från2003 (som rankade världens 175 länder enligt en rad kriterier) var plats mellan 151 och 175 intagna av länder i Afrika.
Det finns dock länder som lyckas bra ekonomiskt, bland andraBotswana,Ghana ochSydafrika.Etiopien har också en relativ bra ekonomi tack vare den höga tillväxten i landet på cirka 11-15% per år. Sydafrika har en väl fungerande inhemsk aktiehandel och har stora naturtillgångar i bland annatguld ochdiamanter och ett väl fungerande rättsväsen. Det finns i Sydafrika även tillgång till investeringskapital, stora marknader och utbildad arbetskraft. Det finns även andra afrikanska länder, exempelvisEgypten, som länge haft en väl fungerande handelssektor och ekonomi.
Kontinentens kust motAtlanten återfinns stora fyndigheter avolja. INigeria finns en av världens mest betydande oljereserver och landets ekonomi är bland de snabbast växande i världen.
Afrikas jordbruk sysselsätter drygt hälften av Afrikas befolkning och är den viktigaste näringen. Cirka 6 % (ungefär 1 814 600 km²) av världsdelens yta är uppodlad, mest i savannområdena. I stora delar av de brukningsbara områdena är jordens bördighet ganska låg. De bästa jordarna återfinns i begränsade höglandsområden som i till exempelKamerun ochÖstafrika.
Människan,Homo sapiens sapiens, antas härstamma från Afrika och spred sig härifrån till de omgivande kontinenterna. Den svarta befolkningen söder om Sahara tillhör den ursprungliga befolkningen som hela tiden levat i Afrika.
Norr om Sahara präglar samröret med övrigaMedelhavsområdet och inte minst sydvästraAsien både befolkning, språk och kultur.
På önMadagaskar, som länge var obebodd, härstammar majoriteten av befolkningen från människor som emigrerat frånIndonesien. Under kolonialtiden skedde inflyttning frånEuropa ochAsien till södra Afrika, där den icke-svarta befolkningen idag utgör betydande minoritetsgrupper.
Afrikas befolkning uppvisar många för utvecklingsregioner typiska drag, som högafödelsetal i kombination med sjunkandedödstal med snabb befolkningsökning och låg medelålder (45 % är under 15 år) som följd. Även om befolkningstätheten varierar kraftigt mellan olika regioner är Afrika generellt en glestbefolkad kontinent, med i genomsnitt 27,8 invånare per km².
Afrika är den kontinent som har den lägsta urbaniseringsgraden, med endast 25% boende i städer. Även här är variationerna stora, och i norra och östra Afrika finns en lång urban tradition.
Uppskattningsvis finns det ungefär 1800 taladespråk i Afrika idag. Vissa av dessa, till exempelSwahili,Hausa, ochYoruba, talas av många miljoner människor, medan det finns andra som bara talas av några hundra eller ännu färre. Afrika har även många olikateckenspråk. De flesta afrikaner talar som modersmål ett språk tillhörande någon av de fyra språkfamiljernaafroasiatiska språk,nilo-sahariska språk,Niger-Kongospråk ellerkhoisanspråk.Med några få nämnvärda undantag i östra Afrika, har nästan alla afrikanska länder språk som har sitt ursprung utanför världsdelen som officiellt språk, på grund av kolonialismen och mänsklig migration. Till exempel används i ett stort antal afrikanska länderfranska ellerengelska som administrativt språk för stat, handel, utbildning och media.Arabiska,portugisiska,afrikaans ochmalagassiska är andra exempel på språk med ursprung utanför Afrika som idag används av miljoner afrikaner, både i offentliga och privata sammanhang.
Kristendom ochislam är de största religionerna i Afrika, 46,3 % av alla afrikaner är kristna och 40,5 % är muslimer. Resten 11,8 % tillhör olika lokala afrikanska religioner som funnits före den europeiska kolonisationen. Ett mindre antal afrikaner ärhinduer, eller har tro frånjudisk tradition. Exempel påafrikanska folk som tillhör judendomen ärBeta Israel,Lembafolk ochAbayudaya i östraUganda. Sydafrika och Angola har över 55% kristna katoliker.
Afrika har ett stort antal överlappande kulturer, och flera tusen olika etniska grupper. Den mest konventionella distinktionen är den mellan området söder om Sahara och området norr om öknen. De nordliga länderna associerar sig främst med arabkulturen, medan de sydliga länderna består av i sin tur många olika kulturella områden. En av de största kulturella identiteterna är den som innefattar alla folk som talar någotbantuspråk.
Det går också att göra en indelning i gamla franska Västafrika å ena sidan, och resten av Afrika (mer specifikt de brittiska eller portugisiska kolonierna i södra och östra Afrika) å andra sidan. En annan kulturell linje går mellan de afrikaner som håller kvar vid sina gamla traditionella livsstilar, och de som har anpassat sig till en mer modern livsstil. Det går även att dela upp traditionalisterna i sådana som ägnar sig åt uppfödning av boskap, och sådana som ägnar sig åt jordbruk.
^Egypten brukar anses ligga i två världsdelar, Nordafrika (enligt FN:s regionindelning) och Västasien; befolknings- och arealuppgifterna avser endast den afrikanska delen, väster omSuezkanalen.
^Västsahara är ockuperat avMarocko, som också har anspråk på området.
^De till Spanien hörande Kanarieöarna brukar geografiskt räknas till Nordafrika på grund av deras relativa närhet till Marocko och Västsahara; befolknings- och arealuppgifterna är från år 2001.
^Den spanskaexklaven Ceuta omges på landsidan av Marocko i Nordafrika; befolknings- och arealuppgifterna är från år 2001.
^Det till Portugal hörande Madeira brukar geografiskt räknas till Nordafrika på grund av dess relativa närhet till Marocko; befolknings- och arealuppgifterna är från år 2001.
^Den spanska exklaven Melilla omges på landsidan av Marocko i Nordafrika; befolknings- och arealuppgifterna är från år 2001.
^Bloemfontein är Sydafrikas judiciella huvudstad, medan Kapstaden är säte för den lagstiftande församlingen och Pretoria är administrativ huvudstad. Staden Pretoria har inlett en process för att eventuellt byta namn till Tshwane.
^Yamoussoukro är Elfenbenskustens officiella huvudstad, men Abidjan fungerarde facto som huvudstad.
.svg)
