Den här artikelnbehöver fler eller bättrekällhänvisningar för att kunnaverifieras. Motivering:Bland annat innehåller "faktarutan" en mängd icke källbelagda uppgifter, och det finns också motsägelser mellan "faktarutan" och den löpande texten.(2020-03) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kanifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras pådiskussionssidan.
Afghansk-sovjetiska kriget pågick mellan 1979 och 1989 mellanSovjetunionen (som stödde den marxist-leninistiska regeringen iAfghanistan) och den afghanska islamiskamujahedinrörelsen.[15]Rebellerna stöddes av USA, som såg det som en del av detkalla kriget.[15]Redan år 1978 inleddes ett uppror mot densovjetstödda regeringen som tagit makten. Upproret blev bara förvärrat när Sovjetunionen i december 1979 gick in med ett stort antal trupper och ockuperade landet. Som ett resultat av Sovjetunionens sammanbrott, föll regimen i Afghanistan 1992. Dessutom utbröt snart ettnytt inbördeskrig mellan de falanger som besegratSovjetarmén.
I april 1978 erövradeAfghanistans kommunistparti makten genomaprilrevolutionen. De nya makthavarna hade emellertid stora problem med att bekämpa motståndet och24 december1979 invaderade sovjetiska styrkor landet. Några dagar innan hadeSpetsnaz-trupper (sovjetiska elittrupper) tagit kontrollen över regeringsbyggnader med mera iKabul och president Amin mördades.
Sovjetunionens viktigaste syfte med interventionen tolkades i väst som att Sovjet snabbt ville krossa gerillan och ersätta Amins regim med en "lydig" marionettregim. Till sovjeternas förvåning visade sig gerillan (Mujaheddin) vara en mycket svårare nöt att knäcka än vad man trott. Striderna mellan gerillan och ockupationsmakten utvecklades snart till ett mycket blodigt krig som hade många likheter medVietnamkriget. Trots en enorm teknisk överlägsenhet kunde inte över 100 000 sovjetiska marksoldater (räknar man in flygstridskrafter med mera tillkommer tiotusentals man) knäcka motståndet. Stridsmoralen hos gerillan var hög, den hade stort stöd hos civilbefolkningen och precis som iVietnam passade terrängen i Afghanistan utmärkt för gerillakrigföring.
Snart började gerillan också få stöd från västländerna med massiva vapenleveranser vilket gjorde mujaheddin allt effektivare.CIA investerade miljardtals dollar på vapen och utbildning av vad man kallade afghanska frihetskämpar. Bland annat fick afghanerna hjälp av CIA medStinger-robotar för nedskjutning av de sovjetiskaHind-helikoptrarna.[16] Även från andra muslimska länder anslöts sig många frivilliga som också blev tränade av CIA. En av dessa frivilliga var den sedermera ökändeUsama bin Ladin.
Kriget rullade vidare utan nämnvärda framgångar för ockupationsmakten samtidigt som protesterna mot Sovjetunionens krig blev allt intensivare internationellt.USA hade redan 1980 valt att bojkottasommar-OS i Moskva i protest mot invasionen i Afghanistan.
Sovjetunionen "hämnades" i sin tur genom att fyra år senare bojkottasommar-OS i Los Angeles.
Kriget krävde många offer även för angriparen och kostade oerhört mycket pengar. EfterMichail Gorbatjovs makttillträde 1985 och införandet avglasnost växte kritiken även i Sovjetunionen. Gorbatjov försökte snabbt få till enavspänning gentemot västmakterna och då var ett sovjetiskt tillbakadragande från Afghanistan en nödvändighet. 1988 slöts slutligen ettFN-avtal därSovjetunionen förband sig att lämna landet. Den siste sovjetiske soldaten att lämna Afghanistan var symboliskt nog generalenBoris Gromov. Gromov gick till fots över bron som korsar gränsflodenAmu-Daria den 15 februari 1989.
Kriget fortsatte dock, nu som ett rentinbördeskrig mellan Kabulregimen och gerillan. Moralen hos regeringssoldaterna var dålig, och utan det sovjetiska stödet blev det snabbt klart att man i det långa loppet inte kunde stå emot gerillan. 1992 föll slutligenKabul och Afghanistankriget var slut.
Detta innebar dock inte att afghanerna fick fred. Gerillan hade aldrig varit en enhetlig rörelse utan sammansatt av en brokig samling grupper. Dessa var i stort sett bara överens om att sovjeterna skulle ut och Kabulregimen störtas och nu fanns inget sammanhållande kitt kvar. Snart utbröt ettnytt inbördeskrig som pågick i ytterligare fyra år och ledde till atttalibanerna tog makten 1996.
Sammanfattningsvis visade Afghansk-sovjetiska kriget ännu en gång att en militärt underlägsen gerillarörelse kan besegra en supermakt om kriget utkämpas på gerillans villkor och den har stort stöd från civilbefolkningen. På lång sikt har det amerikanska stödet tillMujaheddin visat sig förödande förUSA, då många aval-Qaida-medlemmarna bedöms vara frivilliga veteraner från kriget mot Sovjetunionen.[ifrågasatt uppgift]
Det afghansk-sovjetiska kriget var mycket blodigt och en hänsynslös krigföring orsakade en enorm materiell förödelse och stort lidande för civilbefolkningen. Under de dryga nio år (december 1979 – februari 1989) som Sovjetunionen ockuperade landet beräknas omkring 1 miljoner afghaner omkommit, varav huvuddelen varit civila. Närmare 15 000 sovjetiska soldater fick sätta livet till. Många var under 25 år. Kriget utlöste också en gigantisk flyktingvåg, ca 5 miljoner människor flydde tillIran ellerPakistan.
