Vid hans dop skickade Karl XII, som inbjudits till fadderskapet, honom en fullmakt på en officersplats i den svenska hären. År 1727, då hans äldre bror, som efterträtt sin fader som furstbiskop, avled, lyckades hans mor, vars ekonomiska omständigheter var små, utverka att furstbiskopsstiftet övergick till den sjuttonårige Adolf Fredrik. Fastän hans kusinKarl Fredrik, Karl XII:s systerson, ville förbigå honom vid valet av förmyndare för sin sonKarl Peter Ulrik, fick Adolf Fredrik ändå vid Karl Fredriks död 1739 detta förmyndarskap och blev för några år administrator av Holstein-Gottorp.
Då Karl Peter Ulriks moster, den ryska prinsessan Elisabet, genom en palatsrevolution, 1741, bemäktigat sig den ryska tronen och behövde sin systersons arvsrätt till stöd för sin egen, gynnade Adolf Fredrik hennes planer och sände sin unge myndling tillRyssland, i hopp om att själv därigenom ärva hans utsikter till den svenska tronen. Ur de stormiga partistriderna 1743 framgick även 23 juni, genom rysk inverkan, Adolf Fredriks val till svensk tronföljare. Han tillträdde regeringen 25 mars 1751 och kröntes 26 november samma år.[3][4]
Kröningen ägde rum den 26 november 1751 i Storkyrkan och var en av de mest påkostade kungliga ceremonier under svenskt 1700-tal. Det var Riksrådets önskan att ge ett intryck av nationell enighet i utlandet. Tillställningen organiserades av överintendentCarl Johan Cronstedt med hjälp av bland annat kronprinsessan Lovisa Ulrika som lyckades ordna den Preussiska hovmusikanten Karl Henrik Gräum för att komponera musiken. Nya tyger, spets, lyx artiklar med mera beställdes från Paris och Berlin. Lovisa Ulrikas kröningsklänning var gjord av "ett material i silver, med gyllene kronor och det kungliga vapnet i lilavelour, broderat med pärlor..." Enligt henne själv.
Runt cirka 9 på morgonen begav sig processionen med två kompanier ur livgardet som ledde vägen med pukor och trumpeter från rådssalen till Storkyrkan. I processionen fanns riksrådsmedlemmar, hovmarskalk Löwen, borgmästare och representanter för de olika stånden, kammarherrar, adelsmän och deras fruar och så klart Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika. Adolf Fredrik själv red på en vit häst som dock visade sig ha ett temperament och försökte slänga av Adolf Fredrik mer än en gång under processionen. Lovisa Ulrika åkte i en vagn ledd av hennes hovmarskalkGustaf Jakob Horn af Rantzien. Prins Gustav, som då var bara 5 år gammal, bevittnade processionen från det Hessensteinska huset innan han själv blev skjutsad i vagn till Storkyrkan som var dekorerad med Riksvapnet och Sveriges tre kronor. Marken utanför kyrkan var täckt av blått tyg med tre kronor i gult.
Efter att paret fåttsmörjelsen så gav Adolf Fredrik sin försäkran med tre fingrar placerade på en bibel och tog emotriksregalierna. Ärkebiskop Benzelius, med hjälp av Nils Adam Bielke, placerade kronorna på parets huvuden. Efter ceremonin utspelades mat och dryck för Stockholms innevånare och det kungliga paret anordnades en stor middag.[5]
Under påtryckning från Rysslands tsarinna Elisabet utsågs Adolf Fredrik till svensk kronprins 1743 efter hattarnas misslyckade ryska krig. Adolf Fredrik blev likväl inte ett verktyg för Ryssland. Han bröt snart med Elisabet. Precis som hans val hade varit en partisak, så blev han själv som kung en lekboll i partiernas och sin gemåls händer. Adolf Fredrik betydelse iSveriges historia blev ringa, fastän hans gemål,Lovisa Ulrika av Preussen, genom sina försök att höja kungens makt gav anledning till åtskilliga partistrider. Först slöt sig det unga tronföljarparet tillhattpartiet, därtill förmått av förespeglingen om utvidgad makt och av vänskap för några av partiets ledande män, bland vilka särskiltCarl Gustaf Tessin stod tronföljaren och hans gemål nära och blev själen i det glada umgängesliv som omgav dem. Men när hattarna segrat övermössorna vid 1746–1747 årsriksdag varken kunde eller ville de infria sina löften. De till och med tvingade Adolf Fredrik att tillDanmark göra medgivanden som sårade hans känslor såsom medlem av holsteinska hertighuset och biföll enförlovning mellan den ungeprins Gustaf och den danska prinsessanSofia Magdalena. I och med detta upplöstes förbundet mellan hovet och hattpartiet och efter Adolf Fredriks tronbestigning inträdde en öppen fiendskap dem emellan.Ett nytt parti, det så kalladehovpartiet, uppstod kring kungaparet för att stödja dess numera öppet framträdande strävan efter utvidgad makt. För att vinna popularitet företog Adolf Fredrik resor i landsorten och gjorde därvid även ett besök iFinland, varifrån han tog återvägen runt omBottniska viken. Mellan rådet och kungen uppstod häftiga strider angående gränserna för kungens personliga inflytande på regeringen och denna konflikt gick slutligen därhän att den hotade att förlama hela riksstyrelsen. Vid riksdagen 1755–1756 vände sig både kung och råd tillständerna med sina klagomål. Då fick rådet rätt att, när kungen vägrade underskriva dess beslut, nyttja enkunglig namnstämpel. Utan hänsyn till kungaparets önskan utbyttes guvernör, kavaljerer och lärare för de unga prinsarna och för att komma åt drottningen anbefalldes en undersökning omkronjuvelerna, av vilka drottningen misstänktes ha pantsatt en del för att få medel till sinarevolutionsplaner. Allt detta drev hovets anhängare till det illa planlagda och leddarevolutionsförsöket i juni 1756, vilket slutade med att föra flera av kungaparets vänner och verktyg tillschavotten och föranledde ytterligare inskränkningar av kungens makt. Kungaparet tvingades under förnedring lyssna till en akt med ett ultimatum, vilket innebar att de skulle antingen göra avbön eller skiljas från kronan.
Den 26 maj 1756 beslutade riksdagen att kung Adolf Fredrik skulle signera regeringsbeslut med en kunglig namnstämpel, eftersom kungen ansågs vara ointresserad av att regera och hellre stod vid sin älskadesvarvstol och tillverkadesnusdosor. Av det skälet samlades därför ofta ärenden på hög utan att skrivas under inom rimlig tid. Namnstämpeln fick användas i de fall då kungen efter minst två tillsägelser vägrat underteckna regeringsakter eller då kungen till följd av ovilja nekade underteckna de utnämningsärenden vilka gått hans personliga vilja emot.[7]
Snart kom emellertid för hattpartiet vedergällningens stund. Redan 1760 kunde hovet ånyo uppträda och spela en politisk roll i förbund medde yngre mössorna. Då dessa 1765 kom till makten visade det sig att hovets planer fann lika avgjorda motståndare hos dem som förut hos hattarna. Hovet närmade sig hattpartiet, och avtalade med detsamma en plan att gemensamt störta mössorna och genomföra reformer i författningen. För att tvinga rådet att sammankalla riksdag förmåddes Adolf Fredrik 1768 att lägga ner regeringen och sedan riket i sex dagar varit utan regerande kung underDecemberkrisen 1768 måste rådet ge efter, varpå kungen återtog styrelsen. På den följande riksdagen (1769) störtades mössregeringen, och en ny rådkammare, sammansatt av hattpartiets och hovpartiet i förening, kom till makten.
Adolf Fredrik hade under en period i början av 1771 vistats på hälsohem men återvände till Stockholm i början av året. Den 12 februari 1771 ska han ha ätit en riklig måltid i sällskap avAxel von Fersen d.ä.,Mauritz Posse,Ulrik Scheffer ochJoakim Beck-Friis. Omkring 8 på kvällen drabbades han av magkramp och yrsel och fick till sist ettslaganfall och avled.[8]
Historien om att kungen ätit ihjäl sig på detta vis kom ifrån den då 20-åriga tjänstemannen och skaldenJohan Gabriel Oxenstierna. Han var dock inte på plats vid middagen eller ens i Stockholm då han vid samma tid var iWien. Oxenstierna hade också beskrivit historien i sin dagbok först över en månad efter dödsfallet. Enligt de personerna som var närvarande skulle kungen inte ha ätit onormalt mycket som skulle kunna orsaka ruptioner i magsäcken och tarmarna. Kungens stora problem medmatsmältningen varkronisk och redan känd. I undersökningen av liket, som gjordes avhovläkarenHerman Schützercrantz, noterade han att kungens hjärta var i gott skick men märkte att det fanns "en blåaktig rodnad över hela ryggen och länderna såväl som allt omkring över hela halsen." Vid undersökningen av magsäcken fanns Adolf Fredriks sista måltid och tarmarna hittades hela och tomma då inte tillräckligt tid hade gått för att måltiden skulle kunna överföras till tarmarna.[11][12]
Adolf Fredrik sörjdes av det svenska folket som varit en omtyckt kung. I sin dagbok skrev studenten, senareofficeren,Anders Fredrik Skjöldebrand, "Sorgen var allmän. Mina föräldrar grät, allt tjänsefolk grät och även jag grät. Med den enda egenskapen att ha varit god, men det är i hög grad, blev han uppriktigt, länge, och allmänt sörjd." Adolf Fredrikbisattes iRiddarholmskyrkan den 7 mars inför hans formella begravning i juli. Stadens kyrkor spelade varje kväll sorgevisor och många oroade människor brukade samlas på slottet och höra nyheter om kungafamiljens hälsa.[13]