Ackusativ är igrammatiken detkasus som angerverbetsdirekta objekt (ackusativobjekt) i ensats.
Direkt objekt markeras inte i modernstandardsvenska annat än i vissapronomen, till exempel ”mig” och ”dig”. Bland de språk som begagnar sig av olika markeringar för ackusativ finnsfornsvenska,urindoeuropeiska,latin,esperanto,sanskrit,grekiska,tyska,ryska,ungerska,finska ocharabiska. Markeringen kan uttryckas med hjälp av böjda artiklar eller genom ändelser hos det flekterade ordet självt.
Ispråkliga varieteter med starkt reducerat kasussystem (till exempel de flestafastlandsskandinaviska språkliga varieteter, ochromanska,engelska ochnederländska språkliga varieteter) är substantivens nuvarandegrundform ofta den gamla ackusativformen (ackusativism). Ord som standarditalienska ”notte” (natt) och standardsvenska ”fisk” är ursprungligen ackusativ; nominativerna var ”nox”[1] och ”fisker”.[2]
I dagens standardsvenska märker vi inte längre av olika kasus så mycket. De personligapronomenenmig ochdig var ursprungligen ackusativformerna av "jag" och "du", även om de sedan mycket länge även har använts somindirekt objekt ochprepositionsobjekt. Däremot var pronomenen "honom" och "henne" i stället ursprungligendativformer, medan motsvarande ackusativformer var "han" (identisk med nominativen) respektive "hana". Än i dag finns hos många standardsvensktalande fri variation mellan "han" och "honom" i ställning som direkt objekt i spontant talspråk, som till exempel "jag såg han" (vilket var det enda korrekta i fornsvenskan) istället för "jag såg honom" (vilket anses vara det enda korrekta idag i skriven och formell talad standardsvenska). Ännu mer talspråkliga eller dialektala är kortformerna "n" (han) och "na" (hana), som i t.ex. "jag såg 'n" eller "jag såg 'na", vilka direkt härstammar från de gamla ackusativformerna.
Till detta kommer ackusativformer avadjektiv i vissa gamla stelnade uttryck, men de är färre än antalet uttryck med dativformer. Exempel på detta är "i ljus-an låga", "i hög-an sky", "i god-an ro", "ana arg-an list", "i rätt-an tid" och "för all-an del". Även orden "våran" och "eran", som numera anses mycket talspråkliga, var ursprungligen ackusativformerna av de possessiva pronomina "vår" och "er". Dessutom finns det ordpar, där både den gamla nominativformen (med ändelsen -e) och den gamla ackusativformen (med ändelsen -a) lever vidare i språket, fast ofta med något olika betydelser: ande/anda, flotte/flotta, grädde/grädda, mosse/mossa, timme/timma, ände/ända.
I vätömålet iRoslagen gjordes förr distinktion mellan nominativ och ackusativ hos vissa substantiv betecknande levande varelser, t.ex. mansnamnetAnte (nominativ), men ackusativAntâ och nominativstintâ ’flicka’, men ackusativstintå.[3]
- Finska: -n, -t
- Fornsvenska: -er, -an, -u, -o
- Latin: -am, -as, -um, -os, -em, -es, -us, -m
- Esperanto -n
- Litauiska: -ą, -į, -ę, -ią, -ų, -ių, -enį, -erį; -as, -es, -ias, -us, -ius, -is
- Persiska: rá (i skriftspråket partikel), -o, -ro (i talspråket ändelse; -ro efter ord som slutar på vokal)
- Ryska: -o, -ё, -e, -y, -ю; -ы, -и, -a, -я, -oв, -ёв, -eв, -eй (fonologiskt: -0, -o, -u; -i, -a, -ov, -ej)
- Ungerska: -t, -ot, -et, -öt
I latin är ackusativ av neutrala ord alltid identisk med nominativen. Alla slut som därmed kan förekomma på ackusativobjekt är inte listade. I ryskan är ackusativen av maskulina och neutrala substantiv alltid identiska medgenitiven om de är animata substantiv, det vill säga sådana som betecknar levande varelser, och identiska mednominativen om de är inanimata substantiv, det vill säga övriga, "obesjälade" sådana. Detta gäller även de feminina substantivens pluralformer, men i femininumsingularis finns särskilda ackusativformer.
- ^Adam Ledgeway och Martin Maiden,The Oxford Guide to the Romance Languages. Oxford 2016.
- ^Elias Wessén,Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955.
- ^Schagerström, August (1882). Upplysningar om vätömålet i Roslagen. sid. 52 ff.
