Abchazer (abchaziska: Аҧсуа,Aṗsua;turkiska:Abhazlar) är ettkaukasiskt folk, bosatt främst iAbchazien, en region i nordvästraGeorgien som separatister utropat till en självständig republik. De uppgår till omkring 150 000 personer, varav 94 606 i Abchazien (år 2003),[4] 3 527 i resten av Georgien (år 2002), omkring 39 000 iTurkiet (år 2001),[5] 11 366 iRyssland (år 2002),[6] och 1 458 iUkraina.[7] Mindre grupper finns även iKazakstan samt i andra delar av det fornaSovjetunionen.[8] Till följd av utvandringar i slutet av 1800-talet uppskattas ytterligare närmare 400 000 personer i Turkiet vara abchaziska ättlingar.[9] Abchazerna talar främstabchaziska, förutom i Turkiet, därturkiska dominerar. De är till religionen främstortodoxt kristna ochsunnimuslimer. De är närmast besläktade medabazinerna och andratjerkessiska folkslag.
Abchazernas ursprung är oklart och omtvistat. Detabchaziska språket tillhör denordvästkaukasiska språken som är åtskilda från dekartveliska språken, till vilkageorgiska hör. Klassiska källor talar om flera stammar som levde i området, men deras exakta identitet och belägenhet förblir omstritt.Abasgoi hos de grekiska och romerska historikerna anses ibland vara förfäder till dagens abchazer, men denna identifiering är inte allmänt vedertagen. En annan stamfederation,Heniochoi, sträckte sig överKolchis in iNordkaukasien och var troligen etniskt blandad, inklusive både urgeorgiska ochabasgoiska element. Integrationen av de olika små etniska undergrupperna i det nuvarande abchaziska folket hade i stort genomförts i slutet av 1800-talet.
DåAntjabadze-dynastin etableradeKungadömet Abchazien på 780-talet och avsade sig denbysantinskahegemonin, blevAbchazien del av den georgiska kulturella sfären. Den lokala adeln, prästerskapet och de utbildade klasserna användegeorgiska som litterärt och kulturellt språk. Georgiska skulle förbli ett andraspråk för många abchazer fram till dess attryskan fick denna roll i början av 1900-talet. Abchazien var del av det georgiska kungadömet från 1000-talet till 1500-talet, för att då bli ett självständigt furstendöme, tills det på 1570-talet ställdes underosmansk överhöghet. Under denna tid konverterade många abchazer tillislam. Rysslands förvärvande av regionen 1810-1860 resulterade i en stark nedgång i den abchaziska befolkningen och införande av en stark förryskningspolitik. Mellan 1864 och 1878 emigrerade så mycket som 60 procent av abchazerna tillOsmanska riket tillsammans med andra muslimer frånKaukasien (dessa emigranter kallasmuhajirer).
Efterryska revolutionen 1917 blev Abchazien först en del av ett självständigt Georgien, men var från 1921 en sovjetrepublik associerad medGeorgiska SSR inomSovjetunionen, och från 1931 en autonom republik under Georgiska SSR. UnderStalintiden genomfördes tvångskollektivisering, och den inhemska kommunisteliten rensades. Under denna tid invandrade stora grupperarmenier,ryssar ochgeorgier för sysselsättning inom jordbruks- och turistsektorn. Tidvis var abchaziskspråkiga skolor stängda, men senare kom kommunistregimen att favorisera den abchaziska minoriteten över den georgiska majoriteten. År 1989 uppgick abchazerna till omkring 93 000 (18 procent av republikens befolkning), medan georgierna uppgick till 240 000 (45 procent). Kriget i Abchazien 1992-1993 och den påföljande etniska rensningen av georgierna i regionen hade till följd att abchazerna nu utgör 45 procent av Abchaziens befolkning. Exakta demografiska siffror för regionen är dock osäkra och omtsvistade.[10]
Abchazerna delas till religionen främst mellanortodoxt kristna ochsunnimuslimska samhällen, men inhemska religiösa traditioner har också varit starka. Kristendomen introducerades i Abchazien på 500-talet av denbysantinske kejsarenJustinianus I, och förstärktes ytterligare av de georgiska kungarna på medeltiden. Det osmanska övertagandet på 1500-talet och tryck från de islamiskaadygéerna norrifrån medförde en nedgång i kristendomens utspridning i området, som främst var muslimskt fram till 1860-talet då de stora utvandringarna lämnade de kristna i majoritet.
