78-varvare ellerstenkaka[1] är en äldre typ avgrammofonskiva som var den dominerande typen avfonogram från 1920-talet fram tillvinylskivans genombrott på slutet av 1950-talet.
Den samtida benämningen på 78-varvare var bara "grammofonskivor" eller "skivor". Begrepp som "78-varvare" (eller "78:a") och "stenkaka" ärretronymer uppkomna först när det äldre formatet började konkurreras ut av vinylskivan. Ett tag efter vinylskivans lansering kallades 78:or ofta för "standardskivor".[2]
Benämningen "78-varvare" syftar på uppspelningshastigheten 78varv per minut (till skillnad från vinylskivans 33⅓ eller 45). Det återfinns på flera andra språk, bland annat engelska ("78 rpm records", "78s"). Det är egentligen missvisande; från början förekom en mängd olika varvtal på olika fabrikat, och det var först i mitten på 1920-talet som just 78 blev standard. Benämningen "stenkaka" syftar på att skivorna är betydligt hårdare än vinylskivorna. Det ses ibland pejorativt, särskilt av skivsamlare. På tyska används namnet "Schellackplatten" efter det dominerande tillverkningsmaterialetschellack. Inte heller detta begrepp är dock heltäckande eftersom 78-varvare tillverkades i en lång rad olika material (se nedan).
Den8 november1887 erhöll tysk-amerikanenEmile Berliner iUSApatent på den förstagrammofonen och därmed också de första grammofonskivorna. Dessa tidigaste skivor var mycket små – endast 12,5 cm i diameter - enkelsidiga, tillverkade i etsad zink och hade en speltid på endast en minut. De betraktades ursprungligen främst somleksaker och det var också som sådana de började tillverkas kommersiellt av firmanKämmer und Reinhard1889.
1890 grundade Berliner i USA sitt första egna skivbolag,American Gramophone Company. Det kom dock aldrig i gång med någon mer omfattande verksamhet och följdes i stället cirka 1892–1893 avUnited States Gramophone Company som på allvar lanserade grammofonen och 78-varvaren kommersiellt med början 1894. Bolaget skulle med tiden omvandlades tillVictor, vilket är ett ännu existerande skivmärke inomSony Music. Företaget öppnade1898 en engelsk gren,The Gramophone Co. Den engelska grenen följdes samma år av det ännu existerande märketDeutsche Grammophon iHannover i Berliners hemland Tyskland. Den tyska fabriken blev världens första exklusivt inriktad på massproduktion av just skivor och var inom några år uppe i produktionsvolymer på flera miljoner skivor per år.
Parallellt med Berliners olika företag uppstod även andra tillverkare på båda sidor om Atlanten. I Europa spelades en viktig roll av den i Tyskland bosatte svenskenCarl Lindström, som redan 1896 grundat ett företag i Berlin för tillverkning avfonografer och några år senare även började producera grammofoner och skivor under namnetParlophon. 1911 förvärvade Lindström ävenOdeon, det märke som 1904 lanserat den första dubbelsidiga grammofonskivan.
Början till slutet för 78-varvaren kom den 21 juni1948 dåColumbia lanserade den förstavinylskivan med varvtalet 33 varv/minut.RCA följde efter och lanserade i februari1949 vinylsingeln med 45 varv/minut. 78:or fortsatte att produceras men i sjunkande antal och1954 gick försäljningen av vinylskivor för första gången förbi 78-varvarna i USA. De sista 78:orna i detta land spelades in1957 och större delen av västvärlden följde snabbt efter. I Sverige tillverkade exempelvis det ledande skivbolagetSonora sina sista 78-varvare1958. IAsien ochLatinamerika fortsatte dock nyproduktion av den äldre skivtypen långt in på 1960-talet och det finns exempel på skivor medBeatles utgivna på 78-varvare i bland annatIndien.
Den sista 78-varvsskivan som släpptes i Sverige har ibland uppgivits vara den som spelades in ioktober1972 vid invigningen avKB:s utställning över "Sonora40 år" och utkom inovember samma år. På den sjöngHarry Brandelius.[3] Dock släpptes inspelningar frånÜberbrett'l påLundakarnevalen 1994 i form av en 78-varvare så sent som1998 (dock ej som stenkaka utan som en vinylskiva med mikrospår.[4] ochBröderna Trück gav ut en 78-varvare så sent som 2010 med titlarna "Jag har en liten Radiola" och "Semesterjazzen".[5]
Till skillnad från föregångarenfonografcylindern vars ljudspår var ingraverat vertikalt (det vill säga gick upp och ner) var Berliners skivor graverade lateralt (i sidled), vilket också i sinom tid skulle bli den dominerande standarden bland andra tillverkare. Särskilt under mediets tidigaste historia gjorde problem med olika patent dock att även skivor med vertikal gravyr producerades. De märken som längst och med störst framgång höll kvar vid denna teknik var amerikanskaEdison (till1929) och franskaPathé (till1932 iFrankrike, till1925 i övriga länder). Det kan noteras att båda dessa märken hade börjat som tillverkare avfonografer och därför hade vana och erfarenhet av vertikal teknik.
Bland andra mer kända skivmärken som i början av sin existens (fram till ca1920) av främst legala skäl tvingades använda den vertikala tekniken märksOkeh ochGrey Gull. Det fanns också vissa märken som experimenterade med en "universell" gravyr som skulle kunna läsas av grammofoner avsedda för såväl laterala som vertikala skivor. Ett av de skivbolag som gjorde skivor med universalspår var amerikanskaThe Arto Company, som marknadsförde sina skivor med devisen "universal record plays well on any talking machine". Bolaget använde en metod att gravera ljudspåret i 45 graders vinkel. Arto tillverkade dessa skivor från år 1920 till 1923. Ljudkvaliteten var inte mycket sämre än dåtidens "standard".
De tidigaste 78-varvarna var i regel mycket små med kort speltid. Med tiden kom dock framför allt två standardformat att utkristallisera sig: 25 cm (10 tum) respektive 30 cm (12 tum). Speltiden för de respektive formaten var 3 till 3,5 respektive cirka 5 minuter. Det större formatet användes företrädesvis för inspelningar av klassisk musik, medan populärmusik nästan uteslutande förekom på det betydligt vanligare 25 cm-formatet.
Särskilt under sent 1920-tal förekom åtskilliga försök att genom tätare gravyr kunna få in lika mycket speltid som en ordinarie 25 cm skiva på mindre format (i regel 20 cm/8 tum). Problemet med dessa var dock att de tunnare väggarna mellan spåren gjorde att dessa skivor slets snabbare när de spelades med tidens tunga tonarmar. Exempel på märken som helt eller delvis tillverkades i 20 cm-format är brittiskaBroadcast ochEdison Bell Radio, tyskaOrchestrola och de svenska "varuhusmärkena" Dixi ochSilverton.
Fram till1904 var alla 78-varvare enkelsidiga, det vill säga hade endast gravyr på skivans ena sida. På baksidan pressade man i stället in saker som skivbolagetslogotyp eller klistrade på lappar med fakta om den inspelade artisten. Det första bolaget att introducera dubbelsidiga skivor var tyskaOdeon och det nya konceptet spred sig snabbt till andra bolag. För vissa typer av inspelningar – främst av klassisk musik med prestigetunga artister såsomEnrico Caruso – bibehölls det enkelsidiga formatet av "exklusivitetsskäl" längre. De sista sådana enkelsidiga skivorna (påVictor ochHis Master's Voice) kom ut så sent som omkring 1923.
Emil Berliners tidigaste skivor tillverkades, som ovan nämnts, i zink. Vid inspelning överdrogs metallen med en blandning av bland annat bivax där ljudspåret graverades varefter detta sedanetsades in i den underliggande metallen genom ettsyrabad. Dessa zinkskivor kunde dock bara framställas i ett exemplar vardera, och för att kunna pressa flera skivor från varje inspelning experimenterade Berliner under de närmaste åren med ett flertal olika material, däriblandcelluloid och hårtgummi. Från 1895 pressades hans skivor dock konsekvent i en i USA uppfunnen pressmassa. Den exakta sammansättningen varierade från tillverkare till tillverkare, men utgjordes av ungefär två tredjedelar mineralpulver bundet med shellack, med bomullsfibrer som armering. Dessutom tillsattes små mängder glidmedel för att skivorna lättare skulle släppa från pressformarna samtkimrök då den naturliga smutsgrå/brunsvarta färgen från blandningen av skiffer- och kalkstenspulver ansågs oönskad. Det är från detta material den något nedsättande benämningenstenkaka härstammar.
Schellack blev det dominerande men inte enda tillverkningsmaterialet under huvuddelen av 78-eran. Särskilt åren kring 1930 experimenterades med ett flertal andra, delvis lättare och mjukare material. Ett av dessa vardurium, ettplastmaterial som pressades i ett tunt lager ovanpå ett underlag av styv papp. Andra bolag som amerikanskaFlexo, engelskaGoodson och tyskaPhonycord tillverkade skivor helt i plast, ofta transparenta och färgglada. Gemensamt för dessa alternativa material var dock att de i regel inte var tillräckligt tåliga mot de tunga och grova avspelningsmekanismer som de flesta av tidens skivspelare var utrustade med.
Från 1940-talet och framåt kom vissa 78:or att pressas i det plastmaterial som senare skulle möjliggöraLP-skivan,vinyl. Till de tidigaste exemplen på detta hör det märke,V-Disc, som det amerikanska försvaret tillverkade särskilt för sina trupper under andra världskriget.
Wikimedia Commons har media som rör78-varvare.
| ||||||||||||||||||||