4G är fjärdegenerationensmobilkommunikation, ett samlingsnamn på framtida standarder bortom3G. 4G är främst avsedd förultrabredbandiginternetåtkomst. En fördel med 4G-tekniken jämfört med 3G är att den kan erbjuda både bra täckning och höga hastigheter, genom att använda flera olikafrekvensband.[1] För att en kommunikationsteknik ska få kallas 4G krävs egentligen att den kan erbjuda hastigheter på ungefär 100 Megabit per sekund[1] till användare som färdas i höga hastigheter (på tåg och med bil) och 1 Gbit/sekund till långsamt rörliga användare, och således uppfyller specifikationenIMT-advanced, som ärstandardiseringsorganetITU:s kriterier för 4G-system. Tidiga versioner av standarder som ännu inte kommit upp i 1 Gbit/s, men som potentiellt kan vidareutvecklas, kan betraktas som 4G.
Ett sista steg före införandet av 4G i de europeiska 3G-mobilnäten är första versionen av3GPP-teknikenLTE (long term evolution), ibland benämnd ”3.9G”. Fleranätoperatörer har erhållitfrekvenser i 2,6 GHz-bandet för LTE, och världens första kommersiella LTE-nät öppnades iOslo ochStockholm avTelia Sonera den 14 december 2009. Teoretiskt gav första versionen av LTEbitöverföringshastigheter på 100 Mbit/snedströms och 50 Mbit/suppströms till långsamt rörliga användare, och nådde således inte upp till kraven på ett 4G-system, men lanserades ändå som 4G i media och avnätoperatörer. En ny version av LTE benämndLTE-Advanced standardiserades våren 2011, med syftet att uppfylla och passera ITU:s krav på 4G-system, inklusive 1 Gbit/s teoretiskt högsta möjliga datatakt. Konsumentutrustning och tjänster för LTE-Advanced fanns emellertid ännu inte tillgängliga (april 2012). LTE-Advanced ska varabakåtkompatibelt med första LTE-versionen, och använda sammafrekvensband.
ÄvenMobile WiMAX-tekniken från 2006 kallas 4G. En nyWiMAX-version med syfte att uppfylla 4G-kraven enligtIMT-advanced presenterades också våren 2011, och ansågs kunna bli en konkurrent tillLTE-Advanced.
ITU accepterar numera att tidiga versioner av standarder som utgör framåtkompatibla föregångare till IMT-advancedkompatibla versioner kallas 4G. Således kan Mobile-Wimax från 2006 och första versionen av LTE från 2009 kallas 4G.
4G är det första renodlade datanätet, vilket innebär att det endast kan hantera data och inte vanliga telefonsamtal.[1]
För 4G-system finns ambitionen att mobilsystemen ska smälta ihop med till exempelWi-Fi ochWiMAX så attroaming ochhandover kan ske mellan nät som använder olika tekniker.
Till skillnad från3G använder 4G, LTE och WiMAX inteCDMA (bandspridningsteknik), utanflerbärvågsmodulation (OFDMA, en fleranvändarversion avOFDM) och/eller annan frekvensdomänsutjämning (SC-FDE, single carrier-frequency domain equalization).
I juni 2009 visadeTelia Sonera och norska dotterbolagetNetCom i Oslo upp den första uppkopplingen i världen gjord på ett kommersiellt LTE-nät.[5]
Den 14 december 2009 lanseradeTeliaSonera, som förstatelekomoperatör i världen[6], LTE[7] i Stockholm och Oslo. Telia Sonera lanserar tekniken som 4G trots att LTE ännu inte uppfyller ITU:s krav.[källa behövs]
Den 15 december 2010 blevUmeå Sveriges tjugonde stad med 4G-möjligheter, närTelia öppnade sitt nät där.[8]. Ett knappt år senare, den 12 december2011, öppnade ävenTele2 4G i Umeå[9].
Det första prisexemplet på LTE för privatpersoner låg på 600 kronor i månaden 2009.[källa behövs]
Under hösten2013 tog den oberoende mobilåterförsäljarenThe Phone House fram siffror och en medföljande karta som visade hur snabbt 4G mobilsurf som konsumenter kunde få med de marknadstillgängliga operatörerna i Stockholms tunnelbanesystem.[10]. Under början av2014 utfördeThe Phone House ytterligare en undersökning och tog fram kartor över sju av Sveriges fjäll vilka visade exakt var någonstans mobilsurfet med 4G var som bäst. Detta på orternaSälen,Idre,Romme,Åre,Vemdalen,Kungsberget ochKläppen norra.[11].
