Full resolution (JPEG)-On this page / på denna sida - Teateråret 1938. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is theraw OCR textfrom the above scanned image.Do you see an error?Proofread the page now!
Här nedan synsmaskintolkade texten från faksimilbilden ovan.Ser du något fel?Korrekturläs sidan nu!
This page hasnever been proofread. / Denna sida haraldrig korrekturlästs.
T. v. Ingalill Söderman
i »Mazurka» (Stora
teatern i Göteborg) : i
mitten Elsa Widborg i
»Dödsdansen»
(Göteborgs Stadsteater); t. h.
Oscar Ljung i »Carl
XII» (Hälsingborgs
Stadsteater).
nes mindre lyckade framträdande i »Mayerlingdramat». Även på övriga händer
var spelet gott; Sture Lagerwall gjorde det mesta möjliga av en rätt omöjlig roll
som Orlando, Gunn Wållgren var en graciös och älsklig Celia, och Torsten Winges
narr hade fantasi i uppläggningen och klarhet i repliken. Sven-Erik Scawonius’
vackra, självsvåldigt graciösa dekorationer får inte heller glömmas.
Ernst och Alice Eklund flyttade med denna höst över från Komediteatern till
Oscarsteatern. Där börjades säsongen med en repris av Brechts
»Tolvskillingsoperan» med direktörsparet i sina gamla roller som Mackie Kniven och Polly
Peachum och Erik Rosén som tiggarkungen Peachum. Stycket, som behållit hela
sin tjuskraft, efterföljdes av Jean Giraudoux’ »Trojanska kriget blir inte av», en
egendomlig och fängslande, pacifistisk tendenspjäs, där moderna problem tas upp
i forngrekisk förklädnad och den allvarliga idédebatten avbryts av kraftiga
fars-eller snarare spexinslag. Föreställningen, som teaterledningen tydligen lagt ned
mycken omsorg på, kunde visserligen inte helt ena allvaret och spexkomiken i
pjäsen, men stod i stort sett på hög nivå; särskilt Karin Ekelunds Helena var inte
endast skön och dum, utan ägde också något annat — något avlägset, ogripbart,
glittrande, endast halvt mänskligt, som erinrade om att hennes far var en gud i
fågelgestalt.
Nya teatern slutligen framförde endast »Virveln», ett ganska tunt och delvis
oäkta ungdomsstycke av Noel Coward, vars egentliga behållning lås i Märta Dorffs
goda spel i huvudrollen, innan man övergick till en revy av Alf Henriksson.
Många publiksuccéer, ett par fängslande program, men bara en riktigt stor
teaterkväll, »Som Ni behagar», om nu inte »Han sitter vid smältdegeln» också
får räknas dit — det är teateråret 1938 i kortaste sammanfattning.
184:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
