Full resolution (JPEG)-On this page / på denna sida - Teateråret 1938. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is theraw OCR textfrom the above scanned image.Do you see an error?Proofread the page now!
Här nedan synsmaskintolkade texten från faksimilbilden ovan.Ser du något fel?Korrekturläs sidan nu!
This page hasnever been proofread. / Denna sida haraldrig korrekturlästs.
1 övre raden fr. v.: Märta Dorff i xVirveln» (Nya teatern) samt Olof Widgren och Märta
Ekström i »Mannen utan själ» (Dramatiska teatern); under: Anders Henrikson i »The 2
Thompson» och Max Hansen i sAxel i sjunde himlen» (båda pä Vasateatern).
av sin verkan genom att föreställningen hade en alltför realistisk prägel, främst i
så måtto att versen på alla händer utom fru Tejes lästes inte som vers, utan som
prosa. Eljest var framförandet aktningsvärt, med en tungt pompös
adertonhundra-talsinramning ocli de flesta huvudrollerna väl besatta. Lars Hansons kejsar Frans
Josef var ett mästerverk, inte bara i fråga om porträttlik realism, utan också genom
sin djupgående psykologiska genomarbetning; Tora Teje gav åt kejsarinnan
Elisabeth en verkningsfull prägel av bottenfrusen, ödslig ensamhet; och Georg
Ryde-berg som storhertig Rudolf inlade mycken intensitet och fantasirikedom i sin
tolkning. Däremot var inte Inga Tidblads torra och hackiga framställning av Marie
Vetsera lika lätt att uppskatta.
Nästa program, Alfred Gehris komedi »Sex trappor upp», bedömdes ganska
olika. I undertecknads tycke hörde emellertid detta i dålig mening folkliga stycke
med sin delvis grova situationskomik och sin tjockt påbredda sentimentalitet
knappast hemma på Dramatiska teatern. Bland de uppträdande var särskilt Gunn
Wållgren alldeles utsökt som en ung, sjuklig flicka; men även Sture Lagerwalls
tjusiga slyngel och Hjördis Pettersons skvallerkäring med hjärta av guld
förtjänade att nämnas.
Efter denna osäkra och delvis stillösa upptakt var det desto mer glädjande att
den nya ledningen fick en absolut fullträff med Shakespeares »Som Ni behagar».
En graciösare, älskvärdare och mer fantasifylld teaterkväll än denna glittrande
pastoral i Watteau-stil hade man inte upplevt på många år. Förtjänsten härav
tillkom i lika mån regissören, Alf Sjöberg, vars inscenering kom hela skådespelet att
bli en kaskad av kvicka och poetiska infall, och Inga Tidblad, vars Rosalinda med
sin spelande intelligens och lekfulla mjukhet blev en lysande upprättelse för hen-
183:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
