Krig är användande av organiseratmilitärtvåld mellan stater eller mellanfolk i syfte att uppnå politiska mål. Medlen kan även vara ekonomiska, exempelvis blockad av fiendens handel, ellerpsykologiska.[1]Väpnade konflikter där antalet stridsrelaterade dödsfall uppgår till minst 1 000 under ett år betraktas som krig avUppsala Conflict Data Program.[2] Krig som pågår mellan parter i samma land kallas ettinbördeskrig. Krigshandlingar till sjöss benämnsörlog.
Definitionen varierar av vad som kvalificerar vissaväpnade konflikter som krig, och vissa inte. Det har bland annat föreslagits att den väpnade konflikt där mer än 1 000kombattanter under ett år dör istrid[a] ska anses som krig.[3] Något formellt krav påkrigsförklaring för attkrigstillstånd ska anses föreligga, finns dock inte.
Den tidigare praxis som fanns, att stater förklarade krig mot varandra, försvann i samband med tillkomsten avFN-stadgan när krig i princip blev förbjudet och där den som förklarade krig ansågs ha startat kriget.[4] Sedan 1945 har det inte utfärdats några officiella krigsförklaringar någonstans i världen trots att det har förekommit fler än 300 väpnade konflikter.[4]
Ofred är ett äldre svenskt ord för krigstillstånd i ett område.Stora ofreden ochlilla ofreden är två tillfällen under 1700-talet dåFinland, på den tiden en del av Sverige, besatts av fientliga ryska trupper.
"Allt detta och mer" avFrancisco Goya, n° 22 i grafikserien "Krigets fasor" 1810."Samma sak på en annan plats" av Goya, n°23 i "Krigets fasor".
Ett krigstillstånd ansågs tidigare kunna uppstå endast mellan fullt fria, av varandra faktiskt oavhängiga, ingen gemensam högre myndighet underkastade stater.Kombattanter var då dessa stater och medlemmar i dessa staters väpnade styrkor. Begreppet har vidgats under senare delen av 1900-talet.Reguljära trupper stöds nästan alltid av medlemmar igerillarörelser eller civilbefolkning som spontant gör motstånd mot ockupation genomsubversiv verksamhet, exempelvissabotage,[1] och dessa räknas i vissa fall som kombattanter. Befrielsekrigen mot kolonialmakterna har vanligen förts genom gerilla och subversion.[1] Det förekommer att gerillakrigföring har inslag avterrorism, det vill säga innefattar attacker som sker utan hänsyn till oskyldiga civilpersoner.[5]
Sällskap eller handelskompani i och för sig kan inte anses som krigförande part. Då detbrittiska Ostindiska Kompaniet förde krig, kunde dess rätt därtill betraktas endast som en avStorbritanniens regering åt kompaniet delegerad rätt. Strid mellan politiska partier inom samma stat frambringar ettupprorstillstånd, varvid det parti, som inte innehar regeringsmakten, betraktas som upproriskt, men kan inte grundlägga ett egentligt krigstillstånd, så länge inte de mot varandra stridande parterna har tagit samt behåller under sin besittning och organiserade faktiska makthöghet skilda delar av statens geografiska område, i vilka fall vardera parten kan som krigförande göra anspråk på att behandlas efter krigets rätt.
Ettinbördeskrig är en tillräckligt stor väpnad konflikt som utkämpas av organiserade grupper inom samma land som strävar efter att ta makten i antingen en del av landet eller hela regionen. Det kan även vara ett försök att ändra regeringens politik.[6]
Då kriget från folkrättslig synpunkt är ett rättsmedel, har man att skilja de våldsamheter, som därvid begås, liksom de, vilka förekommer vid tvångs lagliga användning av statsmaktens organ, från våldsamheter som begås av enskilda och under namn avmord,dråp,misshandel,rån är straffbara. Detta rättsmedelsanvändning bör vara noga bestämd beträffande såväl de krigförande parterna, och det förfarande, som därvid bör iakttas.
De krigförande parterna är i krigets utförande bundna av vissa allmänt antagna folkrättsliga regler. Efter detandra världskriget och stiftandet avFörenta nationerna (FN) är de även bundna avFN-stadgan och av de beslut som fattas av FN:ssäkerhetsråd. I moderna krig tillmäts skyddet avcivilbefolkningen stor vikt.
Folkrättsligt används begreppeträttfärdiga krig om krig som förs i självförsvar enligt artikel 51 iFN-stadgan eller (mer kontroversiellt) för att förverkliga ett folks rätt tillsjälvbestämmande.[1]
Kriget är det ytterstanödvärns- och självhjälpsmedlet för den internationella rättens bevarande och kan betraktas som ettfolkrättsligt exekutivförfarande, men inte det enda. Andra rättsmedel är till exempelretorsion,repressalier,embargo ochfredsblockad. Kriget framträder antingen somförsvarskrig, till avvärjande av framställda anspråk, som ej kan godtas, elleranfallskrig, som avser att framtvinga sådana anspråks godkännande: faktiskt kan dock även försvarskriget inledas genom angrepp och förutsätter sålunda alls inte, att motparten redan gripit till vapen. I själva verket blir det därför i de flesta fall praktiskt omöjligt att åtminstone vid krigets utbrott avgöra, huruvida detta är att anse som ett anfallskrig eller ett försvarskrig. Rätten enligt internationell rätt att inleda ett krig begränsades betydligt genom FN:s tillblivelse (se detta avsnitt nedan).
Andelen manliga dödsfall som orsakats av krig i åtta stamsamhällen samt i Europa och USA under 1900-talet. Andelen döda till följd av krigföring var många gånger högre i stamsamhällena. Av arkeologenLawrence Keeley (1996).
Orsakerna till krig och väpnade konflikter studeras inom flerasamhällsvetenskapliga ämnen, främstfreds- och konfliktkunskap ochstatsvetenskap, men även inomarkeologi ochetologi. Aggressivitet och strider mellan djur förekommer bland de flesta djurarter, dock förekommer krig endast bland människor.[1] Exempelvis slåss grupper av schimpanshannar mot varandra om territorier när resurser tryter. Välorganiserade krig associeras ofta tillpatriarkala hierarkier, och till ägande av mark, fastigheter och kapital, något som uppstod när jordbruk introducerades underNeolitiska revolutionen. På ett gravfält i Jebel Sahaba, i norraSudan, har man emellertid hittat skelett med många skärsår och pilspetsar, vilket tyder på att något som åtminstone liknar krig fanns flera tusen år innan jordbruket var uppfunnet.[7] Vissa av dagens stamsamhällen saknar krig och har mycket få mord, exempelvis jägar-samlarkulturenSenoi(en) i Malaysia som saknar ord för krig,[1] ellerBushmän iKalahariöknen. Andra är nästan ständigt i stamkrig. I vissa kulturer krävs krigshandlingar för att individen ska uppnå rituella eller sociala privilegier.[1]
Vilka typer av styrelseskick som olika stater har spelar stor roll, demokratiskt styrelseskick minskar kraftigt risken för krig. Vilken inställning staterna har till varandra har också stor vikt: länder som historiskt betraktat varandra som allierade eller närstående går mycket sällan i krig.Religiösa motsättningar och kulturella skillnader kan förorsaka eller förstärka krig, även om mångareligionskrig också har världsliga orsaker, medan gemensam religion och kultur kan minska konflikter.Etniska motsättningar är ytterligare en central orsak; inte minst vid inbördeskrig. Åtskilliga krig har startats avekonomiska skäl; för att gynna en stat, en grupp, en makthavare eller ett företag. Ävensocial status och prestige mellan ledare är en viktig faktor. Enligt den mest inflytelserika teorin om staters relationer befinner sig alla stater i utgångsläget i ett tillstånd av latent krig. Det beror på att förhållandena mellan staterna saknar regler och institutioner som klarar av att upprätthålla de regler som faktiskt finns. En stats grundläggande prioritering gäller alltid främst sin egen överlevnad och säkerhet. De viktigaste orsakerna till att antalet krig minskat över tid är att våldsutövning omgärdas och begränsas av fler och fler regler - även mellan stater - samt att vinsterna och fördelarna med krig har minskat medan kostnaderna kraftigt har ökat.
Krig inträffar när en grupp människor eller en organisation upplever att fördelarna som kan fås av krig är större än kostnaden. Detta kan inträffa av en rad skäl:
För att skydda den nationella stoltheten genom att förhindra förlust av territorium
För att skydda statens överlevnad genom att förhindra resursförluster eller självständighetsförklaringar
För att bestraffa en "missdådare", särskilt när en stat är starkare än den andra och kan dela ut bestraffning med hög effektivitet
Vardera krigförande parten kan utgöras av en eller flera stater. I senare fallet kan de gemensamt uppträda som huvudparter, eller också kan den ena som bundsförvant, allierad, ha förbundit sig till en viss hjälp, ett visst understöd. I båda fallen kan den stat, mot vilken förbundet är riktat, betrakta inte bara huvudparten, utan även den biträdande parten som krigförande makt, mot vilken den gör krigets rätt gällande. De, vilka varken som huvudparter eller somallierade deltaga i kriget, är att betrakta somneutrala, mot vilka folkrätten inte tillåter någon tvångsåtgärds vidtagande, så länge de avhåller sig från varje försök att ge hjälp eller bereda understöd åt någon av de krigförande.
De senaste tre åren före 2017 hade fler människor dött i väpnade konflikter än något annat år sedan detkalla krigets slut, med undantag förfolkmordet i Rwanda 1994, och orsaken tros vara militära interventioner som medel för att uppnå fred och säkerhet.[8]
Andel döda per 100 000 i konflikter sedan år 1400.[9]
Andel döda per 100 000 av befolkningen och per år sedan 1946 i konflikter där minst en part varit en stat
Antropologer och historiker debatterar om huruvida 1900-talet var ovanligt fredligt eller ovanligt drabbat av krig jämfört med tidigare sekler. Arkeologisk forskning visar att över 40 procent av dödsfallen bland män hos förindustriella stammar påNya Guinea och iSydamerika beror på krigshandlingar. Det antyder att förekomsten av krig och våld minskar när samhället moderniseras, blir rikare och reglerar våldsutövning i allt högre grad.[10]
Bland decennierna efter andra världskriget var dödstalet i krig som högst på 1970-talet, enligtHuman Security Center. Sedan dess har risken för en genomsnittsmänniska att dö i krig minskat med två tredjedelar.[11]
Följande lista visar pågående större krig (med 10 000 eller fler dödsfall under innevarande eller föregående år, enligt definition avUppsala Conflict Data Program):[13][14][15][16]
.jpg)
.jpg)
