På Liljevalchs+ visas runt 150 verk från 100 år av svart konsthistoria.

Valerie Kyeyune Backström övertygas av rikedomen i ”When we see us”.

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Koyo Kouohavled tidigare i år, endast 58 år gammal. Mitt i arbetet, mitt i livet. Hon är den första afrikanska kvinnan att konstnärligt leda Venedigbiennalen. Resultatet av hennes vision kommer att kunna ses nästa år, färdigställt postumt.

Att överskatta hennes betydelse för den afrikanska och svarta samtidskonsten är svår – därför är det så glädjande att en av hennes stora utställningar som chef och curator på Zeitz museum of contemporary art Africa iKapstaden nu når Stockholm.

”When we see us” är närmast oöverblickbar som utställning, runt 150 verk från 100 år av konsthistoria, löst tematiserade under rubriker som ”Vardagen”, ”Glädje och fest” och ”Triumf och frigörelse”. Det är spretigt och rikt, en salongshängd utställning där alla kan hitta något.

Öppna bild i helskärm

Vän av negativitet kanske kan storkna av den positiva inramningen: varför välja glädje när världen är piss? Men då missar man den mycket medvetna förskjutningen utställningen sysslar med, ett slags uppror mot den plats i (konst)världen svarta liv alltsomoftast förpassas till – en symbol för lidande, tragik, rasism. Men vad händer när vi tittar på varandra? Här tillåts i stället de svarta liv som avbildas framträda som något annat än dåligt samvete, historielektion eller traumaporr. I stället: folk som chillar och åtrar, festar och glor. Det är storslaget eftersom det fortfarande är så ovanligt. Jag har lättare att räkna upp utställningar där jag sett svarta lynchas än där de porträtterats i avspänd vila. Här möts jag i stället av en hel sal på temat och ett upprymt rus går genom kroppen.

Alltså visas här den sydafrikanske aktivistenSteve Biko glatt hållandes en tårta iEsiri Erheriene-Essismålning”The birthday party”; inget skvallrar om det öde han skulle gå till mötes. Tidslinjen är upplöst, likaså kontextualiseringen, i stället får verken tala för sig själva, och med varandra, närmast utan mediering. Ibland blir det extra lyckat, som närKerry James Marshalls målning ”Past times” dyker upp iKatlego Tlabelas”Upper east side”. Intressant är också att bevittna hur en del superstjärnor har svårt att komma till sin rätt: verken avLynette Yiadom-Boakye ochKehinde Wiley blir bara små parenteser i ”When we see us”. Men den självlärdaClementine Hunter, som föddes på ett Louisianaplantage i slutet av 1800-talet är självlysande, hennes avbildade fylla i ”Saturday night fight” kommer att hemsöka mig länge.

Öppna bild i helskärm

En relativt nybakad målare ges samma inramning som en av 1900-talets giganter: om du inte är vaksam kanske du till och med missar ”The card game” av Jacob Lawrence från 1953. Detta hör till en av ”When we see us” egenheter – den som söker efter historisk kontext, konstnärliga strömningar eller rörelser får leta annorstädes. Inte ens den vackra katalogen är till hjälp, den rör sig mest mellan skönlitterära essäer och lyrik.

Lite synd är det kanske. Många av verken bär på en både rik och intressant historia som nu blir svår för besökaren att enkelt tillgodogöra sig. Kanske kommer de kritiker som tidigare storknat på klåfingriga curatorer som skriver publiken på näsan att ångra sina utfall – folkbildning kan faktiskt fylla en funktion. 

Men det är en anmärkning som snabbt tystnar vid jämförelsen med alla dessa verk, och ynnesten att få se dem samlade. Att en utställning faktiskt vågar lita på måleriets kraft att självständigt tala till sina betraktare framträder då som en energigivande revolt. 

Valerie Kyeyune Backström är biträdande kulturchef på Expressen.

1. Längdskidor

   Var nära på att dö – är nu tillbaka
2. Världen

   Greta i ny protest – kulturskatt färgad