Valloner (franska:Wallons,vallonska:Walons) är enfranskspråkigfolkgrupp bosatt främst i södraBelgien (Vallonien), men även i norraFrankrike (grevskapetValois). Vallonerna är en av treetniska grupper i Belgien, jämte denederländsk-talandeflamländarna i norr, och dentysktalande populationen i öster.
Namnetvallon kommer ursprungligen från detgermanska ordetwalhaz, vilket de forntida germanska folkgrupperna använde om alla icke-germanska folkslag, ett ord som också har gett upphov till namnen påWales,Valais (Wallis på tyska), ochValakiet. En nutida populär uttydning av Vallonien är annars "dalarnas land" (via franskansvallée), vilket det belgiska turistministeriet använt på vägskyltar avsedda för turister, oftast formulerat på franska sompays des vallées. Vallonien är också väldigt backigt och rikt på kullar och dalar söder och öster om flodenMeuse.
Områdena som numera bebos av vallonerna utgjorde den nordöstra delen av den keltiska provinsenGallien, vilken erövrades avJulius Caesar.Gallerna sattes under starkt romerskt inflytande både språkligt (latin) och kulturellt. När området intogs avfrankerna under 400-talet behölls ändå de romerska institutionerna och latinet, medan de norra flackare delarna av nuvarande Belgien blev germaniserade. Sedermera övergick vallonerna till att tala ett franskliknande språk,vallonska. Det äldsta bevarade verket av vallonsk litteratur är»Declaration des provost, juret, eskievin de Valenchienes» från år1257.
Trots att vallonerna ochflamländarna bott i angränsande regioner i drygt 1 500 år är exemplen förhållandevis få på familjer med både valloner och flamländare. Det har hänt vid flera tillfällen under historien att grupper av valloner har flyttat tillFlandern för att hitta arbete och att flamländare har flyttat till Vallonien av samma skäl. Under medeltiden blomstrade Flanderns ekonomi och många valloner sökte sig dit. Senare stärktes istället Valloniens ekonomi och under industrialiseringen orsakade dess tillgångar påkol ochjärnmalm en stor flyttvåg av flamländare till Vallonien. Under senare hälften av1900-talet har den flamländska ekonomin fått sig ett uppsving och därmed har flyttvågen gått åt andra hållet.
Vallonernas rykte i fråga omjärnhantering blev vida spritt (sevallonsmide), vilket uppmärksammades även i Sverige. Uppmuntrade avGustav II Adolf började valloner utvandra till Sverige under början av1600-talet. Till en början kom de flesta vallonerna tillFinspång ochNorrköping, där bergsmannenLouis De Geer kundearrendera land. Den förste att värva valloner till Sverige var nederländarenWillem de Besche, men från 1620-talets början tog De Geer helt över den verksamheten.
Filip IV av Spanien förbjöd1624 vallonska smeder att ta värvning i Sverige, utan att det nämnvärt påverkade migrationen. Under åren1643–1650 nådde invandringen av valloner till Sverige sin kulmen. Tillsammans med smederna kom även andra yrkesgrupper.
Antalet valloner som stannade i Sverige var litet, enligt Nationalencyklopedin endast 900 individer.[1] Det fanns även valloner i Skåne som kommit dit under dansktiden för att hjälpa till medpottaskeverk och uppbyggandet av fästningarna. Hur många de var och hur många som blev kvar är osäkert. Ungefär 20 procent av de svenska vallonerna återvände till sitt hemland efter en första kontraktsperiod, en del från och med1654 då religionsfriheten i Sverige inskränktes; majoriteten av vallonerna varreformerta. I och för sig tillförsäkrades vallonerna vid flyttningen religionsfrihet och hade rätt att föra med sig egna präster. Det totala antalet migranter som anlände under den här tiden har uppskattats till mellan 1 000 och 1 200 familjeenheter.
