Theodor Heuss studerade nationalekonomi, historia, filosofi, konsthistoria och statsvetenskap i München och Berlin 1902-1905; 1905 promoverades han i München hosLujo Brentano. Efter sina studier verkade han som politisk redaktör. 1905-1912 ledde han tidskriftenDie Hilfe i Berlin. 1912-1918 var han chefredaktör förNeckarzeitung iHeilbronn. 1920-1933 verkade han som docent vidDeutsche Hochschule für Politik i Berlin. 1923-1926 utgav han tidskriftenDie Deutsche Nation. Heuss var VD och styrelsemedlem iDeutscher Werkbund 1918-1933.
Porträtt av en ung Theodor Heuss
1903 blev Heuss medlem i det vänsterliberala partietFreisinnige Vereinigung innan det 1909 bytte tillFortschrittliche Volkspartei. 1918 var Heuss med och grundadesDeutsche Demokratische Partei (DDP). För DDP satt Heuss 1924-1928 och 1930-1933 i den tyska riksdagen. Han publicerade en populär studie omnationalsocialismens framväxt kalladHitlers Weg: Eine historisch-politische Studie über den Nationalsozialismus (1932). Den utkom i åtta upplagor samma år som den kom och brändes året därpå under de landsomfattandebokbål som runt om iTyskland iscensattes av nazisterna.[15] I juli 1933 blev Heuss av med sin plats i riksdagen. 1936 blev tidningenDie Hilfe förbjuden avReichskulturkammer och Heuss förlorade sitt arbete.1941 blev han fast medarbetare på liberalaFrankfurter Zeitung där han framförallt skrev historiska och kulturpolitiska artiklar. 1942 förbjöd Reichskulturkammer alla tyska tidningar att trycka Heuss skrifter. Heuss skrev vidare under pseudonymerna Thomas Brackheim och r.s. Under sitt eget namn gav Heuss ut en biografi överJustus von Liebig.
Efterandra världskriget flyttade Heuss från Berlin till Stuttgart och blev 1945kultusminister iWürttemberg-Baden. 1946-1947 verkades han som professor i historia vid dentekniska högskolan i Stuttgart. Heuss var med och grundadeDemokratische Volkspartei (DVP) och satt för partiet i lantdagen 1946-1949. 1948 blev Heuss tillsammans medWilhelm Külz ordförande förDemokratische Partei Deutschlands. Samma år blev han hedersprofessor vid den tekniska högskolan i Stuttgart. 12 december 1948 följde grundandet avFreie Demokratische Partei (FDP) med Heuss som ordförande för partiet iVästtyskland ochVästberlin. Heuss verkade för sammanslagningen av alla liberala partier i de västliga ockupationszonerna. Heuss var 1948 medlem i det parlamentariska råd som beslutade om den västtyska författningenGrundgesetz.
Sin plats iFörbundsdagen lämnade han snart efter att han tillträtt den 1949, eftersom han den12 september1949 blev vald till Förbundsrepublikens första president. Hans motståndare i valet varKurt Schumacher. Heuss instiftadeBundesverdienstkreuz 1951. 1954 blev Heuss återvald utan någon motkandidat och var förbundspresident fram till 12 september 1959. Han tackade nej till en tredje period 1959, som hade krävt en ändring i författningen. Heuss präglande sin tid som förbundspresident genom att gå över partigränserna. Heuss lyckades som representant för Tysklands demokratiska och liberala tradition och kultur skapa förtroende i utlandet för Västtyskland. Hans statsbesök bidrog starkt till att förbättra Förbundsrepubliken Tysklands anseende i omvärlden. 1959 mottog han den tyska bokhandelns fredspris. Heuss blev hedersmedborgare i städernaVästberlin,Brackenheim,Darmstadt,Frankfurt am Main,Heilbronn,Kiel,Köln,Stuttgart ochTrier.
