Satellit-TV ärTV-sändningar där enartificiell satellit används för att sända TV-program, antingen direkt till den enskilda TV-tittaren (DTH – ”direct to home”), eller för vidaresändning i ettkabel-tv-nät eller i ett mindre centralantennsystem.
De satelliter som används för TV-överföring är antingengeostationära, det vill säga de rör sig i en geostationär bana och befinner sig alltid ovanför samma punkt påjorden, eller så rör de sig i en mycket oval bana.
Sändningen sker genom att en signal skickas från en länkstation på jorden, med hjälp av en parabolantenn, till en satellit. Denna signalväg kallas för upplänk. Parabolantennen är riktad mot en speciell satellit och signalen skickas med en specifik frekvens för att tas emot av entransponder inställd på dennafrekvens på satelliten. Transpondern skickar sedan tillbaka signalen till jorden men på en annan frekvens för att inte störa mottagandet av den inkommande signalen. Denna signalväg kallas för nedlänk. Förutom frekvensen är position, geografiskt område ochpolarisation även av stor vikt vid satellitsändningar.
Vid upplänkning av digitala signaler behöver länkstationen annan utrustning än vid upplänkning av analoga signaler, men själva satelliten klarar utan ombyggnation att ta emot båda delarna.
En satellit kan ha upp till 32 transpondrar förKu-bandet (10,70–12,75 GHz) och upp till 24 transpondrar för en satellit med enbartC-bandet (3,70–4,20 GHz). Fler transpondrar än så kan förekomma på satelliter som klarar båda banden. En transponder kan sända 6–10 digitala programkanaler samtidigt. För att sända analoga programkanaler krävs vanligtvis en transponder per kanal.
De analoga sändningar som sker via satellit sänds vanligtvis manipulerat eller omanipulerat (scrambled/unscrambledkrypteringssystem) i standardernaPAL,SECAM ellerNTSC.
Om signaler sänds digitaliserat eller multiplext används vanligtvisQPSK. Digital-TV baseras ofta på öppna standarder såsomMPEG ochDVB-S.
DeHDTV-sändningar som sänds iUSA kan inte ses i Europa, bland annat på grund av att satelliterna är geostationära och därför bara når över den amerikanska kontinenten.
Man kan ta emot satellit-TV i så gott som helaEuropa, liksom i många andra länder. Eftersom satelliternas sändningar har en begränsad styrka (effekt), samt på grund av att jordklotet ärsfäriskt så kan man i praktiken inte ta emot sändningar från vilken satellit som helst var som helst på jorden. Några av de satelliter vars program man kan ta emot i Sverige är följande:
Om man vill ta emot sändningar från fler än en satellit finns det flera varianter:
Vid mottagning av satellit-TV är det viktigt att det är fri sikt mellan parabolen och satelliten. Detta innebär att man måste ha sin parabolantenn riktad mot satelliten, som pånorra halvklotet är mot söderhorisonten eftersom satelliterna befinner sig i en bana ovanförekvatorn. Svårigheter kan då uppstå om man exempelvis bor i en lägenhet med fönster endast mot norr.
Det finns olika typer av TV-kanaler som sänder via satellit-TV. Vissa kanaler kallas förFree-to-air (förkortas FTA), kanaler som sänder utankryptering och som alltså inte kräver något abonnemang för mottagning. Vanligen är dessa kanaler iställetreklamfinansierade.
För att få in fler kanaler än FTA-kanalerna måste man ha ett abonnemang av något slag. I Sverige kan dessa köpas avViasat ochCanal Digital. Såväl Viasat som Canal Digital tillhandahåller både abonnemang med ett utökat antal TV-kanaler (jämfört med vanlig marksänd TV), och paket med ett "grundutbud", sefrikanalspaketet.
Intresset för satellit-TV började i Sverige vakna i början av1980-talet då ett fåtal entusiaster byggde sin egen utrustning för att ta emot sovjetisk TV. I mitten av 1980-talet fannsparabolantenner ochsatellitmottagare att köpa i fackhandeln. Man tittade då mest på sändningar från satelliterna ECS (senareEutelsat) ochIntelsat numeraIntelsat, S.A. DensocialdemokratiskariksdagsledamotenMaj Britt Theorin förespråkade 1987[1] förbud mot privat innehav avparabolantenner. Detta skedde genom ett förslag från detSocialdemokratiska Kvinnoförbundet vid genombrottet av den kommersiella televisionen i Sverige i mitten av 1980-talet.[2][3] Det röstades dock ner vid kongressen. I början av1989 togsAstra 1A i bruk och revolutionerade satellit-TV-tittandet i Sverige. Astra 1A var den första i en lång rad s.k. medeleffektsatelliter avsedda att tas emot med parabolantenner hemma hos den enskilde TV-tittaren. Tack vare högre sändareffekt kunde nu betydligt mindre och billigare paraboler användas. En vanlig storlek i södra Sverige var 90 cm. Astra sände också betydligt fler kanaler än äldre satelliter.Astrapaketen blev snabbt populära. Ganska snart komplicerades dock satellit-TV-tittandet i Sverige i och med attTV41990 började sända överTele-X i banpositionen 5 grader öst. Detta löste man genom att komplettera sin anläggning, antingen med en 20 – 40 cm stor extraparabol eller en sk.sidmatning i befintlig astraparabol. Under1990-talet förlorade Astra allt mer i betydelse iSkandinavien, samtidigt som banpositionerna 5 grader öst och 1 grad väst växte sig starka i och medSirius- ochThorsatelliterna. Sirius och Thor var från början avsedda för den brittiska tv-marknaden men togs över av skandinaviska intressen närBSkyB valde att satsa på Astra.
Till en början skedde i stort sett alla sändningar iPAL, men under 1990-talets första hälft växteD2MAC-standarden sig stark i Skandinavien. Detta fördyrade satellitmottagarna en hel del. Fördelen är något bättre bild än i PAL, och att ljudet, som sänds digitalt, ger möjlighet till två samtidiga stereokanaler. En annan, och kanske viktigare, fördel är möjligheten att enkelt kryptera både bild och ljud och därmed ta betalt av tv-tittaren.
D2MAC-sändningarna kom dock bara att bli en parentes i TV-historien. Sedan början av 2000-talet sänds de TV-kanaler som marknadsförs i Sverige digitalt iDVB.
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
