Sanskrit är ettindoariskt språk inom denindoiranska språkgruppen i denindoeuropeiska språkfamiljen. Medan dess föregångare,vediskan förmodligen låg relativt nära den gamla folkliga fornindiskan, var sanskrit en något konstlad fornindiska som fortsatte talas av lärda män när folket redan hade gått över till medelindiska (prakrit). Den mest kända klassiska sanskritgrammatiken formades avPanini, förmodligen på 300-talet f.Kr. Sanskrit är nära besläktat medavestiska.
Inom den indoeuropeiska språkfamiljen delar sanskrit karakteristiska ljudförändringar medsatemspråken (främstslaviska ochbaltiska språk), men även medgrekiska.
När religionernajainism ochbuddhism uppstod, undvek de att använda sanskrit och använde istället folkets språk. Senare fick dock buddhismen, vid sidan av denpalispråkiga kanonTipitaka, också en sanskritspråkig version, och verk av den buddhistiske författarenAśvaghoṣa på 100-talet e.Kr. räknas, tillsammans med hans hinduiske kollegaKālidāsa i början av 400-talet, till sanskritlitteraturens guldålder.
Sankritspråket är till formen mycket mer arkaiskt än något av de andra indoeuropeiska språken. Detta bidrog sannolikt till att några av de europeiska forskare som på 1700-talet ”upptäckte” sanskrit trodde att de funnit det indoeuropeiska "urspråket".[4] Sanskrits böjnings- och ordbildningssystem ligger mycket näraurindoeuropeiska och även de urindoeuropeiska ljuden finns någorlunda väl bevarade i sanskrit. Därför är sanskrit ett viktigt instrument i rekonstruktionen av urindoeuropeiskan tillsammans medgrekiska och till viss månhettitiska.[5]
Sanskrit har 13vokaler, nämligen kort och långt ', i, u; kort och lång r-vokal (uttalad ri); kort l-vokal; långt e och o (sammandragna av ai och au) samt ai och au; 33konsonanter, av vilka 20explosivor, nämligen 4velarer: k och dess aspirata kh, g och dess aspirata gh; 4palataler: c (uttalat somengelskach i "church") och ch, j (uttalat som dsh, engelskaj) och jh; 4retroflexer: t (uttalat såsom rt vanligen isvenskabort) och th, d (uttalat som rd vanligen i svenskabord) och dh; 4dentaler: t (uttalat såsom t i svenska "stol"), th, d (uttalat såsom d i svenska "dom"), dh; samt 4labialer p ph, b, bh; vidare 5nasaler, en till vardera av de fem explosivklasserna, n, n, n, n, m; 4 så kalladehalvvokaler: y (uttalat såsom sv.j; 3sibilanter, nämligenpalatalt s,retroflext s (uttalat såsom sch, engelskash och här omskrivet sh) ochdentalt s, samt slutligen h.
Dessutom finns i vedaretroflext t, som inträder i stället för äldrelingualt d mellan två vokaler. Härtill kommer den så kalladevisarga, ett H-artat ljud, som ibland i slutet av ord ersätter s och r, samt den så kalladeanusvara, ett nasalljud, som ersätter n och m framför vissa konsonanter och som kunde växla i uttal (man uttalar det vanligen som ett franskt näsljud; det betecknas här med ti). Det klassiska sanskrits välljudslagar, det vill säga deljudlagar, som gäller vid föreningen av stam ochsuffix (så kallad inresandhi) samt mellan de särskilda orden i en sats (så kallad yttresandhi), är långt utvecklade.Hiatus, dvs. vokalmöte, tilläts där nästan inte alls. I veda däremot är hiatus mycket vanlig.
Sanskrit har en mängd olika vokaliska och konsonantiskanominalstammar med delvis olika kasusändelser; i flera böjningar råder ännu den indoeuropeiska fria (flyttbara)accenten[särskiljning behövs].Pronomina har sammanumerus och kasus som substantiven, men deras böjning avviker i många punkter från dessas. Olikheten mellan det vediska och det klassiska sanskrit i deklinationen är inte betydlig och består huvudsakligen i att vedisk sanskrit har många fler böjningsformer.
Vedaspråket däremot hade konjunktiv och optativ till både presens som perfektum och aoristus. Men vad gäller de olika tempus- och modusformernas betydelse ochsyntaktiska bruk har sanskrit inte alls utvecklat den logiska bestämdhet och fina nyansering, som finns igrekiska språket. I presenssystemet, som omfattar presens med dess modus och participier samt imperativ och imperfekt, har sanskrit ännu väl bevarat en mängd olika stambildningar, vilka i de flesta andra indoeuropeiska språk finns kvar bara som mer eller mindre otydliga fragment. Dock böjs även i sanskrit flertalet verb efter den så kallade a-konjugationen. Även verbet har singularis, dualis och pluralis i sin böjning och tre personer i var numerus. Den ursprungliga, friaaccenten är i konjugationen ännu bättre bibehållen än i deklinationen.
Vedaspråket har även i verbaländelserna många drag, som inte finns kvar i det yngre sanskrit. Participier i aktivum och medium finns i sanskrit till presens, futurum och perfektum, samt i veda också till de särskilda aoristerna. I passivum finnas part. perfekt, med två olika ändelser, samt part. presens; för övrigt används mediala participier. Det klassiska språket har tregerundiver samt tregerundier medan veda har ännu flera bildningar med sådan betydelse.Infinitiv bildas i det förra med endast en ändelse, men i det senare omväxlande med en hel mängd olikasuffix. Avleddakonjugationer ärpassivum (dock bara i presenssystemet; för övrigt användes medium),intensivum,desiderativum,causativum ochdenominativum.Ordbildningen är i sanskrit mycket klar och genomskinlig, eftersom suffixen i allmänhet är lätt skiljbara från stammen. Förmågan att bilda sammansattanomina är i sanskrit mycket stor.
IVedalitteraturen och även i de senare stora episka dikterna används detta i liten utsträckning. I det yngre sanskrit, särskilt ilyrisk ochdramatiskvers och i de senareepiska konstdikterna, hittar man dock ofta långa och invecklade sammansättningar, som gör stilen tung. I vedatexterna är alla ordensaccentuation[särskiljning behövs] noggrant betecknad. I den klassiska litteraturen anges däremot ingaaccenter. Den största skillnaden mellan vedaspråket och det klassiska sanskrit, utöver de många formerna av verben, är lexikalisk. Vedaskrifterna innehåller en stor mängd rötter och ord, som inte alls finns i det senare sanskrit eller också med annan betydelse eller i en yngre form. Detta utgör den största svårigheten för att tolka vedaskrifterna.
^ [ab]Wikander, Ola (2006). I döda språks sällskap: en bok om väldigt gamla språk. Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. 143.Libris10025043.ISBN 91-46-21333-3 (inb.)
^Wikander, Ola (2006). I döda språks sällskap: en bok om väldigt gamla språk. Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. 152.Libris10025043.ISBN 91-46-21333-3 (inb.)
Ingeland, Bengt; Juntunen, Mirja; Menkes, Roberto (1997) (på sanskrit). Läsebok i sanskrit: med originaltext, ordlista, kommentarer och översättning. Stockholm Oriental Textbook Series, 99-2518982-9 ; 2. Stockholm: Association of Oriental Studies [Föreningen för orientaliska studier].Libris7792666.ISBN 91-970854-2-1
