I bokenDen själviska genen (1976) populariserade Dawkins uppfattningen att varje enskildgen är utgångspunkten förevolutionen, och inte varje individ eller grupper av individer. Han argumenterar vidare för attaltruism i vissa fall kan vara en evolutionärt stabil strategi, trots att man kan tro att detta enligt evolutionsteorin inte borde kunna uppkomma. Enindivid skulle då vara en överlevnadsmaskin, som varje enskild gen använder sig av för att försäkra sig om största möjliga replikering. Dawkins lanserade begreppetmem som genens motsvarighet ikulturens evolution. På basis av det begreppet skapades ett nytt forskningsområde:memetik. IThe Extended Phenotype ger Dawkins ett bidrag tillevolutionsteorin genom att argumentera för att begreppetfenotyp inte begränsas till den enskilda organismens kropp utan kan omfatta den omgivande miljön.
Dawkins menar att det saknasvetenskapliga bevis förGuds existens samt att modernvetenskap gör det ytterst osannolikt att någon gudomlighet existerar[1]. Han menar också att det är lika sannolikt att dekristnas Gud existerar, som attjultomten eller valfriafrikansk stamgud existerar. Han drar sina slutsatser främst med utgångspunkt frånbiologiska data. Dawkins anser att religiösa påbud ochdogmer är föråldrade och att moralen i dem ofta är motsägelsefull. Han vill främja enetik från tidsenliga och universella organisationer, som till exempelFN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna ochBarnkonventionen.[2]Dawkins vill ha en klar åtskillnad mellankyrka ochstat, respektivereligion ochskola. Han menar att religionen är en privatsak och inte skall blandas in ipolitiken och det offentligasamhället. Han har däremot beskrivit sig själv som "kulturkristen" under flera tillfällen och har hyllatJesus Kristusetik i sin religionskritiska bokIllusionen om Gud.[3][4][5]
På det vetenskapliga området är Dawkins mest känd för sitt förespråkande av en syn påevolutionen som utgår från genen som den centrala aktören. Det gör han tydligast i böckernaDen själviska genen (The selfish gene) (1976), där han bland annat kommenterar att "allt liv utvecklas genom olika överlevnad för olika självkopierande enheter" ochThe Extended Phenotype (1982), där han beskrivernaturligt urval som "den process där självkopierande enheter konkurrerar ut varandra i en tävling om vilken som förökar sig bäst". Han förfäktar tanken attgenen är den främsta och grundläggande enhet som utsätts för urval i evolutionen.
Dawkins har konsekvent varit skeptisk mot teorier om processer i evolutionen som inte skulle vara anpassningar, det vill säga som inte befrämjar överlevandet. Han är också skeptisk mot föreställningar om urval av enheter som är större än genen. Han är särskilt skeptisk mot urval av grupper av organismer.[8]
Gen-perspektivet ger också en grund för förståelse av uppkomsten av altruistiskt beteende hos djur. Vid ytligt betraktande av altruism kan den te sig motsägelsefull, eftersom ett djur som hjälper andra förlorar viktiga resurser, ja till och med kan förlora hälsan eller livet. Altruism borde alltså reducera den egna förmågan att reproducera. Många evolutionsforskare ansåg att gruppurval är lösningen på denna paradox, det vill säga att individerna gör det som är bäst för populationens eller artens överlevnad. MenW. D. Hamilton använde det gen-centrerade perspektivet för att förklara altruism i termer av släkt-urval, det vill säga att individer uppträder altruistiskt mot sina nära släktingar, som har många gemensamma gener med dem.[9] Hamiltons arbete har en framträdande plats i Dawkins böcker och de två var vänner i Oxford. Efter att Hamilton dött 2000 skrev Dawkins hans nekrolog och organiserade en sekulär minnesceremoni.[10] På liknande sätt utveckladeRobert Trivers teorin omreciprok altruism, där en individ ger en fördel till en annan, med förväntan om en gentjänst i framtiden.[11]
Dawkins är en stark förespråkare för ett vetenskapligt synsätt och är särskilt känd för sin kritik avpseudovetenskap såsomintelligent design.
Ariane Sherine och Richard Dawkins på ateistisk kampanj 2009.
