Renässansen (avfranskansrenaissance, "pånyttfödelse") var den period dåmedeltiden avslutades ochantikens kulturarv sägs ha återuppväckts. I Italien, varifrån renässansen utgick, varade den från1300-talet till omkring år 1600. Den omfattar inte minst konst och litteratur som spreds med hjälp avboktryckarkonsten från sent 1400-tal.
Begreppet renässans har genom tiderna använts på många olika sätt, och därför har avgränsningen av perioden också sett olika ut. Det myntades av den franska konsthistorikernJules Michelet 1855 i hansRenaissance men vann genomslag främst genomJacob BurckhardtDie Kultur der Renaissance in Italien 1860.[1]
Man menade då att renässansen fötts i Italien på 1400-talet och var den tid då den mörka medeltiden var på väg att ersättas av en nyupptäckt av antikens konst och vetenskaper. Man fäste vikt viduniversalgenier somMichelangelo Buonarroti ochLeonardo da Vinci som båda behärskade en mängd konstarter. Efterhand blev man dock alltmer medveten om att något sådant tvärt avbrott inte inträffat utan att situationen var mer komplex. "Renässanser" hade inträffat på 800-talet vid Karl den stores hov och vid akademierna i 1100-talets Frankrike. Antika byggnader hade återkommande kopierats i Italien under medeltiden och 1400-talets kulturella pånyttfödelse hade oberoende och lika tidiga motsvarigheter i Frankrike, Tyskland och Nederländerna.[1]
I stället har senare tiders forskare velat fokusera på de ekonomiska, sociala och politiska förändringarna i samhället vid den här tiden: feodalväsendets upplösning, städernas uppsving, den nya världshandelns uppsving samt nya uppfinningar somkrutet,kompassen ochboktryckarkonsten.[1]
Exakt var och när renässansen började och slutade beror på vilka källor man konsulterar. Omkring1420–1520 skulle många säga. Inomarkitektur drar man gärna tillbaka den bakre gränsen till att omfatta i princip helagotiken och inommusik vill man gärna flytta den främre gränsen till att omfatta majoriteten av1500-talet. Inom måleri anses renässansen oftast inledas redan omkring 1400, men då främst i Italienskt måleri, och trots att det flandriska måleriet hade nära utbyte med det italienska redan under början av 1400-talet räknas det helt som gotiskt, och tyska konstnärer liktAlbrecht Dürer som hade fått sin utbildning i Italien hos italienska renässanskonstnärer räknas oftast som gotiska konstnärer.[1]
Även renässansens avslutning är något flytande.Barocken, som ersätter renässansen har sitt ursprung imanierismen som uppstår redan på 1520-talet i Italien, men det är först på 1580-talet som barocken som stil brukar sägas ha gjort sitt fulla intåg. Inom litteraturen brukar det sena 1500-talet ses som barockens intåg. I Sverige, där man i stället för renässans talar omVasastil anser man inte att barocken gjorde sitt intåg förrän omkring 1660.
Renässansen har beskrivits som den period då människan upptäckte sig själv, då individen befriades från denromersk-katolska kyrkans ok. Man har då tänkt sig medeltiden som en period då individen var underställd kyrkan och fursten, och var allmäntvidskeplig på grund av bristande kunskap. I motsats till detta har man lyft fram renässansensuniversalgenier - till exempelBrunelleschi,Alberti,Leonardo da Vinci ochMichelangelo Buonarroti. Under senare tid har man i ökad grad försökt lyfta fram likheterna mellan epokerna och se övergången mellan dem som en kontinuerlig process. På de gotiskakatedralerna finns flera exempel på direkta influenser frånantiken, och många av de landvinningar som tidigare tillskrivits renässansen tillerkänns nu tidigare perioder. Snarare än att poängtera antikvurmen under renässansen har man börjat peka på ekonomiska, sociala och politiska faktorer – de många likställda hoven centrerade kring var sin stad; kompassen ledde till ökad handel, boktryckarkonsten innebar att nya idéer kunde spridas snabbare, etcetera. Dessutom var tillvaron för det stora flertalet slitsam med våra mått mätt, och1300-talet innebar knappast någon revolution för dem, samt att renässansen ingalunda innebardemokrati ochsekularisering.
Även för de unga män som utbildade sig tillhantverkare, den roll som de flesta konstnärer hade även under renässansen, innebar yrkesvalet att man fick tillbringa första halvan av livet somgesäll hos någon mästare. På detta vis skapas inga universalgenier. Däremot insåg konstnärer somLorenzo Ghiberti att konstnären kunde vinna social status bara om han kunde tillgodogöra sig allade fria konsterna. Till dessaartes liberales räknades discipliner somaritmetik,retorik ochgrammatik, och den som studerade dem kalladesartista, det vill säga var en person som var initierad i konst och vetenskap vilket gav honom en självständig position gentemot beställarna. I och med att konstnärerna började studera de antika texterna och ruinerna vann yrket också högre social status.
Inte heller intog konsten någon oppositionsställning mot kyrkan. Den stora uppdragsgivaren var sedan länge (och under lång tid framöver) kyrkan, men under1400- och1500-talen började allt fler av beställningarna att komma från privatpersoner, naturligtvis furstar men också enskildapräster och handelsmän, och olika samhällsgrupperingar som engagerade sig i samhällets gemensamma frågor bildade så kalladescuole, några som vann särskilt stort anseende kallades till och medscuole grandi. Som många forskare har påpekat var även under renässansen de flesta bildmotiv religiösa – även om den teologiska formalismen blev mindre rigid så var fortfarande fromhet och själavård den vanligaste motiveringen för att beställakonst.
Dock tillkominredningsarkitektur hos de rikastemecenaterna och porträttbeställningar från en betydligt bredare publik som viktiga inkomstkällor för konstnärerna. De var viktiga, dels därför att bildmotiven varprofana och därmed mer öppna för de antika motiven än de kyrkliga beställningarna, dels därför att den förutsatte ett bildat skikt i samhället som intresserade sig för till exempelmytologin. Det blev också från denna bildade elit som konstnärerna i allt högre grad fick både inkomster och stöd.
När renässanskonstens store biografGiorgio Vasari talade omrinascita, det vill säga "återfödelse", var detCimabue ochGiotto han syftade på. Enligt honom var det deras konst kring1300 som innebar den förnyelse av konsten som den naturtrogna återgivningen innebar. I och med1300-talet iItalien inleddes den konsttradition som iEuropa var förhärskande ända fram tillmodern tid. MedGiotto återintroducerades, som man uppfattade det då, den direkta förbindelsen mellanmänniskan ochuniversum.
I det medeltida bildspråket stod gestalterna i ettmetonymiskt förhållande till varandra, det vill säga de relaterade sig direkt till varandra utan något egentligt bildrum dem emellan, och dessa gestalter framställdesikoniskt, det vill säga de utgjorde tecken som representerade det som gestaltades. För att kunna läsa dessa bilder var man tvungen att ha kännedom om det som avbildades.
Under renässansen hade man den antika arkitekturen som förebild och man utgick från symmetriska geometriska former som kvadraten, cirkeln och triangeln.
I första hand är detDante Alighieri ochdolce stil nuovo som representerar den skönlitterära renässansen, trots att Dante ibland härförs tillmedeltiden. I och med Dolce stil nuovo inträder en brytning medlatin som skriftspråk, och litteratur börjar allt oftare skrivas på folkmål. Under medeltiden hade den lärda litteraturen huvudsakligen varit av religiös, politisk eller vetenskaplig karaktär, och den skönlitteratur som skrivits var som regel folklig. Temat i renässansens skönlitteratur var kärleken och påverkad avhumanismen var diktarens upplevelser i centrum. Under renässansen upphöjdes skönlitteraturen, och upplevde en blomstring. Vid denna tid används mycketmetaforer i litteraturen.
Petrarca var den förste författare som verkade under renässansen. Hans diktning var visserligen i hög grad påverkad av Dante, men till skillnad från denne var Petrarcas diktning profan.Boccaccio med dennesDecamerone skapadenovellen somgenre, och blev stilbildande för kritik av kyrkans män och kvinnor, och för att narrativt återge en humanistisk skildring av mänskliga upplevelser av katastrofer somdigerdöden.
Små mäktiga hov skapade förutsättningen för en ny, snabb utveckling inom vetenskap och konst. I och med att konsten alltmer kom att produceras för dessa mindre hov slapp så att säga konsten ur kyrkans makt. I stället för de av kyrkan föreskrivna motiven avbildades ofta dessa nya uppdragsgivare som mer eller mindre likställda med de kristna gestalterna. Konstnärerna använde denna nyvunna frihet till att introducera motiv från antiken.
Flandern var på denna tid Europas andrakulturcentrum på grund av en ständigt ökandeekonomi med rika handelsmän ochfurstar som ville visa sin makt genom konsten. Redan under slutet av 1300-talet börjar en konstriktning, tydligt influerad avItalien, men självständig i sin stil och inte antikinfluerad som konsten där. De gotiska formerna vidareutvecklas i stället, och den flandriska konsten brukar oftast räknas somsengotik. Med konstnärer somAlbrecht Dürer förs de italienska antika idealen över till Tyskland, och börjar influera den nordeuropeiska konsten. Det gotiska formspråket blir dock kvar, och först vid mitten av 1500-talet brukar man tala om en verklig renässanskonst i Nordeuropa.
I konsthistorien betecknar högrenässansen den relativt korta tidsperioden, 1480–1520[2], 1490–1530 eller 1500–1525/1527 enligt olika källor, då den italienska renässansen nådde sin kulmen.
Vid 1400-talets slut hadeMilano blivitItalienskulturella centrum. Två konstnärer utkristalliserade sig som särskilt inflytelserika:Donato Bramante anlände frånUrbino med inflytande frånLuciano Laurana ochPiero della Francesca. Efter att ha studeratAndrea Mantegnas måleri ochLeon Battista Albertis arkitektur iMantua ritade han en serie kyrkor där han använde perspektivkonsten till rumsillusioner och proportionsläran till att göra kyrkorummet mer imposant. I slutet av 1490-talet arbetade han påSanta Maria delle Grazie iMilano samtidigt som epokens andre store konstnär,Leonardo da Vinci, där målade sin berömdaNattvarden. Leonardo började som lärjunge hosAndrea del Verrocchio och arbetade i samma stil som till exempelSandro Botticelli men utvecklade snabbt en egen stil där konturerna löses upp i atmosfäriska effekter, så kalladesfumato. INattvarden bröt han också snabbt med tidigare traditioner för att göra sina egna uttolkningar av apostlarna och integrerarfresken med arkitekturen med perspektivets hjälp. Både Leonardo och Bramante fick många trogna efterföljare i Milano.
I början av1500-talet flyttades konstens centrum först tillFlorens där Leonardo,Michelangelo Buonarroti ochRafael arbetade sida vid sida under några år, och 1508 tillRom då påvenJulius II kallade Michelangelo och Rafael till det påvliga hovet. Decenniet som följde flytten till Rom brukar ses som högrenässansens höjdpunkt, den period då alla renässansensklassicistiska ideal förverkligades inommåleri,skulptur ocharkitektur: Michelangelo utföde målningarna i taket iSixtinska kapellet, och Rafael målarSkolan i Athen ipåvens privatbostad.
UtanförRom sker en viktig utveckling också iVenedig.Giorgione och efter honomTizian utvecklar en helt ny typ avmåleri där teckningen utförs direkt med färgen, och penseldragen lämnas synliga på duken, det förfinade renässansmåleriet får backa för rent koloristiska effekter som förebådar bland andraRembrandt. Andra konstnärer somPaolo Veronese arbetar vidare i Rafaels anda men förebådar ocksåmanierismen ochbarocken genom motivens överdådiga prakt. Deallegorier som ofta associeras med manierismen och barocken fick sina företrädare i bland annatLorenzo Lotto som hittade en ödmjuk motivkrets i vardagen i sina melankoliska och stämningsfulla bilder, ochCorreggio som kombinerade inspiration från både Leonardo och Rafael med det som kom att bli barockens kännetecken – dynamiska utsnitt och betoning av diagonaler.
Correggio,Aposteln Johannes vision på Patmos, 1520–1521, detalj från fresken i kyrkan San Giovanni Evangelista, Parma.
Termen pånyttfödelse (rinascita) användes först av den italienska konsthistorikernGiorgio Vasari år1550 för att beskriva storheten i hans samtids konst av bland andraMichelangelo ochLeonardo da Vinci. Det moderna begreppet "renässans" myntades dock av den franske historikernJules Michelet under 1800-talet och utvecklades sedan av den schweiziske historikernJacob Burckhardt. Dessa skapade en samlad bild av renässansen som länge varit tongivande.
Under1900-talets sista decennier har emellertid synen på renässansen förändrats: Historiker betonar numera att det skedde en kraftig expansion av ekonomisk, vetenskaplig och konstnärlig aktivitet i Västeuropa redan från 1100-talet. Renässansen var därmed inte ett skarpt avbrott utan en del i en vidare utveckling. Burckhardts tes att utvecklingen helt dominerades av Italien har också ifrågasatts – många har i stället lyft fram utvecklingen i till exempelFrankrike ochNederländerna, särskilt under hög- och senmedeltiden.
