Västsahara (ockuperat av Marocko, som anser sig ha inkorporerat hela området. Detta erkänns dock inte av andra stater. Enligt FN är Västsahara etticke självstyrande område som ska avkoloniseras.)
Neolitiska klippmålningar iLibyen vittnar om en jägar-samlar-kultur i de torra gräslanden i Nordafrika underistiden. I området för dagensSahara uppstod ett av de första jordbrukande samhällena. I och med attöknen spred sig trängdes dessa samhällsbildningar ihop inildalen och kom att utgöra grunden för vad som kom att bli det forntida Egypten. Norra Afrikas historia brukar behandlas separat från Afrika söder om Sahara eftersom öknen gjort att dessa områden utvecklats isolerat från varandra. Nordafrika har dock haft kontakt med centrala och södra Afrika via handelsvägar genom Sahara och genom de inte sällan fredliga kontakterna mellan Egypten ochNubien.
Nordafrikas skrivna historia härstammar i första hand från Europa och Asien som främst hade kontakt med kustområdena intillMedelhavet ochRöda havet. I dessa områden har Etiopien varit den enda stat som lyckats bevara sin självständighet genom hela historien (med undantag för en kortare period underandra världskriget). Nordafrikas kustområden mot Medelhavet koloniserades först avfenicierna omkring1000 f.Kr., ochKarthago, som de grundade800 f.Kr., växte snabbt till Medelhavets starkaste maktcentrum. Genom att underkuvaberberna som utgjorde den större delen av befolkningen i Nordafrika kom fenicierna att behärska hela den afrikanska kusten väster omStora Syrten, och genom denna ohotade kontroll över handeln i Medelhavet lades grunden till deras enorma välstånd.
Grekerna lyckades, å sin sida, att etablera sig i Egypten och dagensLibyen där de grundade stadenKyrene omkring631 f.Kr., men denna och andra kuststäder isolerades fullständigt av öknen och påverkade aldrig övriga Afrika. Under den hellenistiska perioden, efter attAlexander den store grundatAlexandria332 f.Kr., försökte deptolemeiska härskarna expandera söderut; ett företag genom vilket vi idag har fått kunskap omEtiopien.
Maktkampen i Medelhavet avbröts snabbt då Karthago föll förromarna146 f.Kr. och dessa, under de följande seklet, inkorporerade såväl de grekiska kolonierna som Egypten och själva Grekland i sitt imperium. Under romarna blomstrade de nordafrikanska kustområdena men, trots att de ladeFezzan iLibyen under sig, betraktade de Sahara som en ogenomtränglig barriär, och kejsarNeros försök att vidga imperiet ner tillSudan och kartläggaNilens källor slutade i fiasko. Antikens kunskap om den afrikanska kontinenten återfinns iPtolemaios' skrifter. Han kände på något sätt till de stora sjöarna iöstafrikanska riftsystemet och omnämner ocksåNigerfloden. För antiken förblev dock Afrika i princip liktydigt med Medelhavets kustområden.
Europa fick stor betydelse för Nordafrika först genom romarnas ständiga krig mot berberstammarna; introduktionen avkristendomen;vandalernas invasion omkring400 e.Kr. och detbysantinska rikets maktövertagande. Undervikingatiden ochmedeltiden användenordborna beteckningenBlåland (fornnordiska:Bláland) för Nordafrika. Det har troligen sin förklaring i deras uppfattning om invånarnas hudfärg – dessa kalladesblåmän – då "blå" förr betydde "svart" eller "mörk".
Under de följande tre seklerna utgjordearaberna en liten styrande elit i det område de behärskade. Under1000-talet skedde dock en omfattande arabiskemigration till Nordafrika vilket i princip gjorde attberberna absorberades i den arabiska världen.
I praktiken hade dock berberna i stort sett anammat den arabiska kulturen och islamiska tron innan dess. Islam och den arabiska kulturen kom i och med det att bli en av de viktigaste faktorerna i de nordafrikanska länderna och började också sprida sig söder ut, in i Sahara och vidare in iCentralafrika ochÖstafrika. Fram till1300-talet hade Europa och araberna i Nordafrika endast en vag föreställning om de arabiska,persiska ochindiska städerna och kolonierna längs med den östafrikanska kusten.
Samtidigt som de tidiga arabiska och moriska dynastierna uppnådde en för samtiden svåröverträffad kulturell nivå gjorde de nyomvända muslimernas hängivelse och äventyrslusta att kontinentens började utforskas mer systematiskt.Kamelen hade tidigare introducerats i Afrika av persiska erövrare i Egypten och kunde nu användas för att korsa Sahara. På så vis komSenegambia och delar avNiger tidigt i kontakt med araberna och berberna, men det kom att dröja ända till1591 innanTimbuktu, grundat under1000-talet, blev muslimskt. Staden nåddes av den berömde arabiskeresenärenIbn Battuta1352, och hans resor tillMombasa i nuvarandeKenya ochKilwa i dagensTanzania ger oss den första kunskapen om statsbildningarna i Östafrika. Araberna kunde kolonisera den östafrikanska kusten viaIndiska oceanen men i kontinentens inre stoppades expansionen söderut av de täta djungler, som nådde ungefär upp till den tionde nordliga breddgraden, på ungefär samma sätt som Sahara hade stoppat alla tidigare erövrare. Den sista stora arabiska erövringen i Afrika blevNubien som förblev kristet till och med1300-talet.
Under en tid hade den arabiska erövringen näst intill gjort Medelhavet till ett arabiskt innanhav, men under1000-talet kom dennormandiska utdrivningen avsaracenerna frånSicilien och södraItalien följt av attackerna motTunisien ochTripoli att ändramaktbalansen. En livlig handel med de afrikanska kustområdena etablerades därefter avVenedig,Pisa,Genua och andra norditalienska städer.
Vid slutet av1400-talet hade hela den spanska halvön återerövrats från morerna, men medan muslimska härskare fortfarande kontrolleradeGranada hade främstPortugal blivit tillräckligt mäktigt för att kunna föra kriget över till Afrika.1415 intog portugiserCeuta på den moriska kusten och från och med denna tid kom Portugal att regelbundet beblanda sig i marockanska angelägenheter ochSpanien förvärvade hamnar iAlgeriet ochTunisien.
Portugal led emellertid1578 ett svårt nederlag vidslaget vid Ksar el-Kebir motAbd el-Malek I, och vid det laget hade Spanien redan förlorat de flesta av sina afrikanska fästen. Denna marockanska seger följdes av inre strider vilket gjorde att spanjorerna och portugiserna vann inflytande över handeln på Medelhavet.
Kontakterna mellan Europa och de muslimska härskarna under perioden1600-1900 utmärker sig i första hand för renapiraträder som bemöttes med ineffektiva motrepressalier. IAlgeriet ochTunisien fanns under denna tid tusentals kristna slavar.
Under andra världskriget utkämpades många strider i Nordafrika, särskilt i Egypten mellan britter, tyskar och italienare. Marocko och Algeriet blev landstigningsmål för allierade under slutet av andra världskriget. Man började avancera in mot Tunisien för att överraska tyskarna bakifrån. Tyskarna höll ju fortfarande på med ett krig i östra Nordafrika. I Casablanca, Marockos största stad, möttes Churchill, Roosevelt och De Gaulle för ett möte, seCasablancakonferensen.
.svg)
