Den variant av nederländska som talas i norra och sydvästra Belgien kallas förflamländska. Holländska och flamländska betraktas som olika dialekter av samma språk, där det flamländska ordförrådet använder fler lånord frånfranskan, medan det holländska ordförrådet använder fler lånord frånengelskan och möjligen fråntyskan.
Nederländskan anses ha uppstått runt år 400 efter Kristus som ett eget språk ur västlågfrankiskan i inblandning av lågsaxiska och nordsjögermanska inslag.[2]
Det språk som talades cirka 1250–1500 brukar kallasmedelnederländska (ibland medelholländska).[3]
En tidig nederländsk skrift finns, daterad till omkring 1100, skriven av en flamländsk munk i ett kloster iRochester, England. Den lyder som följer:"Hebban olla uogala nestas hagunnan, hinase ic enda tu, wat unbidan we nu" ("alla fåglar har byggt bo förutom du och jag, vad väntar vi på"). Under en lång period ansågs den vara det tidigaste beviset på nederländska, men senare har ännu äldre fragment hittats, som"Visc flot aftar themo uuatare" ("en fisk simmade i vattnet") och"Gelobistu in got alamehtigan fadaer" ("tror du på gud den allmäktige fadern"). Det senare fragmentet var skrivet redan år 900. Det råder viss oenighet om texterna. Luc De Grauwe, professor vid universitetet iGent ifrågasätter språket i dessa texter och anser dem varafornengelska.
Till de äldsta tydligare exemplen på nederländska ärHendrik van Veldekes legend omSankt Servatius leverne. Den är författad påmedellimburgiska. Under 1200-talet hade skriftspråketflamländsk prägel, under 1300-talet flamländsk ochbrabantisk, och under 1400-talet tar brabantiskan över. Från 1500-talet blir det holländska språket normgivande för språkets utveckling. Språket kallas i medeltidstexterDiets ellerDuuts vilket betyder folkspråk, i kontrast till de lärdas latin.[4]
Under 1500-talet börjar en nationell enhetssträvan inom det nederländska språket. 1574 utgavCornelius KiliaanDictionarium teutonico-latinum det första lexikonet på nederländska iAntwerpen. 1584 utkom den första grammatiken,Twe-spraack van de Nederduytsche letterkunst, författad avHendrik Laurenszoon Spiegel.[4]
Hebban olla uogala nestas bigunnan hinase hi(c) (e)nda thu uuat unbidan uue nu
1618, när en nederländskbibelöversättning skulle göras som folk i hela landet kunde förstå, skapades ett enhetligt språk. Denna översättning, som kom ut 1637 var oerhört viktigt för bildandet av ett enhetligt språk. Språket kombinerade särdrag från många dialekter, men baserades mest på holländska[förtydliga] dialekter.
I och med denwestfaliska freden klövs det nederländska språkområdet mellan två nationer, Nederländerna i norr och det Habsburgska riket i söder där franska var det officiella språket och de nederländska språken/dialekterna,flamländska, brabantiska ochlimburgiska, förde en tynande tillvaro. I Nederländerna började istället ett enhetsspråk etableras, baserat på stadsdialekterna i provinsenHolland. I samband med Napoleons fall bildadesKungariket Nederländerna, som omfattade ungefär nuvarandeBenelux, och nederländska blev regeringsspråk i Flandern. Kungariket upplöstes dock redan 1830 efter en revolt i söder, och i det nybildadeBelgien återfick franskan sin position som ensamt regeringsspråk. För att skydda språket anpassades flamländskan till den nederländska som etablerat sig i norr. Från 1847 hölls gemensamma språkkongresser, 1882 började en gemensam ordbok ges ut. 1898 fick nederländskan/flamländskan officiell status i Belgien och 1938 blev det det enda officiella språket i Flandern. 1947 kom gemensamma stavningsregler för Nederländerna och Belgien, 1980 ingicks en språkunion och 1984 skrevs en gemensam grammatik.[2][5][6][7]
Språket kallasdutch på engelska, vilket är mycket likt det tyska språkets namn på sig själv,deutsch. Båda (liksom svenska ordettyska) kommer från det gammalgermanska ordettheudisk (lånat till latin somtheodiscus) som betyder "folklig", betecknande under äldre medeltid allavästgermanska språk, i motsats till latin som regerade som skriftspråk. På engelska valde man att använda en referens till England som namn på sitt eget språk, och Dutch som namn på det närmaste västgermanska språket. På andra språk inklusive av dem själva används en referens till Nederländerna som namn på språket (danska:nederlandsk, tyska:niederländisch, etc) eller ett lån av det namnet (franska:néerlandais, spanska:neerlandés).
Nederländska talas iNederländerna (16 miljoner), norraBelgien (Flandern) (6 miljoner) inklusiveBryssel, en mindre del av nordvästraFrankrike (100 000),Nederländska Antillerna (150 000),Aruba (100 000) ochSurinam (400 000) och är officiellt språk i samtliga utom Frankrike. Nederländska Antillerna, Aruba och Surinam är tre före detta nederländska kolonier. Det finns också vissa grupper som talar nederländska iIndonesien. ISydafrika ochNamibia talas det från nederländskan härstammande språketafrikaans.
Alla stater där språket har officiell status samarbetar och samordnar språkliga aktiviteter iNederlandse Taalunie (Nederländska språkunionen).
Algemeen Nederlands ("allmän nederländska", standardnederländska, ofta förkortat AN - något som 'rikssvenska' på svenskan) är det som räknas som officiell nederländska, standardspråk så som det undervisas i skolor och används som administrativt språk i Nederländerna, Flandern, Surinam och Nederländska Antillerna. Språkunionen, en förening grundad av nederländska staten och myndigheter i Flandern, definierar vad som är eller inte är AN i fråga omortografi och stavning.
Före införandet av begreppetAlgemeen Nederlands användes oftaAlgemeen Beschaafd Nederlands (allmän civiliserad nederländska, förkortat ABN).Beschaafd, "civiliserad" har sedan dess tagits bort för att göra namnet merpolitiskt korrekt. Ett alternativ till AN är oftaStandaardnederlands, standardnederländska.
Som många kontinentala västgermanska språk har nederländskan en rätt komplicerad ordföljd som är tydligt skiljer sig från den närbesläktade engelskan. Liksomtyska ochsvenska bildar nederländskan ofta mycket långa sammansatta ord. Två exempel på något konstgjorda, men grammatiskt fullt gångbara ord ärde randjongerenhangplekkenbeleidsambtenarensalarisbesprekingsafsprakenuttal(fil)) (ungdomshaksriktlinjebestämmande tjänstemannalöneavtal) ochhottentottententententoonstellingsmakersopleidingsprogrammauttal(fil)) (hottentottstältsutställningsmakarläroplansprogram). Som i svenskan brukar det dock röra sig om högst två-treordled i följd.
Nederländsk grammatik har förenklats avsevärt under de senaste hundra åren:kasus används nu endast för pronomen (exempel:ik (jag),me, mij (mig),mijn (min),wie,wiens,wier (dess (som)). Substantiv och adjektiv är för det mesta inte kasusböjda, med undantag förgenitiv (-(')s eller -').
Böjningen av adjektiv är något mer komplicerad: ingen böjning vid neutrala substantiv i obestämd form singular förekommer, i övriga fall tillfogas ett -e:
een mooi huis (ett vackert hus)
het mooie huis (det vackra huset)
mooie huizen (vackra hus)
de mooie huizen (de vackra husen)
een mooie vrouw (en vacker kvinna)
Än mer komplicerad är böjningar som fortfarande används i uttryck somde heer des huizes (husets herre),ter hulp komen (att komma till hjälp). Dessa är egentligen stelnade kasusformer och påverkar inte modern nederländska i övrigt.
Substantiv har däremot en specielldiminutivändelseje i singular och-jes i plural. Båda dessasuffix leder till tilläggsbokstäver beroende på vilken bokstav ordet det tillämpas på slutar. Exempel:
I Nederländskan hade man förr tecknet "IJ" med stora I och J ihopskrivna ovantill, vilket än i dag påverkar språket, fast originaltecknet försvunnit. Geografiska namn som börjar med ij stavas alltid med dessa två bokstäver som versaler, exempelvis "IJsselmeer". I handskrift skrivs vanligtvis i och j ihop till en enda bokstav, oavsett om resten av texten är i skrivstil eller ej, liknande ett vanligt y med prickar över: ÿ. Därför förekommer det ibland också att stavningen ij skrivs som ett j med ett i uppe på sidan, fast då utan prickarna: y.
Det nederländska alfabetet och det grundläggande moderna latinska alfabetet är identiska och innehåller därmed de följande 26 tecken: A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z.
Nederländska är på många sätt grammatiskt likttyska, men skiljer sig avsevärt i tal. Talare av respektive språk behöver öva sig en hel del för att förstå en talare av det andra språket. Jämför följande exempel:
De kleinste kameleon is maar 2 cm groot. De grootste kan wel 80 cm worden. (nederländska)
Das kleinste Chamäleon ist nur 2 cm groß. Die größten können auch 80 cm erreichen. (tyska)
Med en lite ovanligare formulering kan tyskan närma sig nederländskan:
Der kleinste Chamäleon ist nur 2 cm groß. Der größte kann wohl 80 cm werden.
(På svenska:"Den minsta kameleonten är bara 2 cm lång. Den längsta kan bli upp till 80 cm.)
Framförallt har dock nederländska en för tyskar säregen ljudbild, som gör det svårbegripligt för dessa, och vice versa.
Skillnaderna i ordförråd mellan tyska och nederländska skiljer sig i mycket vanliga, korta vardagsord och -konstruktioner:
nederländska
tyska
översättning
maar
aber
men
(alleen) maar, slechts
nur
bara, endast
misschien, wellicht
vielleicht
kanske (Jmfr. danska "måske") Jmfr. också nederländskawellicht - möjligen
graageller gaarne
gern
gärna
klaareller bereid
fertigeller bereit
klar, beredd, färdig
vaak, dikwijls
oft
ofta
belangrijk, gewichtig
wichtig
viktig - notera dock tyskabelangreich, som är synonymt, men mindre använt
En tysk som lär sig runt två hundra av dessa exempel kommer att förstå skriven nederländska på en anständig nivå. På somliga orter används både tyska och nederländska blandat. Talare av nederländska förstår för det mesta skriven tyska, och tysktalande (som kan engelska) förstår generellt skriven nederländska.
Utöver alla de nederländska dialekterna talas i olika provinser och större städer speciella varianter, som inte direkt betraktas som dialekter. Invandrare har en också gett språket en egen prägel. Många som iunvandrat från Nederländska Antillerna och Surinam talarSurinaams, som avviker från standardnederländska, och marockansk- och turkiskättade ungdomar har utvecklat en egen accent som ofta innehåller mångaarabiska ochturkiskalånord. Det är en utveckling som på många sätt liknarsvenska språkvarianter som talas i invandrartäta förorter kring storstäder, som Rinkeby och Rosengård.
Afrikaans, som talas iSydafrika ochNamibia, har levt ett självständigt liv baserat på nederländska 1500-talsdialekter. Stor likhet finns dock fortfarande.
I nederländska är samtligaobstruenter (det vill sägaklusiler ochfrikativor) tonlösa i slutställning (/d/ realiseras som [t] i slutet av ord).
På grund avassimilering blir ofta den initiala konsonanten i nästkommande ord också tonlös, så atthet vee, "boskapen" (identiskt med "ett fä"), blir /hətfe/. Denna tonlöshet är väldigt långt gången i vissa regioner (Amsterdam,Friesland) med en nästan total avsaknad av /v/, /z/ och /ɣ/. Längre söderut återfinns dessa fonem endast i mitten av ord. Jämförlogen ochlochen: /loɣə/ respektive /loxə/. I Flandern är ch och g alltid fonem, eftersom halsljudet [χ] inte förekommer där; i Nederländerna används detta ganska ofta, och om man uttalar det tonande så låter det som ett slags franskt r.
Finaltn, som i pluraländelsen -en, uttalas ofta inte (utom framför vokaler). Undantag finns dock i nordost och sydväst, där det blir ett stavelseliknande "n"-ljud. I regioner där ändelsen inte uttalas lägger man även ofta inhiatus-fyllande n efter ettschwa: /Uw bijdrage-n is heel belangrijk/ ("ditt bidrag är mycket viktigt").
/e:, ø:, o:/ är inkluderade bland diftongerna. De uttalas egentligen annorlunda i en del dialekter, men uppför sig fonologiskt som andra enkla vokaler.
Där symboler förekommer parvis representerar den vänstra dentonlösa varianten och den högra representerar dentonande.
Kommentarer:
[g] finns inte på nederländska annat än ilånord, somgoal ("mål", från engelska)
[ʔ] är inte ett egetfonem i nederländska, men sätts in framför stavelser inom ord som börjar med vokal efter /a/ och /ə/.
I några dialekter har den tonande frikativan nästan sammansmält med den tonlösa och [v] blir vanligen [f], [z] blir till [s], och [ɣ] till [x].
[ʃ] och [ʒ] är inte ursprungliga nederländska fonem och förekommer mestadels i lånade ord somshow ochbagage (samma på svenska). Däremot blir ofta /s/ följt av /j/ till [ʃ], som ihuisje (diminutiv av hus, "litet hus"). [ʒ] blir ofta [ʃ].
Uttalet av fonemet /r/ varierar från en dialekt till en annan. I standardnederländska (Amsterdam¹), blir /r/ ofta till — som en tonande uvular frikativa [ʁ]. I andra dialekter blir det till en uvular vibrant [ʀ] eller den alveolara vibranten [r].
¹Standardnederländska som den talas i Amsterdam är inte detsamma som Amsterdam-dialekt. Denna skiljer sig genom att [z] ersätter [s] i nästan samtliga sammanhang. Standardnederländska kan bättre beskrivas som det språk de flesta i Amsterdam talar, och är den dominerande varianten använd i etermedierna.
Nederländskans ljudskridning gick inte samma väg som högtyskans. Jämför tyskamachen /-x-/, nederländskamaken och engelskamake ("göra"). TyskaPfanne /pf-/, nederländskapan, engelskapan, tyskazwei /ts-/, nederländskatwee, engelskatwo ("två").
Den genomgick även egna förändringar. Till exempel förlorade ord med-old och-olt sitt l och blev istället endiftong. Jämför engelskaold, tyskaalt, nederländskaoud ("gammal").
Ordethus med /u/ ("hus") ändrades först tillhuus med /y/, och till slut tillhuis med en diftong som påminner om franskansl'oeil. Fonemet /g/ försvann och blev den tonande velara frikativan /ɣ/, eller den tonande palatala frikativan i Flandern och Limburg.
Nederländskan har fler franskalånord än tyska, men klart färre än engelska. Antalet engelska lånord är däremot stort, och ökar stadigt. Nederländarna brukar säga att den som använder engelska lånord alltför flitigt lider avEngelse ziekte ("engelska sjukan"). Nya lånord uttalas nästan aldrig som på engelska och har anpassad stavning. Nederländskan har också många grekiska och latinska lånord. Det finns en del tyska somüberhaupt ochsowieso, och även om de tyska lånen är få, har språket ändå haft stort inflytande. Man har helt enkelt direktöversatt tyska ord somöversättningslån och använt dem som nederländska utan någon egentligen betydelseöversättning (kallatgermanisme), något som förklaras med hur lika språken är. Några av dessa former är så vanliga i nederländskan att få talare är medvetna om ursprunget. De inkluderar ord somopname,aanstalten och många fler.
Nederländska skrivs med detlatinska alfabetet. Endieresis (ë, ï) används för att markera vokaler som ska uttalas som monoftonger och kallastrema ellerdeelteken. Det har nästan försvunnit ur stavningen efter den senaste stavningsreformen, som föreskrev bindestreck istället:zeeëend (sjöand) stavas nuzee-eend.
Akut accent (accent aigu) förekommer mest i lånord somcafé, men kan också användas för att betona vad som skiljer olika former åt. Det används mest för att skilja denobestämda artikelneen ("en") från räkneordetéén ("ett"). Den grava accenten (accent grave) används för att skilja olika former åt, men har också rensats ut i den senaste stavningsreformen.Hè? måste numera stavasHé?. Det är dock inget som märks i uttal. Andradiakritiska tecken somcirkumflexet återfinns bara i vissa ord, varav de flesta är franska lånord.
Den mest tongivande ordboken i modern nederländska ärVan Dale groot woordenboek der Nederlandse taal[1], som vanligtvis kallasDikke van Dale (dik betyder "tjock"), eller som lingvister skämtsamt brukar kalla denDe Vandaal, "vandalen". Den är dock helt överskuggad avWoordenboek der Nederlandsche taal, ett enormt standardverk vars första upplaga tog 147 år från planering till slutförande och omfattar över 45 000 sidor. Svenskans motsvarighet ärSAOB.
Den halvofficiella stavningen anges iWoordenlijst Nederlandse taal, mer känt somhet groene boekje, "den lilla gröna boken", efter sin färg.
