| Den här artikelnbehöver fler eller bättrekällhänvisningar för att kunnaverifieras.
Motivering:Den enda källan är gammal och artikeln behöver stämmas av mot nyare källor. Inga källor finns för uppgifter om nutiden.(2016-10)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kanifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras pådiskussionssidan. |
Mongoler är ett folkslag som bor främst i dagensMongoliet (2,7 miljoner) samt iInre Mongoliet iKina (5,8 miljoner). Mindre grupper finns iXinjiang,Tibet ochManchuriet (alla tre i Kina) samt i områdetBurjatien runtBajkalsjön i södraSibirien (iRyssland). Mongoler talar i regelmongoliska. Mongoler delas upp i undergrupper varavkhalkha ochoirater är de största. Mongolerna räknas som ett av Kinas 56officiella minoritetsfolk.
Mongolernas folkgrupp är osäker, själva ansåg de sig härstamma frånhunnerna (vilka de flesta historiker menar var ett turkiskt folkslag). Andra historiker menar att de spårat mongolerna till kinesiska folkgrupper.Khaidu som levde i slutet på 1000-talet omnämns som "den första att regera alla mongoler".[1] Namnet mongolerna togs under Djingis Khans tid; mongolerna var då namnet på en speciell stam som aldrig förlorat i stamstriderna, varför det ansågs vara ett passande namn för det nya riket. Det första omnämnandet av mongolerna finns ikinesiska källor, som berättar, att underTangdynastin stammenmong-ku-li bodde i nordvästligaste delen av nuvarandeMongoliet. Först medDjingis khan, i slutet av1100-talet, inträdde mongolerna i historien som ett enhetligt folk; men säkert är, att de skilda skaror, som under honom och hans efterföljare översvämmade världen, bestod lika mycket avtungusiska ochturkiska stammar som av egentligen mongoliska. Imedeltidenshistoria motsvarar mongolerna därför i det närmaste vad som nu kallasaltajer.
Efter Djingis khans död (1227) delades det ofantliga väldet, som sträckte sig frånStilla havets stränder tillDneprs, mellan hans ättlingar på följande sätt. Den äldste, redan före fadern avlidne sonenJochi sönerBatu ochOrda erhöll de nordvästra länderna, khanatetKiptjak ellerGyllene hordens välde frånSyr-Darja tillVolga. Den andre sonen,Tjagatai, erhöll det efter honom benämnda khanatet iCentralasien, ungefär motsvarande nuvarandeChiva,Buchara,Kokand ochKashgar. Den tredje sonen,Ögedei (död1241), erhöll de östra länderna och efterträdde fadern i värdigheten avkaghan medresidens iKarakorum. Den fjärde och yngste sonen,Tolui (död1232), erhöll östra Mongoliet. Djingis khans erövringspolitik fullföljdes oavbrutet av hans söner och sonsöner. Ögedei störtademanchudynastin Qin[förtydliga], erövrade hela norraKina (1234) och vände därefter sina vapen dels motKoryo påKoreahalvön, dels motSongdynastin i södra Kina.
Samtidigt (1235-1238) erövrade hanMesopotamien,Diarbekr ochArmenien. Hans brorsönerBatu och Möngke (Toluis son) underkuvadeKaukasien, stormade och plundrade efter varandra deryska huvudstädernaRjazan,Moskva ochKiev samt gjorde dessa furstendömen lydpliktiga (1240).
Därefter kamperadeBatu iUkraina och förberedde sig noggrant bland annat genom underrättelsetjänst och spioneri innan han utvecklade enkniptångsmanöver mot Ungern genom dagens Rumänien och Polen. Ungern var då ett av Europas rikaste och mäktigaste stater. År 1241 inträngde Batu med sina mongoliska trupper in iUngern från öster, förhärjandeSiebenbürgen (Transsylvanien),Serbien ochBosnien i söder. Hans mongoliska horder drog samtidigt genom Ukraina mot de splittrade polska hertigdömena för att hindra polackerna att komma sina traditionella ungerska allierade till hjälp. Hertigdöme efter hertigdöme i Polen besegrades lätt av mongolerna tills de nådde Wahlstatt, den nuvarande ortenLegnickie Pole söder omLegnica iSchlesien, där den polske storhertigenHenrik den fromme samlat de förenadepolackerna kring sig samt förstärkningar frånTjeckien samtriddare från Tyska orden. Henrik stupade och den allierade polsk-tjeckisk-tyska hären besegrades. Mongolerna fortsatte genomMähren och bröt in i Ungern från norr.
Underrättelsen omÖgedeis död förmådde emellertidBatu att vända om. Han inföll sedan frånArmenien iMindre Asien, slog denseldjukiskesultanen avKonya (1242) och framträngde ända tillAleppo. Möngke, som efterträdde Ögedei mot dekristna vänligt sinnade sonGujug ellerKujuk (1246-1248) i egenskap av kaghan, men ej blev officiellt erkänd som kaghan förrän1251, utmärkte sig liksom företrädaren föga genom krigiska bedrifter, utan lämnade denna ära huvudsakligen åt sin yngste broder,Hülegü, som företog ett fälttåg motPersien ochKhorasan. Där kuvade han först de upproriskaassasinerna, tågade därefter västerut, intogBagdad, störtade detabbasidiskakalifatet (1258), belägradeDamaskus, erövrade Aleppo och gjorde sultanen av Konya skattskyldig.
Därefter vände han sina vapen söderut och framryckte motJerusalem, då han kallades tillbaka av underrättelsen om Möngkes död (1259) under ett fälttåg mot Kina. Möngke efterträddes av den näst äldste brodern,Khubilai khan, som också varit den egentlige ledaren av kriget mot Kina. Han förlade storkhanens residens till den nyanlagda stadenPeking, och under en lång och lysande regering utvidgade han ytterligare det mongoliska väldet till sannolikt det största område, som någonsin varit samlat under en spira. Men de oerhörda avstånden, de hundratals olikaspråken, de olika kulturriktningarna och särskilt den omständigheten, att rikets västra delar omfattadeislam, under det att de östra efter Khubilais eget föredöme anslöt sig tillBuddhas läror, samt slutligen den inbördes avunden och anspråken på värdigheten av kaghan hos de fyra grenarna av Djingis khans släkt gjorde ett sönderfallande oundvikligt.
Efter Khubilai khans död (1294) blev också dessa fyra ättegrenar fullkomligt självständiga i sina särskilda riken, vilka korteligen kan benämnasKina,Persien,Kiptjak ochTjagatai. Det mongoliska väldet i Kina uppehölls till1368, då den av Khubilai stiftade så kalladeYuandynastin måste vika för den inhemskaMingdynastin. I Persien förde Hülegü, som förlade residenset till stadenMaragha iAzerbajdzjan, en kraftig regering ända till sin död (1265), och även hans sonAbaka Khan (1265-1282) utmärkte sig liksom fadern för tapperhet och handlingskraft. Denna dynasti, vars furstar förde titelnil-khan (folkherre), bibehöll sig till1387, då den föll för den nye mongoliska världshärskarenTimur Lenk. I Kiptjak, där Batu (1227-1255) efterträddes av sin broder Berke (1257-1265), vilken förlade residenset tillSarai (nuvarandeSaratov) vid nedreVolga, hade de följande mongoliska furstarna,Mangu Timur, Toktu (1290-1312), Uzbek (-1340) och Berdibek (-1357), ständiga strider med sina ryska lydfurstar. Efter Berdibeks död följde en tid av inre oroligheter (seGyllene horden) till1395, då större delen av detta rike föll under Timur Lenks välde. Khanatet Tjagatai blev efter stiftarens död (1241) en ständig skådeplats för inre strider. I residensstadenBishbalik (norr omTianshan) följde en rad av svaga regenter efter varandra, under det att landet småningom råkade i händerna på en mängd smärre, oberoende furstar (bejer).
En av dessa,Timur Lenk, bejen avKesh (näraSamarkand), gjorde sig till herre över hela Tjagatai (1369). Han erövrade efter hand även större delen av de mongoliska rikena Persien och Kiptjak,Syrien, norraIndien, Mindre Asien samt landet österut ända till kinesiska muren. Denne siste mongoliske världshärskare (död1405) insatte redan under sin livstid sina söner till självständiga regenter över olika delar av sitt rike. Strax efter hans död utbröt strid mellan hans till storkhan i Samarkand insatte sonsonPir Muhammed och en annan sonson, Khalil. Den senare segrade, men störtades 1409 avturkmenerna underKhudaibad Hussein. I Kiptjak gjorde sig dekrimska tatarerna fullkomligt oberoende underEdigei, en avTuktamishs härförare mot Timur Lenk; Georgien och Mindre Asien avkastade det blott en kort tid burna mongoliska oket, och liknande försök gjordes i Bagdad ochIrak. Emellertid lyckades det Timurs sonShah Rukh, som av fadern erhållit Khorasan, att tränga undan turkmenerna, bekämpa upproret i Irak och bibehålla den centrala delen av sin faders rike, Persien och Turkestan, ända till sin död (1446).
Under hans son och efterträdareUlug Beg (–1449) och dennes efterföljareAbdal Latif, Abdallah och Abu Said gjordes ständigauppror. Smärre khanat uppstod för längre eller kortare tid, och slutligen gjorde turkmenhövdingarna "av vita hammeln" slut på denna mongoliska dynasti och bemäktigade sig helaPersien (1468). I Tjagatai, som redan då bar namnetFerghana och omfattade föga mer än det nuvarandeBuchara, höll sig Timurs ättlingar till 1500, då sultanBabur, en ättling av Timur i sjätte led, fördrevs avSheibek Khan. Babur gjorde sig skadeslös genom erövringar i Indien och grundlade där ett nytt mongoliskt rike, det så kalladeStormoguls välde. Utom Indiens gränser förlorade däremot mongolerna hastigt all världshistorisk betydelse. Splittrade i en mängd små, mot varandra fientliga khanat, underkuvades de så småningom av kraftigare grannar såsom ryssar, perser, turkar och kineser.
