Mehmet II, även känd somMuhammed II,Mehmed II,Fatih Sultan Mehmet,Mehmet Erövraren ellerMuhammed Erövraren, född30 mars1432 iEdirne, död3 maj1481 iGebze,Turkiet, varosmanska riketssultan 1444–1446 samt 1451–1481.
Mehmet II var den osmanska sultan som år1453 slutligen lyckades erövraKonstantinopel, vilket innebar slutet för detBysantinska riket: en händelse som i västerländsk historieskrivning ofta markerarmedeltidens slut och början förrenässansen ochtidigmodern tid.
Mehmed II föddes den 30 mars1432 iEdirne enligt den islamiska kalendern, den 27:e dagen i månaden Receb. Han var den fjärde sonen tillMurad II. Det är osäkert om han verkligen blevguvernör iAmasya vid sex års ålder, men det är känt att han tillsammans med två lalas (rådgivare),Kassabzâde Mahmud ochNişancı İbrâhim ibn Abdullah beg, skickades tillManisa somguvernör på våren1443. Senare samma år blev Mehmed II tronarvinge efter att hans äldre bror, prinsAlâeddin Ali Çelebi, som var guvernör i Amasya, avled. Murad II som funderade på att abdikera, lät hämta honom från Manisa på våren1444. Mehmed var närvarande när ett fredsfördrag undertecknades i Edirne den 12 juni 1444 av Ungerns kung, Serbiens despot ochJános Hunyadi.
Efter att ha låtit sin son Mehmed ta över tronen som guvernör reste Murad II till Anatolien. Där undertecknade han och "Mehmed Bey" en sevgendnâme (fördrag) med Karamanoğlu i Yenişehir i juli. Efter det lät Murad II sin son Mehmed ta över tronen och själv drog han sig tillbaka till ett ensamt liv näraBursa. Detta ledde till stora inrikes- och utrikesproblem eftersom Mehmed endast var tolv år gammal och oerfaren. Under Murad II:s tid iBalkanhalvön ochAnatolien övergavs de områden som erövrats. År1440 återlämnades hela det erövrade serbiska despotatet till dess tidigare ägare,Georg Branković.
Ett stort antal krigare iUngern var emot freden som hade beslutats i Edirne och började förbereda sig för ettkorståg. Västerländska kristna försökte genomBysantinska riket att inkluderaKaramanoğlu i en gemensam attack.
Sultan Mehmed II stod inför en stor inre kris. Under sommaren ledde rivaliteten mellanpaschor i huvudstaden, invånarnas rädsla och flykt till Anatolien, protester, det blodigaHurûfî-upproret den 22 september1444 och en stor brand som förstörde staden till huvudsakliga scener av denna kris.
Den unga sultanen Mehmed II kunde inte kontrollera situationen. Murad II hade överlämnat makten till storvesirenChandarlı Halil Pascha, men andra statsmän, särskilt Rumelibejlerbej vesir Şehabeddin Şahin, Mehmed II:s lalaNişancı İbrahim pascha ochZağanos Pascha (alla av slaviskt ursprung), hade samlats runt Mehmed II och försökte ta makten från Halil pascha i hans namn.
Under sommaren hade den osmanska prinsen Orhan Çelebi, som hölls fången i detbysantinska riket, försökt ta tronen från Mehmed. Han hade rest frånKonstantinopel till Incegiz, men flyttade tillDobrudzja när han inte kunde hitta några anhängare. Till slut återvände han till Konstantinopel utan att kunna göra något, efter att ha jagats avShahab ad-Din Pascha.
Mellan 18 och 22 september korsade korstågsarmén flodenDonau. Den största hjälpstyrkan var ungerska soldater som följde med dem. En korsfararflotta hade blockerat sunden för att hindra styrkor från Anatolien att passera, men flottan hade ingen inverkan på korsfararnas framryckning.
Chandarli Halil pascha och hans anhängare ansåg att det inte fanns något annat alternativ än att få Murad II tillbaka vid makten. Efter att Kassabzâde Mahmud Bey skickades tillBursa och insisterade, lämnade Murad II slutligen sitt tillbakadragna liv och återvände till Edirne. Shahab ad-Din Pascha ochZağanos Pascha ville att Mehmed II skulle ta befälet över armén och att hans far skulle lämnas i Edirne för skydd. Till slut möttes den osmanska armén, som styrdes av Murad II, och korsfararnas styrkor islaget vid Varna, ochkorsfararna besegrades.
Chandarli Halil Pascha ansåg att Murad II, som återfick sin gamla prestige och verkliga makt efter segern i Varna, var den riktiga sultanen och motsatte sig att han skulle stanna i Edirne på grund av konkurrenterna. Murad II ville inte avsätta sin son Mehmed från tronen eftersom det kunde vara farligt för hans framtid.
Murad dog den 3 februari 1451, troligtvis på grund av blodförlust på hemväg till Edirne från ett fälttåg iAlbanien. Händelsen hölls hemlig under en lång tid innan Mehmed åter besteg tronen den 18 februari. Murad begravdes i Bursa.
Mehmed fick reda på dödsbudet om Murad II genom ett brev som storvesiren Halil Pasha skickade till Manisa med en speciell budbärare. Enligt berättelsen hoppade han upp på sin häst och sa "Låt de som älskar mig följa mig!" och gav sig iväg mot huvudstaden. Mehmed besteg tronen igen den 19 februari1451 i Edirne. Han behöll Çandarlı Halil pascha som storvesir, utnämnde Ishak pascha till Anadolubejlerbej och skickade honom till Bursa för att delta i sin fars begravning.
Mehmed II:s främsta mål var att erövraKonstantinopel och utropa det till rikets huvudstad istället för den dåvarande huvudstaden Edirne.
För att kunna erövra Konstantinopel behövde Mehmed ta kontroll överBosporen och han lät därför uppföra fästningenRumelihisari (”romerska fästningen”). Framför denna lät han byggaAnadoluhisari (”anatoliska fästningen”) och gjorde det därmed ytterst svårt för fartyg att passera Bosporen utan tillstånd. Den 1 september 1452 återvände han till Edirne där han lät påbörja tillverkningen avkanoner.
Det bysantinska riket började snart förstå att ett anfall var förestående och bad om hjälp från påveNicolaus V. Påven ville dock endast ge hjälp på villkor att detortodoxa Bysans konverterade tillkatolicismen. Under februari 1453 fördes kanonerna från Edirne till Konstantinopel, dit de anlände den 5 april. Dagen efter, den 6 april, inleddes anfallet.
För att hindra den osmanska flottan hade Bysans låtit hänga en stor kedja över sundet från Galata till Sarayburnu. Mehmet lät då bygga en slags väg på norra sidan av sundet gjort av hala stockar och rullade skeppen över land. Den 29 maj kapitulerade Bysans. Tiotusentals invånare som hade tagit skydd iHagia Sofia förblev oskadade fick behålla sina tidigare rättigheter i staden.
Efter erövringen lät Mehmet II återuppbygga staden, men först fick trupperna plundra staden i en dag (inte de tre dagar som tradition tillät om en stad inte kapitulerade självmant). Han såg sig själv arvtagaren till detromerska imperiet och utnämnde sig till romersk kejsare (Kayser-i-Rüm). Med sin västra flank säkrad vände han sig därefter mot de turkiska stammar som försökte göra revolt och stammarna upplöstes.
1455 erövrades öarnaAinos ochLemnos. Han misslyckades dock intaBelgrad ibelägringen år 1456, men lade 1459–60 under sig större delen av Serbien ochMorea. I Asien tog Mehmet II 1461Amasra,Sinope ochTapezunt, varefter han återvände till Balkan, där han annekterade delar av Valakiet och Bosnien 1463–64. 1466 underkuvades Karaman i Asien och 1473 den turkmenske hövdingenUzun Hasan. Av stor betydelse blev att tatarerna på Krim underkastade sig Mehmet II 1475. Bland hans övriga erövringar fram till 1480 märks Kjuja och Skutari i Albanien. Mehmet försökte däremot förgäves intaRhodos.[1]
Mehmet II försökte även få kontroll över Medelhavet och vannslaget vid Otranto år 1480 men mötte därefter allt hårdare motstånd.
Mehmet II avled i staden Gebze år 1481. Under hans 28 år som sultan besegrade han två imperier, erövrade 14 stater och 200 städer och utökade osmanska rikets yta till 2 214 000 km².
Mehmet var inte bara en betydande krigare, utan även en stor riksbyggare. Hans namn är kopplat till den första lagsamlingen,kanun-name. Blandjanitsjarerna lyckades Mehmet återinföra ordning. Han lät bygga flera moskéer i Konstantinopel, bland demFatihmoskén och moskén i Ejjub. Mehmet var vidare en stor vän av vetenskap och litteratur och hade till och med intresse för den italienska renässanskulturen.[2]
Han var duktig imatematik ochteologi och kunde tala sju språk flytande.
Fatih Sultan Mehmet-bron överBosporen iIstanbul är namngiven efter honom.
Familj
Barn:
Wikimedia Commons har media som rörMehmet II.
