Adjektivet är oföränderligt och föregår sitt substantiv, till exempelkeun jip, ’stort hus’,keun jip-deul-eui, ’de stora husens’. De inhemskaräkneorden, grundade pådekadsystemet, går inte längre än till 99. För tal över 99 används detsinokoreanska siffersystemet.
Personliga ochdemonstrativapronomina har samma plural- och kasusändelser som substantivet, till exempelgeu, ’han’,geu-deul, ’de’,geu-deul-eui, ’deras’.Possessiv form uttrycks med genitiv av personliga pronomen.Relativ form saknas och istället finns verbetsgerundier.
Huvudtempusen,presens,preteritum,futurum, inskjuter sina stamtecken mellan roten och suffixet-da, till exempelga-n-da, ’går’,meok-neun-da, ’äter’,meok-gett-da, ’ska äta’.
Övriga tempus sompluskvamperfekt,konditionalis, bildas av huvudtempusens stammar med tillägget-att eller-eott innan slutsuffixet, till exempelmeok-eott-da, ’har ätit’.
Gerundierna utgörs av de rena tempusstammarna. Av alla verbformer finns dessutom en mängd egendomliga modifikationer alltefter den tilltalades högre eller lägre rang. Vid satsbildningen går det styrda ordet före det styrande, och ordföljden är:subjekt,objekt, verb.
Koreanska skrevs ursprungligen medkinesiska tecken, vilka kallas förhanja. Nu skriver man med en unik alfabetisk skrifthangul som äralfabetisk ochfonetisk. Hangul skapades på 1400-talet avSejong den store, den fjärde kungen avJoseon. I Sydkorea translittereras skriftens namn som hangeul, och den var från början tänkt att blandas med hanja. I Nordkorea använder man enbart hangul (där kallat chosŏn'gŭl). I Sydkorea finns det dock tecken på att studierna och användandet av hanja är på frammarsch i takt med landets stegrande handelsutbyte med Kina.
För personer som har engelska som modersmål anses koreanska generellt vara ett av de svåraste främmande språken att lära sig, trots att det är relativt lätt att lära sig hangul.[1][2] Jämfört med andra asiatiska språk är koreanska relativt lätt att lära sig.[3][4] Defense Language Institute of the United States listar koreanska som ett kategori IV-språk, tillsammans med japanska, kinesiska (mandarin och kantonesiska) och arabiska, vilket kräver 64 veckors undervisning (jämfört med endast 26 veckor för kategori I-språk som italienska, franska och spanska) för att föra en engelsktalande student till en begränsad arbetskunskapsnivå där han eller hon har "tillräcklig kapacitet för att tillgodose dagliga sociala behov och begränsade jobbkrav" och "kan förstå språkets detaljer" och "kan förväntas kunna använda språket för att uppfylla kraven i jobbet tid".[5] På samma sätt kategoriserar School of Language Studies vid Foreign Service Institute koreanska som kategori IV, den högsta svårighetsgraden.[6][7]
Det finns två allmänt använda test för koreanska som främmande språk: Korean Language Proficiency Test (KLPT) och Test of Korean Proficiency (TOPIK).[8][9] Korean Language Proficiency Test, ett prov som syftar till att bedöma kunskaper i koreanska språket hos personer som inte har koreanska som modersmål, inrättades 1997; 17 000 personer ansökte om att få göra provet 2005. TOPIC sändes första gången 1997 och lyssnades av 2274 personer. Sedan dess har det totala antalet personer som har tagit TOPIK överskridit 1 miljon, med mer än 150000 kandidater som tog testet 2012.[10] TOPIK hålls i 45 regioner i Sydkorea och 72 länder utanför Sydkorea, med en betydande del i Japan och Nordamerika, vilket tyder på att TOPIK:s målgrupp fortfarande mestadels är utlänningar av koreansk härkomst.
