Partiet har idag över 82 miljoner medlemmar[1] och är därmed det största politiska partiet i världen. Partiets högsta beslutsfattande organ mellan partikongresserna ärcentralkommittén,politbyrån ochpolitbyråns ständiga utskott, vilken har mer eller mindre direkt inflytande ner till lokalnivå.
Marxismen kom relativt sent till Kina och de flesta intellektuella som sökte förändra det kinesiska samhället i slutet avQingdynastin drogs till olika västerländska ideologier och religioner somliberalism,pragmatism,konstitutionell monarki,anarkism, medan andra aktivister försökte förnya det kinesiska kulturarvet ochkonfucianismen. När kejsardynastin störtades i den så kalladexinhairevolutionen1911 ville de flesta revolutionärer somSun Yat-sen ochSong Jiaoren införa en parlamentarisk republik, men den alltmerautokratiske presidentenYuan Shikai slog hårt ned på all opposition och tvingade många kinesiska politiker i landsflykt. Efter Yuans död 1916 liberaliserades det politiska klimatet, men det politiska kaoset ökade i takt med att olika krigsherrar slog som om makten i landet, vilket ökade missmodet bland politiskt aktiva.
Republiken Kina deltog påententens sida iförsta världskriget och vid krigsslutet förväntade sig många kineser att västmakterna skulle revidera de "ojämlika fördragen" och betrakta Kinas som en världsmakt. När det framgick att västmakterna inte skulle infria dessa förväntningar blev många politiska aktivister desillusionerade med västerländska ideologier. I samband med detta uppstod en studentrörelse iPeking,fjärde maj-rörelsen, vilket skapade en grogrund för nya politiska rörelser och ett intresse för marxismen.
Till detta bidrog det faktum att Sovjetunionen tagit avstånd från alla ojämlika fördrag med Kina och lovat att stödja den kinesiska republiken. Den nybildadeKommunistiska internationalen (Komintern) sände sändebud till Kina för att rekrytera anhängare till ett kinesiskt kommunistparti. Bland de första som förklarade sig ha övergått till marxismen i Kina var universitetsprofessorernaChen Duxiu ochLi Dazhao och i augusti 1920 bildade denna grupp marxister en sektion av Komintern i Kina under överinseende av den ryske representantenGrigorij Vojtinskij. Intresset för kommunismen spred sig och under 1920-talet uppstod ett antal kommunistiska grupperingar runt om i landet.
I juli 1921 samlades representanter för de olika kommunistiska grupperingarna i denfranska koncessionen i Shanghai tillsammans med Kominterns representantHenk Sneevliet (även känd som Maring) för att grunda Kinas kommunistiska parti. På kongressen närvarande bland annatDong Biwu,Zhou Fohai,Zhang Guotao ochMao Zedong. På kongressen bestämde man sig för att partiet skulle vara en hemlig, starkt centraliseradbolsjevikisk (leninistisk) organisation med målet att överta makten i Kina och införa ett klasslöst samhälle. Chen Duxiu, som inte kunnat delta på mötet valdes till partiets generalsekreterare. Bland hans första uppdrag som kommunistisk organisatör var att leda en strejk i kolgruvorna iAnyuan iJiangxi-provinsen 1922 tillsammans med bland annatLiu Shaoqi ochLi Lisan.
Samtidigt som KKP bildats inledde Komintern kontakter medSun Yat-sens nygrundade nationalistparti Kuomintang som blivit en maktbas iGuangzhou i samarbete med lokala krigsherrar. 1921 träffade Sneevliet Sun iGuangxi, där Sneevliet föreslog att Kuomintang startade en militärhögskola för att utbilda den armé som behövdes för att ena landet. 1923 skrev Sun under ett formellt samarbetsavtal med den sovjetiske ambassadörenAdolf Joffe och följande år antog Kuomintangs kongress ett beslut som formaliserade samarbetet och tillät enskilda kommunister att gå med i Kuomintang. Kuomintang omorganiserades nu efterleninistiska principer omdemokratisk centralism och sovjetiska experter somMichail Borodin ochVasilij Blücher hjälpte till att grundaMilitärhögskolan i Whampoa samt rusta upp partiets armé, denNationella revolutionära armén, som syftade till att ena Kina. Samtidigt uppmanadeKomintern medlemmar ur det nybildade Kinas kommunistiska parti att gå med i Kuomintang som individer för att stärka Sun Yat-sens revolutionära koalition och genomföra den "borgerliga revolutionen" som förberedelse för den kommande socialistiska revolutionen. Det var nu som ledande kommunister som Mao Zedong,Zhou Enlai ochDeng Xiaoping blev medlemmar i Kuomintang.
Efter attSun Yat-sen dog 1925 blev Kuomintangs nye ledare den före detta armélärarenChiang Kai-shek. Under dennes ledarskap försämrades dock samarbetet med kommunistpartiet avsevärt, vilket kulminerade i att Chiang 1927 lät avrätta ett stort antal kommunister iShanghai. Detta upprepades även i andra större städer.
KKP:s medlemmar (då 60 000 personer) och dess sympatisörer tvingades ut på landsbygden (Jiangxi), där de började sätta upp småsovjeter, en form avarbetar-,bonde- ochsoldatråd. Dessa sovjeter, samlade under namnet denKinesiska sovjetrepubliken, kom till slut att uppfattas som ett hot mot Chiang Kai-shek och hans nationalistiska regim med huvudstad iNanjing. Han påbörjade därför återigen aggressiva kampanjer mot kommunisterna, vilket gjorde att dessa (cirka 100 000 personer) år 1934 tvingades ut på så kalladelånga marschen. Denna slutade inte förrän de kommunistiska gerillasoldaterna kommit fram tillYan'an, en landsortsstad i provinsenShaanxi i centrala norra Kina, 1 200 mil bort.
1935 var KKP starkt försvagat. Räddningen blev den expansionistiska politik somJapan bedrivit mot Kina sedan början på 1930-talet. Chiangs ovilja att konfrontera Japan utsatte honom dock för allt starkare kritik i takt med att Japan bildade marionettstatenManchukuo och stegvis utvidgade sitt inflytande i Norra Kina. 1936 kidnappades Chiang Kai-shek av krigsherrenZhang Xueliang när Chiang besökte dennes militärbas iXi'an, då denne ville att Chiang skulle prioritera kampen mot Japan. Efter tuffa förhandlingar släppte Zhang slutligen Chiang, som nu öppnade vägen för att de försvagade kommunisterna, som byggt upp en ny maktbas i norra Shaanxi, kunde delta i enenhetsfront med kommunisterna mot Japan. Då hade i och för sig förhandlingar redan pågått i ett år med hjälp av bland andra Zhou Enlai och 1937 slogs återigen kommunisternas väpnade styrkor tillsammans med denNationella revolutionära armén i en enad front mot Japan.
I juli samma år bröt detandra kinesisk-japanska kriget ut, vilket ledde till att Japan tog över i stort sett hela Kinas kustområde medan både nationalisterna och kommunisterna tvingades inåt land. Kring 1940 stagnerade frontlinjerna och varken nationalisterna eller kommunisterna deltog i några större militära kampanjer mot Japan. När USA trädde in i kriget förflyttades den avgörande krigsskådeplatsen i Stilla havet och alliansen mellan KKP och KMT förlorade mycket av sin relevans, och båda parterna började förbereda sig på att vinna det inbördeskrig som förmodades bryta ut efter Japans nederlag.
Förhandlingar mellan KKP och KMT inleddes efter attJapan kapitulerade för USA 1945 men dessa blev fruktlösa och inbördeskriget var återigen ett faktum. KMT besegrades och Chiang Kai-shek tvingades fly tillTaiwan (där han till sin död arbetade för att återinförliva Fastlandskina under KMT:s styre). Den1 oktober 1949 utropade MaoFolkrepubliken Kina inför en folkmassa påHimmelska fridens torg. Den 2 december samma år blev datumetlandets nationaldag.
Den här artikeln eller det här avsnittetinnehåller inaktuella uppgifter och behöver uppdateras.(2019-02)Hjälp gärna Wikipedia att åtgärda problemet genom attredigera artikeln eller diskutera saken pådiskussionssidan.
Kilgour-Matas rapport som publicerades 2006 visade att den kinesiska staten har avrättat ett stort antalFalungongutövare.[2] Denna rapport förklarade även att organen från 41 500 organtransplantationer som gjorts på kinesiska sjukhus kan ha kommit från dessa avrättade fångar. På grund av censuren som införts av kommunistpartiet är det svårt att uppskatta de totala antalet offer, men falungongutövare uppskattas utgöra en majoritet av fångarna i flera kinesiskaarbetsläger.[3]
Kinas kommunistiska parti bekänner sig, i likhet med andra kommunistiska partier, tillmarxism-leninismen som syftar till att bygga ett socialistiskt samhälle med mål att nåkommunismen. Under partiets första år stod partiet under starkt ideologiskt inflytande frånKomintern ochSovjetunionen och byggde efter sovjetisk modell upp enpersonkult kring partiets ordförandeMao Zedong efter 1945.
Efter partiets maktövertagande i Kina 1949 kom dess ideologi successivt att fjärma sig från den som var rådande i Sovjetunionen på grund av partiets erfarenhet medgerillakrigföring och dess arbete på landsbygden. Denna utveckling blev framträdande efterJosef Stalins död 1953 och dennes efterträdareNikita Chrustjovsavstalinisering efter 1956.
Från och med mitten av 1950-talet började partiets ideologer, ledda av bland andraChen Boda, att betona det som ansågs vara specifikt kinesiska drag i partiets drag och framhäva personkulten kring Mao. Bland dessa var övertygelsen att bondeklassen kunde spela en revolutionär roll på samma sätt somproletariatet, att det så kalladefolkkriget var en framkomlig väg att leda revolutionen samt att man med ideologisk övertygelse kunde övervinna materiella hinder i bygget av socialismen, genomvoluntarism. Denna tendens kulminerade efter brytningen medSovjetunionens kommunistiska parti kring 1960 och banade bland annat vägen för detStora språnget 1958–1962 ochKulturrevolutionen 1966–1976.
Efter Maos död tog partiledningen avstånd från excesserna under Maos styre, men vidhöll att Mao Zedongs tänkande var vägledande för partiet och att hans ideologi var en produkt av partiets kollektiva erfarenheter.[4] I samband medDeng Xiaopings reformpolitik från och med 1978 fjärmade sig partiet allt mer från marxistiska dogmer och tycktes omfatta en marknadsekonomi, dock med starka inslag av statlig ägande och med bibehållet maktmonopol för det kommunistiska partiet. Deng Xiaoping formulerade detta som "Socialism med kinesiska särdrag". Under generalsekreterarenJiang Zemin har denna teori utvecklats ytterligare med de så kalladetre representationerna som menar att partiet representerar hela folkets intresse, inte endast arbetar- och bondeklassen.
Ända sedan partiet organiserades på 1920-talet har partiet varit högt centraliserat efter leninistiskt mönster och praktiseratdemokratisk centralism. Principen innebär att varje partifunktionär måste utnämnas av närmast lägre instans i den partihierarkin och att beslut som fattats på en högre nivå i hierarkin inte får ifrågasättas av lägre instanser och att det råder förbud mot att bildafraktioner i partiet.
Det formellt högsta beslutande organet är partikongressen och enligt partiets stadgar skall den sammanträffa vart femte år och utsepartiets centralkommitté.[5] Ombuden till partikongressen utses av de ledande organen i de lokala organisationerna, men stadgarna fastställer ingen bestämd valordning och partiledningen offentliggör i regel kongressens datum med mycket kort varsel. Till den 18:e partikongressen i november 2012 utsågs 2 270 ombud.
Historiskt har partiets kongresser inte alltid hållits stadgeenligt och efter kommunistpartiet kongress 1945 dröjde det tolv år innan en ny kongress hölls. Efter Mao Zedongs död 1976 har dock kongresserna hållits med jämna mellanrum. Partikongresserna har hållits iFolkets stora hall allt sedan det färdigställdes 1959.
Centralkommittén är med sina cirka 300 ledamöter partiets högsta beslutande organ mellan kongresserna och träffas en eller två gånger per år. Varje centralkommitté numreras efter den partikongress den valdes på och varje enskilt möte kallas för "plenarsammanträde" eller "plenarsession". Till exempel kallas centralkommitténs möte år1978, dåDeng Xiaopings reformprogram utformades, för "den elfte centralkommitténs tredje plenarsammanträde".
Även om centralkommittén inte utövar myndighet på samma sätt som en lagstiftande församling i många andra länder gör är det ett viktigt organ då det omfattar kommunistpartiets, statens och de väpnade styrkornas översta ledarskikt. Till skillnad från partikongresserna, som alltid har varit ceremoniella, är centralkommitténs möten ofta skådeplats för verkliga debatter och beslut om partiets politik. Centralkommittén har också en något större ideologisk spridning än politbyrån.
Centralkommittén förbereder ofta sina formella sessioner genom att hålla informella möten i avskildhet på olika semesterorter och kurorter. UnderMao Zedongs tid vid makten varLushan ochBeidaihe två populära orter för sådana sammanträden.
Politbyrån är nästa nivå i partihierarkin och utnämns nominellt av centralkommittén, men i praktiken är politbyrån i stort sett självrekryterande. Politbyrån har i regel haft cirka 25 ledamöter. Dess makt sammanhänger i hög grad med att dess ledamöter samtidig innehar nyckelpositioner i Folkrepubliken Kinas statsapparat och militär utövar personlig kontroll över de väsentliga posterna. Dessutom har några ledamöter av politbyrån betydliga regionala maktbaser. Hur politbyrån organiserar sitt arbete internt är oklart, men det förefaller som att den fullständiga politbyrån sammanträder varje månad och dess ständiga utskott varje vecka. Dagordningen verkar kontrolleras av partiets generalsekreterare och besluten fattas genom konsensus snarare än genom omröstning.
Högst i hierarkin stårpolitbyråns ständiga utskott som är ettverkställande utskott och sköter Kinas kommunistiska partis dagliga angelägenheter när partiets politbyrå inte sammanträder. Utskottet hade länge endast fem ledamöter, men antalet utökades till sju vid den 14:e partikongressen 1922 och till nio vid den 16:e partikongressen 2002.
Även om utskottet formellt inte är Kinas regering är det i praktiken Kinas högsta politiska organ och ledande kinesiska politiker förväntas vara ledamöter av utskottet. Varje ledamot av utskottet har särskilda ansvarsområden inom parti, stat och militär, och organiserade så kallade "ledande grupper" som organiserar arbetet.[7]
Partiet har monopol på policy inom strategiska områden som media, utbildning, försvar och viktiga utnämningar i både offentlig och privat sektor.[8] Även om partiet har decentraliserat mycket av den ekonomiska makten i Kina och tillåtit privata initiativ inom den ekonomiska sektorn, så samordnas ekonomin fortfarande genomNationella kommissionen för utveckling och reform, som formellt är en del av statsförvaltningen, men som lyder direkt under partiet.
För att säkerställa kommunistpartiets makt finns det en struktur med partikommittéer som löper parallellt med den officiella administrativa indelningen både på nationell och lokal nivå och som leds avpartisekreterare. Dessutom finns Partisekreterarna övervakar den civila förvaltningen och står i regel högre i partihierarkin än ämbetsmännen i den civila förvaltningen.
Systemet med partikommittéer går tillbaka till tiden förFolkrepubliken Kinas grundande.[9] Partihierarkin i Kinas kommunistiska parti är organiserat så att varje nivå i den civila statsapparaten har en partikommitté på motsvarade nivå, som har ansvar för politikens allmänna inriktning. Detta har gett upphov till en dubbel maktstruktur i den kinesiska statsapparaten. Även i privata företag och organisationer uppmanas partimedlemmar organisera particeller och idag beräknas till exempel 90 procent av Kinas advokatkontor ha particeller.[10]
Dessa organisationer fungerar också som rekryteringsbaser för moderpartiet och många av dagens ledare i partiet har tidigare gjort karriär i ungdomsförbundet. Eftersom det inte råderorganisationsfrihet på den kinesiska arbetsmarknaden är fackföreningsfederationen den enda tillåtna organisationen för kinesiska arbetare.
Folkets befrielsearmé är formellt underordnad Kinas kommunistiska partiscentrala militärkommission, och inte till landet Kina. Att Folkets befrielsearmé tillhör det kommunistiska partiet gör att partidiktaturen kan hållas kvar med militärens makt.
^David Kilgour, David Matas. (6 July 2006, revised 31 January 2007) An Independent Investigation into Allegations of Organ Harvesting of Falun Gong Practitioners in China (free in 22 languages) organharvestinvestigation.net.
^U.S. Department of State. 2008 Country Report on Human Rights: China (includes Hong Kong and Macao), Oct 2008. Quote: "Some foreign observers estimated that at least half of the 250,000 officially recorded inmates in the country's reeducation-through-labor camps were Falun Gong adherents. Falun Gong sources overseas placed the number even higher.".
^Anne-Marie Blondeau, Katia Buffetrille, och Wei Jing,Authenticating Tibet: Answers to China's 100 Questions. (Berkeley: University of California Press, 2008), ss. 194-197.
Benewick, Robert, och Stephanie Donald.The State of China Atlas : Mapping the World's Fastest-Growing Economy. Berkeley: University of California Press,, 2009.
McGregor, Richard (2010) (på engelska). The Party: the secret world of China's communist rulers (1st U.S. ed.). New York: Harper.Libris11881639.ISBN 978-0-06-170877-0
Halvarson, Arne (1987). Statsskicket i elva länder: en faktasamling (9. uppl.). Solna: Esselte studium.Libris637377.ISBN 9124345695
Houn, Franklin W.; Löfstedt Jan-Ingvar (1970). Den kinesiska kommunismens historia. W & W-serien, 0509-5069 ; 326. Stockholm: Wahlström & Widstrand.Libris9947
Shambaugh, David L. (2008) (på engelska). China's Communist Party: atrophy and adaptation. Washington, D.C.: Woodrow Wilson Center Press.Libris10771201.ISBN 978-0-520-25492-3 (cloth)
