Jainismen är en av de äldstareligionerna medindiskt ursprung. Jainister tror på existensen avtranscendenta och heligasjälar med potentialen att uppnågudaliknande medvetande. En själ som har erövrat sina egna inre fiender och uppnått stadiet av högre existens kallas förjina (erövrare eller segrare). Jainismen är vägen för att uppnå detta stadium. Jainism refereras ofta till somJainDharma (जैन धर्म) ellerShraman Dharma ellerNirgantha i äldre texter.
Jainismen är något äldre änbuddhismen. Dessa båda är de enda överlevande av de många skolor som en gång tillsammans utgjordesramanismen och stod i motsättning tillbrahmanismen; det trossystem som senare utvecklats tillhinduismen. Den sistnämnda har dock påverkats av jainismen, inte minst i fråga omicke-våld; ett exempel på detta ärGandhi.
Som grundare av jainismen räknas normalt profetenMahavira (hans exakta livstid är osäker; traditionellt anses han ha levat599–517 f.Kr.). Mahavira räknas som vår tids tirthankara, vilket är jainismens motsvarighet till buddhismens buddhabegrepp; själva ordet "jainism" kommer avjaina, en anhängare tilljina, som närmast motsvarar buddhismensarahant. Somliga religionshistoriker anses att även en tidigare tirthankara,Parshva, kan ha levt i historisk tid, cirka850–800 f.Kr., vilket skulle göra jainismen några sekler äldre. Allt som allt skall det, enligt jainismen, ha funnits 24 tirthankara, varav den äldsta skall ha levt för flera miljoner år sedan[1].
I den theravadabuddhistiskapalikanonen uppträder Mahavira under namnet Nigantha Nâthaputta, och blir där utsatt för mycket hård kritik. Till följd av en annankarmalära är jainismen extremare än buddhismen i fråga om icke-våld (sanskrit ochprakritahimsa, uttalasahingsa) och försöker undvika att skada inte bara avsiktligt utan även oavsiktligt. I likhet med buddhismen undvek jainismen redan från början att använda de lärdas språksanskrit; dess kanoniska skrifter är i stället avfattade på en form avprakrit.
Enligt jainismenskosmologi ärvärldsalltet inte skapat; det har alltid funnits och kommer alltid att finnas, men genomgår ständiga förändringar. De förkastar tanken på att det skall ha skapats av en gud. Världen är tredelad: Lägst finns helvetet, där människorna straffas för sina synder, sedan kommer mellandelen där människor bor. Här finns både död materia och andligt själsstoff, och karmalagarna är verksamma. Överst finns himlen, där gudarna har sin hemvist. Människans mål är inte himlen, utanmoksha-nirvana.En troende jainist avlägger löften om trohet mot tirthankarans och karmalagarna. Det är fem löften som avläggs:
Att inte döda
Att inte ljuga eller överdriva
Att inte stjäla
Att inte vara otrogen
Att inte hysa för mycket kärlek till sina saker utan att dela med sig och hjälpa klosterväsendet och djursjukhusen.[2]
Ungefär tvåhundra år efter Mahavira delades jainismen upp i två riktningar: den liberalareSvetambara, "de vitklädda", vars munkar går klädda i vitt och som också har nunnor, och den konservativareDigambara, "de himmelsklädda", som bevarade jainismens ursprungliga sed att munkarna skulle vara nakna, och som inte ordinerade kvinnor. De anser att kvinnors enda väg till frälsning är att återfödas som män.[3]
Jämfört med buddhismen har jainismen haft en väsentligt annan ställning i Indiens liv och kultur. Jainismen har alltid haft anhängare i form av ett världsligt lekmannastånd som följt de mer modererade etiska normerna och burit upp religionen. Jainismen har även ibland haft inflytande på det politiska livet. Den lärde jainistmunkenHemachandra (cirka 1088–1173) lyckades genom sitt inflytande på kungKumarapala iGujarat reformera staten efter jainismens sedliga ideal.[4]
En jainist är i princip förbjuden att ha ett yrke där man dödar något levande. Även att vara en odlande jordbrukare blir då svårt eftersom man kan råka döda något i marken när man brukar den[3].För jainismen, liksom för buddhismen, ledde icke-våldsidealet tidigt till att lekmännen gärna ägnade sig åt köpenskap, där man inte direkt handlade med levande varelser. Än i dag är jainisterna statistiskt överrepresenterade i det indiska affärslivet. Den jainistiska köpenskapen kom dock, till skillnad från den buddhistiska, att huvudsakligen utövas inom Indien.
Några av Indiens främsta tempelbyggnader, exempelvis de under 1000- och 1100-talen uppförda marmortemplen på bergetĀbu med sina ljusa hallar och pelargångar, tillhör jainisternas skapelser. I deras konst upptogs även hinduismens talrika gestalter. I alla väsentliga drag överensstämmer jainismensarkitektur med brahmaismens medeltida byggnadskonst. I motsats till buddhisterna tog jainisterna även livlig del isanskritlitteraturens vård och utveckling.[5]
Medan buddhismen med tiden fick sin huvudsakliga spridning utanför Indien förblev jainismen en indisk religion, med anhängare i Indien och bland indier iförskingringen. Idag finns det cirka 5 miljoner indier som tillhör jainismen, som till stor del är en etnisk religion, då någonmissionsbefallning inte finns. De jainister som bor längs östkusten i Afrika och i Sydafrika är nästan uteslutande utvandrade indier.
