Habermas föddes iDüsseldorf men växte upp iGummersbach iNordrhein-Westfalen. Han studerade vid universiteten iGöttingen (1949–1950),Zürich (1950–1951) ochBonn (1951–1954) och disputerade 1954 i Bonn med avhandlingenDas Absolute und die Geschichte. Von der Zwiespältigkeit in Schellings Denken ("Det absoluta och historien. Om ambivalensen i Schellings tänkande"). Hanhabiliterade sig 1961 iMarburg med det numera klassiska verketStrukturwandel der Öffentlichkeit. Untersuchungen zu einer Kategorie der bürgerlichen Gesellschaft ("Borgerlig offentlighet. Kategorierna 'privat' och 'offentligt' i det moderna samhället").
Därefter tillträdde han enprofessorstjänst ifilosofi viduniversitetet i Heidelberg där han var verksam till och med 1964 då han, med stöd av Adorno, återvände tillFrankfurt för att efterträda Horkheimer som professor i filosofi och sociologi.
Åren 1971–1983 verkade Habermas som direktor för Max Planck Institut iStarnberg. År 1983 tillträdde han som direktor förInstitutet för socialforskning iFrankfurt am Main, där han verkade fram till sinpensionering 1993. Efter sin pensionering har Habermas fortsatt att publicera både böcker och artiklar och han är en känd förespråkare av paneuropeiskdemokrati.[10]
Habermas skiljde sig åt från sociologer somMax Weber genom att säga att det finns mer än en typ avförnuft, varav det Max Weber beskrev var det instrumentella förnuftet; "de mest effektiva medlen för att uppnå vissa mål".[11] Habermas teori omkommunikativt handlande berör även en annan typ av förnuft, som han beskriver som ett ömsesidigt utbyte mellan individer och endemokratisk potential i moderna samhällen, nämligen det kommunikativa förnuftet. Han menar att Weber fokuserade på endast en rationalitetsform och då missade att de sociala och kulturella sfärerna skiljer sig åt i och med att dessa har undergått en rationalitetsutveckling som skiljer sig åt sinsemellan i sina giltighetsanspråk.
Utifrån Webers värdesfärer för vetenskap, moral och rätt samt konst går Habermas vidare och säger att dessa bygger påsanning, normativ riktighet respektive sannfärdighet. Detta baserar han på sin teori om universalpragmatik och menar att den kommunikativa rationaliteten finns i alla dessa tre sfärer, vilket tyder på att de allihop är resultatet av en rationaliseringsprocess.[12]
Den kommunikativa rationaliteten är alltså den grundläggande i samhällets utveckling, och speciellt i rationaliseringen av människans vardagsvärld. Man förlitar sig mindre på auktoriteter och använder sig av en rationell argumentation människor emellan, jämfört med att som i tidigare samhällen förlita sig på vedertagna tolkningar som var svåra att utsätta för kritik. Kritiken mot rationaliseringen inriktade Habermas på ett så kallat "subsystem" vari det instrumentella handlandet tränger in i livsvärlden och alltmer påverkar det kommunikativa handlandet.
Den ekonomiska världen och statsmakten (byråkratin) tränger sig in och påverkar livsvärlden på ett negativt vis, vilket Habermas talar om som det modernas paradox och att olika system koloniserar livsvärlden.[13]
^”Хабермас Юрген”,Большая советская энциклопедия :[в 30 т.], tredje utgåvan, Stora ryska encyklopedin, 1969, läst: 28 september 2015.[källa från Wikidata]
