Fredrik II tillhörde den kungliga brandenburgsk-preussiska grenen av ättenHohenzollern och var son tillFredrik Vilhelm I ochSofia Dorotea av Hannover, som det fjärde av deras fjorton barn, varav tio överlevde till vuxen ålder. Hans två äldre bröder dog som spädbarn och han blev därför kronprins vid födseln. Hans systerLovisa Ulrika blev genom äktenskap medAdolf Fredrik av Sverige svensk drottning och därmed blev han morbror till de svenska kungarnaGustav III ochKarl XIII. Fredrik gifte sig1733 medElisabet Kristina av Braunschweig-Bevern i ett äktenskap arrangerat av hans far; äktenskapet blev dock barnlöst, då Fredrik omvittnat och enligt egen utsago var ointresserad av kvinnor. Paret separerade efter några års äktenskap och levde under resten av Fredriks liv åtskilda utom vid större familjesammankomster. Han efterträddes 1786 av sin brorson,Fredrik Vilhelm II av Preussen, som var son till hans yngre brorAugust Vilhelm.
Fredrik föddes påBerlins stadsslott, som "soldatkungen"Fredrik Vilhelm I:s äldste överlevande son i en syskonskara på 14 barn. Han uppfostrades fram till sex års ålder tillsammans med sin äldre systerWilhelmine av fransyskan Marthe de Rocoulle, enhugenott som utvandrat till Preussen och endast talade franska med barnen. Wilhelmine kom att stå honom nära under barndomen, delvis genom deras delade erfarenheter av faderns stränga och hårdhänta uppfostran.
Fredriks barndom var föga lycklig. Fadern ville uppfostra honom till en god soldat och samvetsgrann ämbetsman men föraktade allt intresse för vetenskap, konst och litteratur, särskilt i den franska form som var rådande i Europa. Sonen gavs därför ett noga inrutat dagsschema och en sträng auktoritär och religiös uppfostran. Under moderns och informatorn Jacques Égide Duhan de Janduns inflytande utvecklade sig dock Fredrik i motsatt riktning, intresserade sig livligt för musik och litteratur, avskydde militära övningar och kansligöromål. Han läste och talade gärna franska och föredrog franska seder och franskt mode. Fadern blev mycket missnöjd med sonen som ansåg att högkultur var för effeminina personer och kunde inte acceptera att hans livsverk skulle gå om intet genom en "effeminerad karl", en "flöjtblåsare och poet".[1] Efter flera våldsamma uppträden dem emellan bestämde sig Fredrik att fly till det engelska hovet under en resa 1730. Planen avslöjades dock, Fredrik ställdes inför krigsrätt och kastades i fängelse i slottetKüstrin. Hans vänlöjtnant Katte, som hjälpt honom, avrättades på faderns order i Fredriks åsyn.[2][3]
Rheinsbergs slott, där Fredrik II höll hov som kronprins.Voltaire vid Fredrik den stores hov.von Kattes avrättning.
Snart mildrades dock Fredriks fängelsestraff, och han sattes i stället i hårt arbete i olika ämbetsverk. Efter att ha visat sin plikttrogenhet lät sig fadern blidkas och gjorde honom 1732 till överste för ett regemente iNeuruppin och lät honom 1733 gifta sig med Elisabet Kristina av Braunschweig-Bevern. Förhållandet med hustrun förblev, som Fredriks förhållande till kvinnor i gemen, kyligt, men de följande åren då han residerade på slottetRheinsberg var dock lyckliga.[2] Den 8 augusti 1736 skrev Fredrik sitt första brev till upplysningsfilosofenVoltaire. I sitt svar den 26 augusti skrev Voltaire: "Min egenkärlek har Ni smickrat, men den kärlek till mänskligheten, som jag bär i mitt hjärta och som – det vågar jag säga – utgör mitt väsen, har berett mig en långt renare glädje, då jag såg, att det fanns i världen en furste, som tänker som en man, en furstlig filosof, som skall göra människorna lyckliga."[4]
Förutom med Voltaire underhöll kronprinsen en livlig brevväxling med andra franska författare. Han studerade ivrigt filosofi, historia och poesi, samt försökte sig även själv på författarskapet. De flesta teserna i hansAntimachiavell, där han formulerade idealistiska tankar kring statskonsten, fick visserligen vika för pragmatiken sedan han själv blev härskare, men tanken att kungen var sitt folks förste tjänare, förblev Fredrik trogen hela sitt liv.[2]
Fredrik ärvde tronen vid faderns död 31 maj 1740 och blev då kung som Fredrik II,kung i Preussen, samtkurfurste som markgreve avBrandenburg. Han ökade omedelbart sitt fotfolk med 16bataljoner, sitt rytteri med 5 skvadroner, sin livvakt med en skvadron.[5] Till hans andra första handlingar som monark hörde avskaffandet avtortyr som förhörsmetod, utom för mycket svåra brott sommajestätsbrott,landsförräderi och massmord. Detta följde tidens då gällande upplysningsideal och genomdrevs av kungen mot justitieministernSamuel von Coccejis råd. Till skillnad från gällande praxis för lagar meddelades den kungliga lagen till domstolarna utan att offentliggöras, då man ville behålla tortyrens avskräckande inverkan. Tortyr avskaffades slutligen helt utan förbehåll 1754 i Preussen.
Den politik av religiös tolerans gentemot invandrade protestantiska hugenotter och katoliker i Preussen som praktiserats redan av flera av Fredriks II:s företrädare fortsatte under hans regeringstid, och uttrycktes kärnfullt av Fredrik II i det sedermera bevingade uttrycket "var och en blir salig efter sin fason".[6] Den religiösa toleransen var dock inte universell; förjudar gällde fortfarande särskilda restriktioner.
Under Fredrik II:s tidiga regeringsår avskaffades censuren för icke-politiska tidningstexter, en form av begränsad pressfrihet, men politiska texter var fortfarande underställda statscensuren. Till skillnad från flera höga ämbetsmän verkade han också för att begränsafeodalsystemets inflytande i Preussen.
Underpolska tronföljdskriget (1733–1735) deltog preussiska trupper i de kejserliga truppernas strider mot fransmännen vidRhen.[källa behövs] Men då kejsaren inte ville tillfredsställaPreussens anspråk påarvsrätten till hertigdömenaJülich ochBerg, uppstod vid Berlinhovet ett missnöje mot habsburgarna, som snart fick viktiga följder. När Karl VI dog 20 oktober 1740 vägrade nämligen Fredrik II att erkänna den så kallade pragmatiska sanktionen (enligt vilkenMaria Theresia skulle efterträda sin far Karl VI). Villkoren, under vilka denna sanktion1728 erkänts av Preussen, hade nämligen inte uppfyllts. Fredrik framställde tvärtom egna anspråk påSchlesien och inryckte snart i landet, samtidigt som andra fiender angrep Maria Theresia från andra håll (österrikiska tronföljdskriget).
Preussen lyckades inta nästan hela Schlesien, vars befolkning till stor del varprotestantisk, utan motstånd. Efter Fredriks segrar vidMollwitz (10 april1741) ochChotusitz (17 maj1742) erbjöd Maria Theresia fred. Fredriks deltagande i österrikiska tronföljdskriget, som även kallas det första schlesiska kriget, avslutades genom freden iBreslau (12 juni1742; bekräftad iBerlin28 juli samma år). Preussen vann då Schlesien utomTeschen,Troppau ochJägerndorf samt dessutom grevskapetGlatz (sammanlagt 38 500 km² och 1,2 miljoner invånare).
Det enda bevarade porträtt målat under Fredrik II:s livstid som han själv suttit modell för. Målning avJohann Georg Ziesenis den yngre, 1763.
Under de följande åren hadeÖsterrike sådana framgångar mot sina övriga fiender, att de började tänka på att återta Schlesien. Fredrik beslöt då att förekomma anfallet och började det så kalladeandra schlesiska kriget (1744–1745). Efter sina segrar över österrikare och sachsare vidHohenfriedberg (4 juni 1745) ochSoor (30 september samma år) samtLeopolds av Dessau seger över österrikarna vidKesselsdorf (15 december samma år) avslöt han fred iDresden (25 december samma år). Breslaufreden bekräftades, och Maria Theresias gemål,Frans Stefan, erkändes som kejsare, men Fredrik ålade Sachsen att betala 1 miljonthaler i krigskontribution.Ostfriesland tillföll vid det där regerande furstehusetCirksenas utslocknande 1744 Preussen, som 1694 av kejsaren förvärvat rätt till detta rikslän vid inträffande ledighet. Österrikes längtan att återvinna Schlesien gav Fredrik orsak att med Maria Theresia börja ett nytt krig, det så kalladesjuåriga kriget (1756–1763), i vilket ävenRyssland,Frankrike,Sachsen ochSverige uppträdde som hans fiender. Fredrik, som understöddes endast avStorbritannien och några små tyska stater, lyckades dock i freden iHubertsburg (15 februari1763) behålla sitt land oförminskat, om det än blev svårt utmattat. MedSverige hade han slutitfred redan nio månader tidigare.
Fredrik började nu med stor iver arbeta för landets upphjälpande. Förlusten av människor sökte han ersätta genom att uppmuntrainvandringen; genom stora byggnadsföretag gav han arbetsförtjänst. Han stiftade enbank i Berlin och förbättradepostväsendet. Sedermera vidtog han flera finansiella åtgärder, såsom upprättande av fleramonopol samt höjande av avgifterna påtobak,vin ochkaffe, vilket framkallade missnöje. Hären omdanades. Efter sjuåriga kriget närmade han sig Ryssland för att sålunda trygga sig mot Österrike. Därigenom blev han även invecklad iPolens angelägenheter och framställde1769 den första planen att delaPolen. Denna blev dock inte verkställd förrän längre fram under detrysk-turkiska kriget[förtydliga], då Ryssland mot en del av Polen avstod frånOsmanska rikets styckning. VidPolens första delning (1772) fick Preussen det polskaWestpreussen (utomDanzig ochThorn) samt det så kalladeNetzedistriktet söder om dessa (sammanlagt 35 500 km² med 900 000 invånare).
Med Österrike kom Fredrik åter på fientlig fot, när det1777 sökte tillbyta sigBayern motBelgien. Han drog1778 i fält (det så kalladebayerska tronföljdskriget), men Österrike gav i sista stunden efter, och fred slöts iTeschen13 maj1779, då det nöjde sig med en del av Bayern (Innviertel). NärJosef II än en gång återkom till de bayerska planerna, bildade Fredrik emot honom tyskafursteförbundet1785, vilket har betraktats som inledningen tillTysk-romerska rikets upplösning. Därigenom kom en stor del av de tyska staterna för första gången under Preussens ledning. När Fredrik snart därefter dog,17 augusti1786, innebar Preussen inte längre samma fara för Österrike, eftersom hans efterträdareFredrik Vilhelm II inte upprätthöll den ställning, som Preussen fått under Fredrik.
Fredrik II ligger sedan 1991 begravd i slottetSanssoucis park iPotsdam. Slottet var hans huvudsakliga residens.
Fredrik II begravdes ursprungligen på brorsonenFredrik Vilhelm II:s order iGarnisonkirche i Potsdam, mot Fredriks egen önskan, då han före sin död låtit färdigställa en grav intill slottetSanssouci. Efter att kistan flyttats flera gånger under andra världskriget och Garnisonkirche förstörts kom kistan därefter under många år att förvaras i kyrkan i släktens stamgodsBurg Hohenzollern. Först 1991 kunde hans önskan uppfyllas och kistan begravas vid slottet Sanssouci. Enligt lokal tradition läggs bland annatpotatis på graven som tack för hans roll i potatisodlingens införande i Preussen.
Av Fredriks betydelsefulla arbete för Preussens inre uppbyggnad kan nämnas hans omsorger förhandeln, näringarna och förvaltningen. Nyavägar ochkanaler anlades;bondeståndets ställning förbättrades, och genom utdikningar vanns ny mark förjordbruket.Fabriksindustrin utvecklades genom anläggning avporslins- ochsidenfabriker med mera. Rättskipning låg Fredrik mycket varmt om hjärtat och en nylagbok började utarbetas avjustitieministrarnaSamuel von Cocceji ochJohann Heinrich von Carmer. Förkonst ochvetenskap började i Preussen med Fredrik en ny tid. Han uppskattade dock inte riktigt dentyska litteratur som då blomstrade upp. Hans armé, som slutligen steg till nära 200 000 man, var den bäst övade och utrustade i Europa.
^"Die Religionen Müsen alle Tolleriret werden und Mus der Fiscal nuhr das Auge darauf haben, das keine der andern abrug Tuhe, den hier mus ein jeder nach seiner Fasson Selich werden." (22 juni 1740, antecknat i marginalen på en inkommen skrivelse som bad kungen om ett förbud mot katolska skolor)
.jpg)
