Fornnordiska (avdanska:oldnordisk, påfornvästnordiska:norrǿnt mál, ungefär ”nordanmål”) kallas de övergripandenordgermanska språkvariationer som talades av denordgermanska folken iNorden runtvikingatiden, från omkring mitten av 700-talet till 1200-talet i fastlandnordiskan och till omkring 1500-talet på Island, med oklara gränsdatum för starten av den självständigafäröiskan ochgrönlandsnordiskan. Av devikingatida nordborna själva användes ibland uttrycketdansk tunga (dǫnsk tunga), ”danskt mål” eller bara ”danska” för att beteckna det inhemska språket.
Skillnaderna mellan de nordiska dialekterna var små under vikingatiden. Den främst kända dialekten är fornvästnordiskan, eftersom majoriteten av det fornnordiska skrivna materialet som finns bevarat är skrivet på denna dialekt, såsom eddorna, deisländska sagorna med mera. Dialekten överlevde även i stort sett oförändrad på Island fram till ungefär 1500-talet, varför isländsk medeltidslitteratur kan användas för att studera fornnordiska. Fornöstnordiskan hade jämförelsevis fler talare och var mest utbredd. Den är främst känd genomruninskrifter. Forngutniskan var den minsta dialekten och finns bevarad genom runinskrifter men också genomGutasagan ochGutalagen.
Det inhemska skriftspråket för perioden bestod av bokstäver som kallasrunor, även om latinska bokstäver infördes som separat skriftspråk med tiden. Vid talan om det skrivna fornnordiska språket kan dito återgivet med runor särskiljas somrunnordiska.
För särskilda regionala varianter kan det vidare uppdelas irundanska,runnorska ochrunsvenska, alternativt att prefixet ”run-” appliceras på en särskild språkbenämning, exempelvisrunjämtska, alternativt om ett helt annat språk återgivits i runform, såsomrunlatin.
Fornnordiska utvecklades frånurnordiska, som är känd från äldre runinskrifter, och gav upphov till dagensnordgermanska språk. På 700-talet hade urnordiskan som talades iSkandinavien genomgått några större förändringar och utvecklats till fornnordiska. Detta språk fortsatte att förändras under 800-talet, men förändringarna var inte likartade i hela språkområdet.
Senast under 900-talet hade det splittrats upp i tre olika dialekter de ovan nämndafornvästnordiska,fornöstnordiska ochforngutniska. Språkgränserna utgjordes av natur- och geografibarriärer därdialekterna så att säga "flöt över" i varandra eftersom inga klara gränser fanns. Av denna anledning utgör till exempel språket i östra Norge under denna tid ett slags mellanstadium mellanfornvästnordiska ochfornöstnordiska.
Fornnordiskan har påverkat ett flertal av de främmande språk somnordmännen kom i kontakt med. Särskilt tydligt är detta iengelskan. Mångaengelska dialekter, till exempellågskotska, innehåller en hög andel fornnordiskalånord, och det utdöda fornvästnordiska språketnorn talades tidigare av ättlingarna till nordiska bosättare påOrkneyöarna ochShetlandsöarna. Även andra språk somryska och till och medfranska har påverkats av fornnordiskan.
Fornöstnordiska benämns oftarundanska i Danmark respektiverunsvenska i Sverige, även om dessa var i princip identiska fram till 1100-talet. Dialekterna bär denna benämning på grund av att de skrevs medrunalfabetet, den så kalladefutharken. Till skillnad från urnordiskan, som skrevs med den äldre 24-typiga futharken, skrevs fornnordiska med den yngre futharken som endast hade 16 runor. På grund av det begränsade antalet tecken användes många runor för en rad olikafonem. Runan som betecknadevokalenu användes också för att skrivao,ø ochy. Runan föri användes även för att skrivae.
Dagens efterföljare till fornnordiska är deöstnordiska språkensvenska ochdanska, samtvästnordiska språkennorska,isländska ochfäröiska.Forngutniskan gick emellertid under som skriftspråk på 1500-talet, men överlevde som talspråk på den gotländska landsbygden fram till modern tid. Genom sin isolering påIsland ochFäröarna har de två språk som talas där genomgått mindre förändringar än språken på fastlandet, vilka dessutom utvecklats liknande i fråga om grammatik och vokabulär, och man talar därför ofta om en kontinental och en insulär gren (ögren) av de nordiska språken.
