Enfolkomröstning, i vissa länder ofta benämnt efter sina latinska namnplebiscit ellerreferendum, är enomröstning där ettpolitiskt beslut helt eller delvis fattas utanförden representativa församlingen. I vissa länder, exempelvisUSA, skiljer man påreferendum ochinitiative, där det sistnämnda utlyses på initiativ av medborgarna.
Folkomröstningsbegreppet har sin bakgrund i dendirektdemokrati som var i bruk ide antika statsstaterna i Grekland. Under modern tid har traditionen med folkomröstningar främst utvecklats iSchweiz och USA. I det förra landet har bruket utvecklats ur den äldre traditionen med folkmöten i (små)kantoner ochkommuner. Folkomröstningar, som årligen är cirka ett halvdussin på federal nivå, anses kompletterademokratin i ett land med närmast permanentsamlingsregering.[1]
De flesta demokratiska stater har använt sig av det här politiska instrumentet. År 2016 var dockIndien,Israel ochJapan tre länder utan erfarenhet av folkomröstningar. I USA är folkomröstningar vanliga icountyn ochdelstater, men ännu har ingen genomförts på federal nivå.[1]
Sedan 1970-talet har antalet folkomröstningar blivit allt vanligare.[1]
Referendum är en folkomröstning avrådgivande slag. Ursprungligen kommer ordet avlatinets referat, där referendum är engerundivumform –som bör framföras. I diplomatiskt språkbruk betecknarad referendum en fråga som inte är förut behandlad, och där frågan kommer att underställas ombudens regeringar.
Istatsrättslig mening omfattarreferendum följande huvudsakliga varianter:
Initiativ, det vill säga möjligheten att väcka en fråga som politiker på nationell, regional eller lokal nivå kan använda för att rådfrågaväljarna i speciella frågor. Det kan också väckas på initiativ av medborgarna i så kallatmedborgarinitiativ.
Fakultativt referendum, efter det att ett visst antal medborgare eller väljare har krävt det, rådfrågas om ett beslut, eller två motstridiga beslut om samma fråga.
Obligatoriskt referendum, samma som det fakultativa med skillnaden att rådfrågandet inte är frivilligt.
Författningsreferendum, en omröstning om engrundlag eller författning
I Sverige var folkomröstningarna1922,1955 och1980 rådgivande. Inför folkomröstningen1994 lovade däremotriksdagen att följa folkets beslut. Denna folkomröstning är därmed närmare enplebiscit.
Plebiscit är en form av beslutande folkomröstningar, där folkets beslut blir bindande för den beslutande representativa församlingen. Uttrycket kommer från latinetsplebscitum, av ordenscitum som betyder beslut ochplebs som varplebejer i Rom. I detRomerska riket var plebiscit namn på beslut som enbart berörde plebejer till skillnad frånlagar –lex som gällde för hela samhället.
IFrankrike underNapoleon I kom ordet att användas för de resolutioner som utfärdades och underställdes allmän folkomröstning. Instrumentet kom även att användas avNapoleon III.[2]
Folkomröstningar används i många länder för att låta folket besluta eller råda de folkvalda i viktiga frågor. Nedan beskrivs främst de folkomröstningar som genomförts på nationell nivå i ett antal länder.
I Schweiz har 393 nationella medborgarinitiativ tagits sedan år 1893. Av dessa nådde 273 tröskeln för antalet insamlade underskrifter (krav på 100 000). 170 initiativ ledde fram till en folkomröstning men bara 17 fick en majoritet bland både medborgare och kantoner. Under de senaste 50 åren har sociala frågor, ekonomin, miljön och freden varit de dominerande frågorna för folkomröstningar.[3]
Många initiativ och medborgarbeslut har handlat om det demokratiska systemet. På regional och lokal nivå handlar folkomröstningarna oftast om konkreta byggprojekt.[3]
Bland internationellt omtalade folkomröstningar i Schweiz finns:
Historiskt sett har partipolitiska insatser genomförts för att stärka den representativa demokratin med direktdemokratiska inslag sedan år 1894 med Riksdagens nyhetsgrupp med förslag på lokala folkomröstningar. Socialdemokraterna kom med det första förslaget om Folkinitiativ och folkomröstningar (beslutande folkomröstningar, Plebiscit) år 1917 men fick avslag, men år 1919 fick man sedan bifall till införande av rådgivande folkomröstningar. Mellan år 1948-1993 har de borgerliga partierna fört fram förslag om att genomföra beslutande folkomröstningar med vetorätt för kommunfullmäktige.[3]
Flera statliga utredningar har genomförts inom demokratiområdet, ett exempel på hållpunkter i demokratipolitiken är "Lokal demokrati i utveckling" (SOU 1993:90).[4] Miljöpartiet och Kristdemokraterna förde sedan fram förslaget om ett förstärkt folkinitiativ men fick avslag 1997. År 2003 förde Miljöpartiet och de borgerliga partierna fram förslaget om förstärkt folkinitiativ till folkomröstningar på kommunal nivå. Alla riksdagspartierna beslutade sedan 2008 att införa ett förstärkt folkinitiativ inom ramen för den reformerade grundlagen. Riksdagen röstade för förslaget den 2 juni och sedan infördesförstärkt folkinitiativ i januari 2011.[3]
Nationella folkomröstningar regleras iregeringsformen (8 kap. 2 § 5 punkten). Enligt denna ska Riksdagen stifta en lag om folkomröstning i den aktuella frågan. Den första nationella folkomröstningen handlade om Rusdrycksförbud år 1922. Därefter följde Högertrafik år 1955; Pensionsfrågan (Allmän Tjänstepension, ATP) år 1957; Kärnkraften år 1980; EU-medlemskapet år 1994; samt EMU-medlemskap år 2003.[3] Folkomröstningar i Sverige är bara rådgivande - Referendum, politikerna kan fatta ett beslut som strider mot valresultatet, se exempelvisfolkomröstningen om högertrafik. I en typ av fall är dock en svensk folkomröstning beslutande: om frågan gäller en föreslagen grundlagsändring och folkomröstningen hålls i samband med ett riksdagsval, så är ett nej i folkomröstningen bindande. Någon beslutande folkomröstning har ännu aldrig hållits. Kommunala och landstingsfolkomröstningar regleras i kommunallagen (5 kap. 23 §).
Sedan januari år 2001 gäller i Sverige att minst tio procent av de röstberättigade i kommun respektive landstingskommun kan begära folkomröstning (förstärkt folkinitiativ). Omkommunfullmäktige respektivelandstingsfullmäktige godkänner initiativet, så genomförs folkomröstningen.[5] I Sverige har än ett 100-tal folkomröstningar i kommuner och landsting genomförts men många av dessa har fått avslag.[3]
