Finlands medeltida historia innebar en period på ungefär 500 år där samhället i grunden förändrades. Bland dessa förändringar kan nämnas den svenska överhögheten, skapandet av en kyrklig organisation, inflyttning av svenskspråkiga och uppodling och bosättning av tidigare ödemarker.
Geografin hade placerat området som utgör dagens Finland mellan två av den tidiga medeltidens handelsmakter,Sverige ochRepubliken Novgorod. En viktig handelsväg korsadeÖstersjön viaÅland, den skyddande kustskärgården och följdeFinska vikens norra sida fram tillNevas mynning och vidare tillLadoga. Finsktalande stammar deltog inte själva i handelsfärderna men handlade med pälsverk. Det låg i både Sveriges och Novgorods intressen att kontrollera detta område. På grund av den glesa bebyggelsen fanns ingen politisk organisation i Finland som kunde motstå detta[källa behövs].
Den romersk-katolska kyrkan hade kommit till Svealand under 800-talet och den religiösa omvändelsen fullbordades under 1000-talet. Finnarnas första kontakter medkristendomen verkar dock ha kommit österifrån, eftersom några begrepp inom kristendomen ärslaviska lånord i finskan. Men snart verkar påverkan västerifrån ha fått försteg. Övergången till ett nytt gravskick ägde rum påÅland omkring år1000, iEgentliga Finland och iTavastland mellan1150 och1200 samt iKarelen så sent som omkring år1300.
Man har traditionellt ansett att den svenske kungenErik organiserade ett fälttåg till Finland under andra hälften av 1150-talet. Uppgifterna i sak är mycket knapphändiga. De berättar att den svenske kungen samlade en här och drog till Finland. Enligt traditionen erbjöd han de hedniska finnarna att anta kristendomen men när detta avvisades besegrade han dem i ett stort slag. Erik återvände därefter hem men satte biskop Henrik att ordna de kyrkliga förhållandena. Denna tradition nedtecknades på 1270-talet. Enligt finsk folktraditionen var Henrik engelsman och biskop i Uppsala. Han började med att döpa de överlevande hedningarna i Kuppis källa i Åbo. Redan sin första vinter i Finland dödades Henrik av en av de omvända, Lalli, som slog ihjäl biskopen på det istäckta Kjulo träsk.[1]
Både tyska och danska flottor var verksamma i området och svenskarna insåg att de måste stärka greppet för att inte Finland skulle glida dem ur händerna. Danske kungKnut Valdemarsson lade under sig norraEstland vid ett korståg år1197 och enligt traditionen härjade danskarna i Finland både1191 och1202.
Sverige och Novgorod var inte de enda makter som hade intressen i området. Enligt danska annaler organiserade danskarna 1191 ett korståg till Finland och det finns också uppgifter om ett förnyat försök av danskarna att erövra Finland 1202. Den danske kungen Knut VI ledde ett korståg till Estland 1197 som erövrades. Ryska köpmän överfölls av gotlänningar 1188 och även tyskarnas betydelse för handeln på Östersjön ökade efter att staden Lübeck grundades på 1140-talet.[2]
Enligt en påvlig bulla utfärdad av påvenInnocentius III 1216 hade den svenske kungen Knut Eriksson ordnat flera krigståg för att stärka svenskarnas ställning i Finland. Den svenske kungenErik Knutsson fick påvens välsignelse för sina anspråk och Finland blev uttryckligen ett svenskt missionsområde. Svenskarna hade dock inget inflytande ända bort till Karelen utan furst Jaroslav av Novgorod bedrev korståg i Tavastland vintern 1226–1227 för att omvända invånarna till den ortodoxa läran. Tavasterna i sin tur härjade Karelen året efter.[3]
Möjligtvis ombedd av biskop Tomas utställde påven Gregorius IX år1229 sitt apostoliska beskydd över Finland och påbjöd dessutom en handelsblockad mot Novgorod. I Tavastland skedde ett uppror mot den kristna missionen vintern1236-1237, möjligtvis med stöd från Novgorod eller Karelen. I december 1237 utfärdade påven en korstågsbulla som riktade sig mot detta uppror av "hedningar".[4]
Enligt Novgorodkrönikan invaderade en skandinavisk här flodenNevas mynning1240. Den novgorodiske furstenAlexander Nevskij gick till anfall och slaget inleddes på morgonen den15 juli1240. Enligt krönikan led fienden stora förluster och retirerade.
EnligtErikskrönikan, nedtecknad omkring år 1330, skedde det andra korståget år1249. Under ledning avBirger jarl anfölls Tavastland ända fram till Karelen. Birger jarl måste dock återvända till Sverige när kungErik den läspe och halte avled1250. Dateringen är dock problematisk och en teori är att korståget ägde rum i samband med tavasternas uppror ett decennium tidigare. För detta talar att svenskarna inte skulle ha kunnat organisera ett krigståg till Finland 1249–1250 eftersom det då pågick en allvarlig kris visavi Norge. Somrarna 1248 och 1249 möttes svenskarna och norrmännen rustade till tänderna på Göta älv. Kung Erik läspe och halte dog i februari 1250 och Birger jarl lyckades få sin son Valdemar vald till kung, ett val som väckte opposition som inte stillades förrän 1251. Det förefaller därför enligt denna teori mer troligt att det andra korståget skedde 1238, eller ännu hellre 1239. Att upproret slogs ned kan ha varit en förutsättning för att genomdriva det tidigare nämnda anfallet mot Neva 1240.[5] Senare anlade svenskarna en fästning,Tavastehus, för att kunna behålla kontrollen. Tavastehus äldsta delar har daterats till 1260-talet men det är mera troligt att slottet är uppfört samtidigt som Åbo slott, ungefär 1280. De allra äldsta skriftliga beläggen för en fogde i Tavastland kommer från 1297.[6]
Den svenska kontrollen över Finland underströks genom anläggandet av borgar och kungMagnus Ladulås utnämnde 1284 sin bror Bengt till hertig av Finland. Med början på 1250-talet, kanske tidigare, inleddes en kolonisering av svenskar iNyland och längsBottenvikens östra kust. Svenskarna bosatte sig längs kusten och gränserna mellan svenska och finsktalande bosättningar har bestått fram till 1900-talet.
Under 1200-talets sista decennier fortsatte krigen mellan Novgorod och Sverige.1292 anföll Novgorod Tavastland. Senare samma år anföll svenska trupper dels Karelen, delsIngermanland. Året därefter samlade svearnas regentTorgils Knutsson en stor ledungsflotta som anföll handelsplatsen Suomenvedenpohja i Karelen och lät där anlägga en borg i gränsområdet mellan länderna - fästningenViborg. Den svenska ledungsflottan seglade enligt krönikan hem på hösten1293. Nästa vår, den30 mars1294, anfölls Viborgs fästning av novgoroderna, ledda av fursten Roman Glebovitj av Smolensk. Fästningen var byggd på en holme och blev för svår att inta när isen runtom smälte. Senare samma år återkom den svenska flottan och svenskarna gick till anfall mot träfästningenKexholm som erövrades. Tidigt1295 anföll novgoroderna Kexholm och endast två av försvararna undkom. För svenskarna var krigståget till Karelen stor seger eftersom man med fästningen Viborg som bas nu kunde ta kontroll över västra Karelen.[7]
På våren år1300 samladeTorgils Knutsson en stor flotta som ankrade vid flodenNevas utlopp iFinska viken. Där började man uppföra en fästning på en landtunga mellan Neva och floden Ochta. Fästningen döptes tillLandskrona. Inom kort anfölls dock fästningen, rimligtvis av novgoroder, men anfallet misslyckas. På hösten lämnades endast en mindre besättning kvar i Landskrona och när trupper från Novgorod återigen anföll den19 maj1301 lyckas de erövra fästningen.[8]
Efter att novgoroderna förhärjatÅbo1318 och anfallitViborg1321 och1322 medan svenskarna anfallitKexholm1322 slöts fred mellan Novgorod och Sverige 1323 i gränsfästningenNöteborg genomNöteborgsfördraget. Novgorod avträdde de delar av Karelen som Sverige redan kontrollerade:Savolax,Jääskis ochÄgräpää. Man bestämde noggrant hur gränsen skulle gå: frånSysterbäck (Rajajoki) till sjönSaimen och sjöarna iSavolax. Sträckningen därefter är oklar och det finns flera teorier om hur gränsen har dragits. Historikern Jalmari Jaakkola menade 1926 att gränsen gått längs den tavast-karelska stamgränsen och slutade vid Pattijoki vid Bottenviken. Enligt en teori framlagd av historikern Ragnar Rosén gick gränsen ändå ut till Bottenviken vid mynningen av Pyhäjoki älv. 1968 publicerade historikern Jarl Gallén en undersökning där han förvisso anslöt sig till åsikten att gränsen slutade i Bottenviken men att området norr om den var en allmänning där både Sverige och Novgorod hade intressen.[9]
Nästan ingenting är känt om hur kyrkan i Finland arbetade under tidig medeltid. Enligt en biskopskrönika från slutet av 1400-talet efterträddesbiskop Henrik av Rodulf från Västergötland som i sin tur följdes av kaniken Folkqvinus från Uppsala.Åbo stift, grundat på 1200-talet, var underställt ärkebiskopen i Uppsala. Biskopskrönikan kan dock inte anses vara tillförlitlig vad gäller den äldsta perioden.[3]
De äldsta stenkyrkorna från 1200-talet återfinns påÅland. På fastlandet har församlingskyrkor av sten börjat uppföras först under slutet av 1200-talet.Åbo stift blev under 1200-talet Sveriges rikaste stift efter ärkestiftet i Uppsala och under seklet tillkom kyrksocknar i snabb takt. År1300 invigdesÅbo domkyrka. Biskopen i Åbo hade inte bara makt över kyrkan utan satt även med iriksrådet och kunde därmed påverka rikspolitiken. Efter1350 utnämndes biskopen formellt av påven i Rom men i praktiken avdomkapitlet. Då kyrkan krävde färdigheter i att läsa, skriva och tala latin grundadesKatedralskolan i Åbo för att lära ut detta.[10]
Från och med andra halvan av 1200-talet var kyrkan i Finland stadd i en snabb utveckling. Vid sidan av biskopen i Åbo tillkom ett domkapitel, som 1286 valde biskop för första gången. Från slutet av 1200-talet grundades en rad församlingar, snabbast i Egentliga Finland där antalet församlingar ökade från 17 kyrksocknar i början av 1300-talet till ett trettiotal i mitten av århundradet. I Nyland grundades församlingarna i Lojo, Tenala, Borgå och Sibbo vid den denna tid. I Tavastland och Österbotten är de äldsta församlingarna från 1200-talet[11]
Dominikanerna kom förmodligen till Finland i samband med det andra korståget och1249 grundade de ett ordenshus i Åbo. Ettbirgittinkloster grundades iMasko socken1438 och fick namnetvallis gratiae, nådens dal, nuvarandeNådendal. Ett dominikankloster grundades iViborg på 1440-talet och iKökar på Åland grundades ettfranciskankloster under andra hälften av 1400-talet.[12]
Vid 1200-talets slut hade statsmakten tre fästningar att stödja sig på: Åbo, Tavastehus och Viborg. Det fanns också en förvaltningsapparat som drev in skatter i form av dagsverken och tionden. Från början hade man med begreppet Finland avsett den sydvästra delen,Egentliga Finland, men med tiden kom även senare erövrade områden som Tavastland och Karelen att inbegripas.
I slutet av 1340-talet återupptog svenskarna sin offensiva politik österut. KungMagnus Eriksson besökteViborg1347 och våren1348 avseglade en flotta som efter belägring intogNöteborg vid Neva. Efter att ha lämnat en mindre besättning återvände huvuddelen av styrkorna till Sverige. Styrkor frånRepubliken Novgorod belägrade dock svenskarna som måste ge sig i februari eller mars1349. Svenskarna försökte återerövra Nöteborg1350 men misslyckades och istället förhärjade novgoroderna stadenViborg den21 mars1351 men kunde inte inta Viborgs fästning.[13]
1352 förlänades Finland som hertigdöme tillBengt Algotsson vilket blev en utlösande faktor i inbördeskriget mellankung Magnus och hans son Erik1356. Från denna tid finns en urkund som ger den finske lagmannen rätt att delta i kungavalet på samma villkor som lagmän sedan gammalt haft. Denne ägde rätt att närvara vid valet tillsammans med präster och tolv män ur allmogen. Förutom kungarna Håkan och Magnus har rikets samtliga biskopar och tio stormän satt sina sigill på urkunden. Urkunden är daterad till den 15 februari 1362. Av praktiska och geografiska skäl kom denna rätt att delta i kungavalen aldrig att användas.[14]
Sverige förhärjades av inbördeskrig under många år framöver men det utmynnade i att kung Magnus systersonAlbrekt av Mecklenburg valdes till svensk kung den15 februari1364.Bjälboätten hade dock fortfarande ett stöd i Finland och Åbo slott överlämnades till Albrekt först efter en lång belägring.
Under resten av 1360-talet växte missnöjet med hur kung Albrekt lät tyskar få ett allt större inflytande i förvaltningen. När en bondehär hotade att inta Stockholm lyckades Magnus Erikssons sonHåkan Magnusson och riksrådet avtvinga Albrekt enkungaförsäkran som gjorde honom nästan maktlös.
Den verklige makthavaren varriksdrotsenBo Jonsson (Grip). Genom olika metoder blev han Skandinaviens störste jordägare någonsin och innehade1374 allafögderier i Finland. Enligt en källa ägde han gårdar i 340 socknar i riket. Han uppförde ocksåKastelholm påÅland,Raseborg i västraNyland,Korsholms slott iÖsterbotten samt en träborg vidUle älvs mynning.[15] Efter dennes död1386 försöktekung Albrekt att komma över dessa ägor för att kunna återfå sin tidigare maktställning. Albrekt tog hjälp av tyska bundsförvanter medan de svenska stormännen fick hjälp av dendanske kungens förmyndare och mor,fru Margareta. Hon valdes till Sveriges regent den22 mars1388. Den24 februari1389 möttes de båda arméerna islaget vid Åsle utanförFalköping som slutade med seger för danskarna. Trots att Albrekt fängslades hade hans anhängare kontroll över slotten i Stockholm och Kalmar och strider pågick ända till1395.
Vid denna tid härjade ocksåvitaliebröderna,sjörövare som genom sin verksamhet försökte främjakung Albrekts sak. Tidvis utfärdade hertigarna iMecklenburgkaparbrev, så att vitaliebröderna kunde sälja rövat gods i hamnarna iRostock ochWismar. Fram till 1394 hade de sitt högkvarter påGotland, under Albrekts sonprins Erik. Därifrån fördrevs de avTyska orden, men fortsatte att utgöra ett ständigt oroselement i östersjöområdet, speciellt iFinska viken ochBottenviken. De behärskade tidvisÅbo ochViborg liksomKorsholm och andra borgar runt Bottenviken. De gav slutligen upp 1398, då de ingick en förlikning meddrottning Margareta ochkung Erik. Flera av dem fick därefter högt uppsatta poster inom Margaretas administration.[16]
Krig och plundringståg fortsatte mellan Sverige och Novgorod. Enligt Novgorodkrönikan anföll dessa en tysk stad eller borg vid Bottenviken som kallas Owla1377. Novgorodkrönikan kallar alla katoliker för tyskar och enligt en teori är Owla identisk medUleå i norra Finland vidBottenviken. Enligt krönikan anföll svenskarnaIngermanland1395 och landet norr omLadoga1396. Efter några år av lugn anföll Novgorod Viborg den26 mars1411 och förhärjade staden men lyckades inte inta fästningen. Uleå förhärjades åter1415.
1396 valdes Margaretassysters dottersonErik av Pommern till kung i Danmark, Norge och Sverige. Margareta hade dock den faktiska kontrollen fram till sin död1412 och hon genomdrev1397Kalmarunionen. Margareta gick in för att centralisera förvaltningen och de finska slottslänen, med undantag av Viborg, förvaltades avfogdar istället för av adeln. Kung Erik besökte Finland minst två gånger och bland annat deklarerade han1411 att ödemarkerna tillhörde kronan. Dessa avlägsnaerämarker kunde ligga upp till 20–25 mil från hembygden och användes av byarna för jakt och fiske.[17]
På grund av de höjda skatterna utbröt ett bondeuppror i övreSatakunda 1438 och det förekom oroligheter både i Tavastland och Karelen. Mycket litet är känt om dessa bondeuppror. Sveriges riksföreståndareKarl Knutsson (Bonde) gick med på att låtaKristofer av Bayern väljas till kung i september1441 men tog själv kontrollen över Finland och Åland. Men strax efter valet ville kungen inte ge Karl Knutsson en sådan maktposition och han fick nöja sig med den östra halvan.[18] RiksdrotsenKrister Nilsson (Vasa) fick å sin sida Viborgs län och östra delen avKorsholms län, det vill säga dagensÖsterbotten.[19]
Kungen avled plötsligt1448 och den20 juni valde det svenska riksrådetKarl Knutsson (Bonde) till svensk kung. I september valde dock danskarna greveKristian av Oldenburg till kung. I november1449 kröntes Karl till kung av Norge iHamar. Åren därefter kännetecknas av krig mellan Sverige och Danmark innan Kristian I valdes till kung i Sverige den23 juni1457. Dagen efter valdes han även till kung vid en ceremoni iÅbo för att på så vis undkomma en besvärandekungaförsäkran.
Vid Finlands östgräns var det relativt lugnt eftersom Novgorod var drabbat av egna oroligheter. De tre bröderna Axelsson hade kontroll över Finland -Erik Axelsson (Tott) hade Viborg och Tavastehus,Ivar Axelsson (Tott) hadeKorsholm medanLars Axelsson (Tott) hade Raseborg. Novgorod erkände1471Moskvas överhöghet och1478 var dess självständighet slut. Uppodlingen av ödemarken hade gjort att nybyggarna hade trängt över gränsen både iSavolax ochÖsterbotten. Erik Axelsson Tott stärkte försvaret av Finland, bland annat genomViborgs stadsmur. Han byggde också en fästning,Olofsborg, vid sundet mellanSaimen och Haukivesi, möjligtvis på den ryska sidan av gränsen.1479 härjades trakten kring Olofsborg av ryssarna och Erik Axelsson Tott ledde vad som troligen var en mycket brutal hämndexpedition året efter. De tre Axelssönerna avled under 1480-talet och riksföreståndarenSten Sture den äldre tvingade till sig Viborg och de övriga östfinska länen.[20]
Den21 september1495 omringade ryska styrkor Viborg och ståthållarenKnut Jönsson Posse lyckades avvärja de första attackerna. De ryska styrkorna började belägra fästningen och de hade dessutom med sigartilleri som skadade tornen och murarna. Den30 november inledde de ett anfall som svenskarna lyckades avvärja trots underläget. Enligt legenden om denviborgska smällen ska ryssarna ha besatt ett torn som svenskarna lyckades spränga i luften, men detta är förmodligen endast en skröna. Grupper av ryssar plundrade och härjade därefter östra Finland och Tavastland, förmodligen även Österbotten. Året efter anföll svenska trupper det ryska fästetIvangorod iIngermanland som intogs och förstördes i grunden. Därefter var både Sverige och Ryssland utmattade av kriget och fredsavtal tecknades i Novgorod den3 mars1497.[21]
År 1497 blev riksföreståndarenSten Sture den äldre avsatt men den nye kungen,Hans, lät honom fåÅbo stift och Nyköpings län. Kung Hans tid som Sveriges kung blev dock kort och1501 utbröt ett uppror som riktade sig bl.a. mot de av kungen tillsatta utländska fogdarna. Den21 januari1504 valdesSvante Nilsson (Sture) tillriksföreståndare.
Sverige var dock fortfarande i krig med Danmark. Den danska flottan härjade kusterna och den danske kaptenenSören Norby intogKastelholm påÅland i juli1507. Året därefter anföll hanBorgå. Den2 augusti1509 intog den danske riddaren Otte Rud Åbo och plundrade staden och bortförde skatterna i domkyrkan. Även klostret iNådendal fick dela samma öde.[22]
Kriget mellan Sverige och Danmark fördes på sparlåga 1512–1516.Svante Nilsson (Sture) avled1512 ochkung Hans1513. Danskarna gav det svenska riksrådet två alternativ: antingen att väljaKristian II till svensk kung eller att betala en årlig tribut. Svenskarna förhalade och nya stridigheter utbröt som slutade med att Kristian II kunde tåga in iStockholm den7 september1520.
Befälhavarna på de finska slotten hade ställt sig bakomSten Sture den yngre. Dessa byttes ut mot danskar: Lyder van Offense påKastelholm, Wulff von Grevendorp påÅbo slott, Jöns Matson påTavastehus, Tile Gisseler påRaseborg och Rolef Madsen påViborg ochOlofsborg.[23]
Kung Kristian II bjöd hela den svenska makteliten till kröningen i Stockholm. Som vanan bjöd dubbade kungen unga adelsmän till riddare men den här gången blev endast danskar dubbade med förklaringen att Sverige hade erövrats med vapenmakt. Den påbjudna amnesti för begångna brott som skett under de senaste åren bröts av kungen när han lät gripa ett antal adelsmän och biskopar som dömdes till döden vidStockholms blodbad.
Kungens politik blev inledningen till ett nytt inbördeskrig. Inbördeskriget avförde definitivt Sverige frånKalmarunionen och ledde till att en ung adelsman,Gustav Eriksson Vasa valdes tillSveriges kung.
