Enessä (ävenessay, av franskansessai, "försök") är en text bestående av företrädesvis faktabaserad, personligt hållensakprosa. En essä kan vara en uppsats som med ett lättfattligt språk och med anknytning till en given händelse eller till en viktig litterär företeelse behandlar en dagsaktuell fråga. Essän är personligt utformad och reflekterande, men förhåller sig samtidigt tillfakta.Akribi eftersträvas, om än i mindre utsträckning än i denvetenskapligauppsatsen.
Essäistik är namnet på essägenren, essäkonsten eller en samlad essäproduktion.[1]
Essän var ursprungligen en kort avhandling över ett vetenskapligt ämne och med populärt framställningssätt. FransmannenMontaigne var den förste, som1580 utgav skrifter med denna titel, och med honom som förebild offentliggjordeFrancis Bacon (1597) sina berömdaessays, vilka i den engelska litteraturen blev förelöparna till en mängd uppsatser av samma slag. På 1700-talet utvecklades essäformen av bland andraJohn Dryden,Joseph Addison ochRichard Steele.
Essäer i modernare bemärkelse har utgivits av bland andraThomas Babington Macaulay,Thomas Carlyle ochRalph Waldo Emerson.
Under 1900-talet har essägenren, i takt med tidskriftslitteraturens tillväxt, spritt sig till de flesta europeiska litteraturer. Bland berömda svenska essäister märksViktor Rydberg,Ola Hansson,Verner von Heidenstam,Oscar Levertin,Frans G. Bengtsson,Sara Danius ochHorace Engdahl.
En undergenre till essän är den lyriska essän (engelska:lyric essay), som använder sig avpoetiska medel, såsom täta radbyten. Inom den här genren skriver bland annat författarnaAnne Carson ochDavid Shields.
Essän som koncept har också tagits i anspråk inom andra medier utöver det skrivna ordet. Den fotografiska essän ämnar utforska ett ämne eller händelse genom en komponerad serie fotografier, ibland med en tillhörande text.
Videoessän är en essä i filmformat som också använder sig avfilmens struktur och uttrycksmedel.
