Edvard IV (engelska:Edward IV), född28 april1442, död9 april1483) var kung av England från4 mars1461 till9 april1483, med ett uppehåll på några månader mellan1470 och1471.[1]
Edvard föddes28 april1442 iRouen iFrankrike, som äldste son tillRikard, hertig av York ochCecily Neville. Rikard gjorde anspråk på Englands tron och utmanade den sittande kungafamiljen genom den konflikt som skulle komma att bli känd somRosornas krig. Då fadern dödades1460, islaget vid Wakefield, blev EdvardHenrik VI:s tronföljare.
Med stöd avRikard Neville, earl av Warwick ('"Kungamakaren'") besegrade Edvard, som redan visat sig vara ett löfte som ledare,huset Lancaster i flera strider. Medan Henrik VI och hans militanta drottningMargareta av Anjou, drev fälttåg i norr, fick Warwick kontroll över huvudstaden och fick Edvard utropad som kung iLondon1461. Edvard stärkte sina anspråk genom en avgörande seger iSlaget vid Towton samma år, som ledde till att den lancastriska armén praktiskt taget utplånades.
Edvard var lång, stark, stilig och populär. Warwick, som trodde att han skulle kunna fortsätta att styra genom honom, pressade honom att ingå en äktenskaplig allians med en betydande europeisk makt. Edvard, som hade verkat gå med på sin mentors önskningar, tog dock avstånd från Warwick och gifte sig i hemlighet med en änka,Elizabeth Woodville (möjligen efter att tidigare ha gift sig med en annan änka,Lady Eleanor Talbot, i ännu större hemlighet). Elizabeth hade en stor grupp av ganska fattiga, men väldigt ambitiösa släktingar. Dessa släktingar gavs titlar, men inte särskilt mycket land, vilket var den riktiga maktbasen och var egentligen inget hot mot Warwicks makt. Warwick ogillade dock det inflytande de hade över kungen, så tillsammans med Edvards yngre brorGeorge, hertig av Clarence, bytte earlen sida och ledde en armé mot Edvard.
Större delen av kungens armé (utan Edvard) besegrades islaget vid Edgecote Moor och Edvard tillfångatogs senare vidOlney. Warwick försökte styra i Edvards namn, men adeln, vilka många fått sina poster av kungen, var kritiska. Med risk för ett uppror tvingades Warwick att släppa Edvard fri. Edvard försökte inte krossa varken Warwick eller Clarence utan sökte istället försoning. Kort därefter gjorde dock Warwick och Clarence uppror igen. Efter det misslyckade upproret1470, tvingades Warwick och Clarence att fly till Frankrike. Där bildade de en allians med Henrik VI:s hustru;Margareta av Anjou, och gick med på att återinsätta Henrik VI, i utbyte mot franskt stöd för en invasion som ägde rum1470. Denna gång tvingades Edvard att fly, då han fick veta att även Warwicks brorJohn Neville, markis av Montagu, hade bytt sida, vilket gjorde Edvards militära position mycket försvagad.
Henrik VI återinsattes kort på tronen genom en lag känd somÅterinsättandet av Henrik VI (Readeption of Henry VI) och Edvard gick landsflykt iBurgund. Härskarna av Burgund var hans svågerKarl den djärve och systernMargareta av Burgund. Charles var till en början ovillig att hjälpa Edvard, men Frankrike förklarade krig mot Burgund så Charles bestämde att ge Edvard sitt stöd och han kunde därifrån samla en armé för att återvinna sitt kungarike.
Clarence som hade insett att han hade större möjligheter som bror till en kung än under Henrik VI, återförenades med Edvard. Edvard besegrade Warwick islaget vid Barnet. Med Warwick död kunde han utplåna det sista lancastriska motståndet islaget vid Tewkesbury1471. Den lancastriske arvtagarenEdvard av Westminster,prins av Wales, dödades antingen på slagfältet eller kort därefter och några dagar senare, natten då Edvard återkom till London mördades Henrik VI, som hållits fången, för att helt undanröja det lancastriska motståndet.
Edvards två yngre bröder,George, hertig av Clarence, och Rikard, hertig av Gloucester (senare kungRikard III av England) gifte sig medIsabella Neville ochAnne Neville. De var båda döttrar till Warwick ochAnne Beauchamp och rivaliserande arvtagare till deras ännu levande mors betydande arv. Clarence och Gloucester var oense under större delen av Edvards fortsatta regeringstid. Clarence dömdes för förräderi mot Edvard och spärrades in iTowern. Han "avrättades i avskildhet"18 februari1478.
Edvard mötte inga ytterligare uppror efter sitt återinsättande, då den lancastriska släktlinjen praktiskt taget hade utplånats, och det enda hotet varHenrik Tudor som levde i landsflykt. Edvard förklarade krig mot Frankrike1475, och kom överens iPicquignyfördraget vilket gav honom en omedelbar betalning på 75 000 kronor och en årlig pension därefter på 50 000 kronor. Edvard stödde ett försök avAlexander, hertig av Albany, bror till den skotske kungenJakob III att ta tronen1482, och trots att då Gloucester invaderade kunde erövraEdinburgh och Jakob III, Albany bröt sitt löfte till Edvard och Gloucester bestämde sig att dra sig tillbaka från sin maktposition i Edinburgh. Gloucester återfick dockBerwick-upon-Tweed.
Edvard blev sjuk påsken 1483, men levde länge nog att göra några tillägg i sitt testamente, det viktigaste var att han utnämnde sin bror Gloucester som Protector (förmyndare) efter sin död. Edvard dog9 april1483 och begravdes iSt George's Chapel,Windsor Castle. Han efterträddes av sin tolvårige son,Edvard V av England, men denne utestängdes snart från tronen ochfängslades förmodligen av sin förmyndare hertigen av Gloucester, som själv grep makten och lät utropa sig till kungRikard III. Edvard IV:s äldsta dotter,Elizabeth av York, blev senareHenrik VII:s drottning.
Edvard hade tio legitima barn medElizabeth Woodville, men bara sju överlevde honom:
- Elisabet av York, född11 februari1466, död11 februari1503,Henrik VII:s drottning.
- Maria (Mary) av York, född i augusti1467, död23 maj1482, begraven iSt George's Chapel,Windsor Castle.
- Cecilia (Cecily) av York, född20 mars1469, död24 augusti1507, gift med 1) John Welles, 1:e Viscount Welles 2) Thomas Kymbe.
- Edvard V, född4 november1470, död1483?
- Margareta (Margaret) av York, född10 april1472, död11 december1472) begraven iWestminster Abbey.
- Rikard av Shrewsbury, hertig av York, född17 augusti1473, död1483?.
- Anna (Anne) av York född2 november1475, död23 november1511, gift medThomas Howard, 3:e hertig av Norfolk.
- Georg (George),hertig av Bedford, född i mars1477, död i mars1479,St George's Chapel,Windsor Castle.
- Katarina (Catherine) av York född14 augusti1479, död15 november 1527, gift medWilliam Courtenay, 1:e earl av Devon.
- Birgitta (Bridget) av York född10 november1480, död1517), nunna på Dartford Priory, Kent.
Edvard hade ett flertal älskarinnor, varav den mest välkända varJane Shore.Han hade även många illegitima barn:
- MedLady Eleanor Talbot
- Edward de Wigmore (död1468). Dog som spädbarn tillsammans med modern.
- MedElizabeth Lucy ellerElizabeth Waite.
- Med okänd mor. Nutida spekulationer föreslår dem som barn till Lucy eller Waite.
- Grace Plantagenet. Känt att hon var med på sin styvmor Elizabeth Woodvilles begravning1492. Ingen ytterligare information finns.
- Mary Plantagenet, g.m. Henry Harman of Ellam, son till Thomas och Elizabeth Harman och Agness änkling.
- En dotter som ska ha varitJohn Tuchet, 6.e Baron Audley;s första hustru.
Perkin Warbeck, en bedragare som gjorde anspråk på Englands tron sägs ha liknat Edvard, och det finns obekräftade spekulationer om att han kunde ha varit ytterligare en av Edvards illegitima söner.
Under samtiden noterades att Edvard inte alls var lik sin far,Rikard, hertig av York och frågan om hans faderskap togs upp under Edvard regeringstid, bland annat avRichard Neville, earl av Warwick1469, och avGeorge, hertig av Clarence kort före hans död1478, men utan bevis. Det föreslogs att den biologiske fadern kan ha varit en bågskytt vid namn Blaybourne.
Före trontillträdet,22 juni1483, förklaradeRikard III Edvard illegitim och tre dagar senare togs frågan upp i parlamentet. ITitulus Regius (text som tros komma ord för ord från en petition avHenrik Stafford, 2:e hertig av Buckingham till sammankomsten25 juni 1483, som beslutade om monarkins framtid). Den beskriver Rikard III som "den obestridlige sonen och arvtagaren" till Rikard, hertig av York och "född i detta land" - en indirekt hänvisning till att brodern var född iRouen och att han döpts under omständigheter som kunde ifrågasatts.
Dominic Mancini menar attCecily Neville, mor till både Edvard IV och Rikard III, själv var upphov till denna historia. Då hon fick reda på att Edvard gift sig med Elizabeth Woodville 1464, blev "Cecily Neville" ursinnig. En av de saker som hon ska ha sagt var att hon hade lust att säga att han var illegitim så han kunde bli avsatt för sin dumhet.
| | | | | | | | | | | | | | | | | Edvard III av England |
| | | |
| | | | | | | | | | | | | Edmund av Langley |
| | | |
| | | | | | | | | | | | | | | | | | Filippa av Hainaut |
| | |
| | | | | | | | | Rikard, earl av Cambridge |
| | | |
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | Peter I av Kastilien |
| | | |
| | | | | | | | | | | | | | Isabella av Kastilien, hertiginna av York |
| | |
| | | | | | | | | | | | | | | | | | María de Padilla |
| | |
| | | | | Rikard, hertig av York |
| | | |
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | Edmund Mortimer, 3:e earl av March |
| | | |
| | | | | | | | | | | | | | | Roger Mortimer |
| | | |
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | Filippa, 5:e grevinna av Ulster |
| | |
| | | | | | | | | | Anne Mortimer |
| | |
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | Thomas Holland, 2:e earl av Kent |
| | | |
| | | | | | | | | | | | | | Alianore Holland, grevinna av March |
| | |
| | | | | | | | | | | | | | | | | | Alice Holland, grevinna av Kent |
| | |
| Edvard IV av England |
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | Ralph Neville, 2:e baron Neville de Raby |
| | | |
| | | | | | | | | | | | | | John Neville, 3:e baron Neville de Raby |
| | | |
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | Alice Audley |
| | |
| | | | | | | | | | Ralph Neville, 1:e earl av Westmorland |
| | | |
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | Henry Percy, 2:e baron Percy |
| | | |
| | | | | | | | | | | | | | | Maud Neville |
| | |
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | Idonea Clifford |
| | |
| | | | | Cecily Neville |
| | |
| | | | | | | | | | | | | | | | | | Edvard III av England |
| | | |
| | | | | | | | | | | | | | Johan av Gent |
| | | |
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | Filippa av Hainaut |
| | |
| | | | | | | | | Joan Beaufort, grevinna av Westmorland |
| | |
| | | | | | | | | | | | | | | | | | Payne de Roet |
| | | |
| | | | | | | | | | | | | Katherine Swynford |
| | |
- ^Ashley, Mike (2003). A Brief History of British Kings and Queens: British Royal History from Alfred the Great to the Present. Running Press.
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material frånengelskspråkiga Wikipedia,tidigare version.
.svg)
