David och Paula Ben-Gurion med yngsta dottern Renana i David Ben-Gurions knä, dottern Geula, fadern Avigdor Grün och sonen Amos, 1929.Ben-Gurion som ledare förPalmach inomHaganah på truppinspektion iNegev, maj 1948.David Ben-Gurions hus,Tznt Ben-Gurion, iSde Boker.Porträttskulptur påBen Gurions internationella flygplats av Daniel Cafri, 2007.
David Ben-Gurion var son till juristen och ledaren för den försionistiska rörelsenHovevei Zion Avigdor Grün och Scheidel [Broitman]. Han gick i en hebreisk skola, som fadern grundat. Modern dog, när han var elva år gammal. Han blev 1905 socialdemokrat som student iWarszawa. Han blev medlem av den socialistisk-sionistiska gruppenPoalei Zion ("Arbetarna för Sion") och arresterades två gånger underRyska revolutionen 1905. Året därefter emigrerade han tillPalestina, som var underosmanskt herravälde, efter att ha stiftat bekantskap med den sionistiska rörelse som förestods avTheodor Herzl ochChaim Weizmann. Han arbetade på en jordbrukskoloni i nuvarandePetah Tikva och senare enkibbutz iGalileen. Han studerade också under en period 1912 juridik iKonstantinopel men utan att ta examen. Under denna period antog han namnet Ben-Gurion efter den medeltida judiske historikern Yosef Ben-Gurion.
År 1915 utvisades David Ben-Gurion från Palestina, varefter han bosatte iNew York iUSA, där han verkade i enlighet med sin socialistiska och sionistiska övertygelse. Han enrollerade sig 1918 i den 38:e bataljonen av frivilligstyrkanJewish Legion inom den brittiska armén, vilken stred motosmanska riket iförsta världskriget. Han återvände 1921 till Palestina, där han medgrundade det sionistiskasocialdemokratiska partietMapai 1930, vars ledare han blev. År 1935 blev han generalsekreterare för fackföreningsrörelsenHistadrut. Dessutom deltog han i grundandet av vad som skulle bli denisraeliska armén,Haganah, och var från 1935 ordförande i den verkställande kommittén inomJewish Agency från 1935. 1938 argumenterade han påÉviankonferensen emot att judar skulle fly till Västeuropa och Nordamerika med förhoppningen att de istället skulle välja Mellanöstern..
NärFörenta Nationerna beslutat om Palestinas delning 1947, blev Ben-Gurion ordförande för Israels nationalråd, och året därpå blev han ledare för Haganah. Den 14 maj 1948 utsågs Ben-Gurion till provisorisk premiärminister för Israel och samtidigt försvarsminister. Han ledde därefterdet påföljande kriget mot arabstaterna. Hans ämbetsperiod utmärktes av att han verkade aktivt för att uppmuntra judisk invandring till den nya staten.
Åren 1953–1955 lämnade Ben-Gurion tillfälligt politiken för ett lugnt liv påkibbutzenSde Boker ("Herdeängen") iNegev, men i februari 1955 återkom han som försvarsminister och i november som premiärminister. Han blev därmed den som ledde invasionen avEgypten underSuezkriget, ett krig som enligt ett tal iKnesset motiverade som ett återställande av Israels "bibliska gränser".[1] År 1963 avgick han ur regeringen. År 1965 splittrades Mapai, varvid Ben-Gurion ledde det nya partiet Rafi, som fick tio platser i 1968 års val tillKnesset. Samma år bildades Arbetarepartiet av Mapai, Rafi och partiet Achdut Ka'avoda, men Ben-Gurion grundade då återigen ett nytt parti:Harashims Hamamlachtit ("Nationella listan"), som fick fyra platser i 1969 års val. Han lämnade Knesset 1970 och tillbringade sina sista tre år i Sde Boker, där han skrev på en bok om Israels tidiga historia.
David Ben-Gurion betraktas som Israels grundare och nationalfader samt som den som förmådde omsätta Hertzls och Weizmanns utopier till verklighet.
Under perioden iNew York mötte han Paula Munweis (1892–1968) och gifte sig med henne 1917. Paret fick tre barn.
.jpg)
_-_YITZHAK_RABIN_AS_YOUNG_PALMACH_COMMANDER_ON_TOUR_OF_NEGEV_WITH_DAVID_BEN_GURION_AND_YIGAL_ALLON..jpg)
