Fadern, Michail Domontovitj, var en general i tsarens armé. Michail kom från en gammal litauisk-rysk furstefamilj, vilken tillhörde en gammal adels- och godsägarsläkt, som tillhördeOstoja-klanen. Han tjänstgjorde under detrysk-turkiska kriget 1877–1878 och var därefter kanslichef vid den ryska administrationen iBulgarien från 1878 till 1879. Modern, Alexandra Masalin-Mravinskij, var dotter till en mycket rik finländsk trävaruhandlare. Hon växte upp i en förnäm stadsvåning i Petersburg. Sin barndoms somrar tillbringade hon på sin morfars lantegendom herrgården Kuusa iMola påKarelska näset.[3] Efter ett kortvarigt äktenskap med officersaspiranten och sin syssling Vladimir Kollontaj lämnade Alexandra sin son och make och reste tillZürich för att studera ekonomi. Detta blev bestämmande för hennes ’nihilistiska’ syn på familjesituationen.
År 1898 återvände hon till Ryssland och började arbeta för detrevolutionäraryska socialdemokratiska partiet. Hennes sociala samvete hade vaknat genom kontakterna med de arbetare som studerade vid de politiska söndagsskolorna i Petersburg, men även efter ett chockartat besök vid Kränholms manufaktur i Estland, då hon definitivt lämnade det borgerliga liv hon levt.
Hon anslöt sig till ryska socialdemokraterna 1906, men inte till bolsjevikerna utan tillmensjevikerna 1906–1914, men även till tysk socialdemokrati. Hon måste fly Ryssland 1908, efter att ha publicerat en skrift där hon uppmanade finländarna till uppror mot tsardömet.Det var det första världskriget som gjorde henne till bolsjevik och då särskiltAleksander Sjljapnikov som samtidigt med henne bodde på Carlesons pensionat vid Engelbrektsplan i Stockholm.[4] Sjljapnikov meddelade i ett brev till Lenin 1914 att mensjevikernas galjonsfigur Kollontaj var på väg mot bolsjevismen, varpå Lenin replikerade ”själaglad om kamrat Kollontaj står på vår sida”.[4] Kollontaj och Sjljapnikov blev blixtförälskade och flyttade ihop.
I slutet av 1914 utvisades Kollontaj från Sverige till Danmark för antimilitaristisk propaganda i Texas Ljungbergs tidning Försvarsnihilisten. Artikeln hade titeln ”Om kriget och våra uppgifter”. Hon hade trotsat politikerförbudet för utlänningar. Branting menade att hon inte skulle lägga sig i svenska angelägenheter, missbrukat asylrätten men protesterade ändock mot utvisningen.[5]
Kollontaj spelade en viktig roll då detröda postnätet byggdes upp i Norden under första världskriget. Den 1 februari 1915 beviljades Kollontaj politisk asyl i Norge. Från sin bas i Holmenkollen, dit hon flyttat med Sjljapnikov, höll hon kontakt med norska och svenska socialister, förmedlade hemliga brev från och till bolsjevikledningen.
Fram till 1917 vistades Kollontaj i flera länder, bland annat iSverige 1912 och 1914.
Efterfebruarirevolutionen 1917 återvände hon till Ryssland och deltog aktivt ioktoberrevolutionen, varefter hon fram till 1918 blevfolkkommissarie för sociala frågor. Som sådan blev hon också den andra kvinnan i Ryssland (och världen) på en ministerpost.[6] Hon var ordförande förZjenotdel 1920–1922. Hon var även chef för kvinnoadelningen inom Komintern.[7]
Hon var en kort period gift med bolsjevikledaren och arméchefenPavel Dybenko, vilken fört befäl över Östersjöflottans matroser under revolutionen och lett de soldater som kuvade den konstituerade församlingen 1918.[8]
Kollontaj var övertygadsocialist ochfeminist och förespråkade äkta arbetarmakt, kvinnors frigörelse och det konventionella äktenskapets avskaffande. Hon tog dock starkt avstånd från denborgerliga feminismen eftersom hon ansåg, att man endast genom socialismen kunde nå jämställdhet mellan könen. Hon skrev att ”Ett barn tillhör inte sina föräldrar utan det samhälle det fötts i”.[9] ”Familjeinstitutionen har överlevt sig själv och strider mot den kommunistiska idén. Den borde helt enkelt ersättas av en hjälpfond för behövande som drabbats av den fria kärlekens konsekvenser”.[10]
Den typ av feminism, som hon talade om, kan idag betecknas somradikalfeminism. Hennes tankar fick åter aktualitet inom feministisk forskning på 1970-talet.[11] Kollontajs politiska kamp bestod i att förändra äktenskapet i grunden, kollektiv uppfostran och kvinnans sexuella frigörelse. Kollontaj mötte hårt motstånd från konservativa riktningar inom detkommunistiska partiet, som ansåg att hennes idéer inte var realistiska att genomföra i ett ungt Sovjetunionen, som kämpade med ekonomiska problem, barns situation och prostitution.[11] På grund av sina politiska ställningstaganden blev Kollontaj tidvis stämplad som en fiende till partiet och en småborgerlig feminist.[12] Kollontaj ingick 1918 det första borgerliga äktenskapet i Ryssland med Dybenko, vilket alla ryska tidningar skrev om.[13]
Kollontaj var en av många kommunister, som var kritiska till det tilltagande auktoritära styret i Sovjetunionen. Hon var medlem i oppositionsrörelsenArbetaroppositionen inom kommunistpartiet, som ställde krav på decentralisering, arbetarmakt, lika löner, fri sjukvård, fri utbildning etcetera. Arbetaroppositionen krävde ändå inte, att partidiktaturen skulle avskaffas, men försvarade partiets rätt att ha makten över produktionsmedlen. På den 10:e partikongressen i mars 1921 förkastades samtliga av Arbetaroppositionens krav och partiledningen fastslog oppositionsrörelsen somkontrarevolutionär samtidigt som det beslutades attfraktionering inom partiet stred mot dendemokratiska centralismens principer och skulle förbjudas. Arbetaroppositionen blev således en av de sista legala oppositionsrörelserna i Sovjetunionen.[14]
På den 10:e partikongressen röstade alla i Arbetaroppositionen för att skicka militära enheter för att krossaKronstadttupproret på flottbasen där tusentals arbetare och matroser krävde fria val till sovjeterna.
Alexandra Kollontaj skrev både politiska och skönlitterära böcker. Utöver den digrasjälvbiografin på tio band skrev hon också ett stort antal längre artiklar på svenska både före och under sin tid somambassadör, bland annat i tidningarnaSocialdemokraten ochStormklockan. INazityskland ansågs Kollontajs verk som opassande för naziregimen ochnazistisk ideologi. Hennes böcker blev därför utrensade och brända underbokbålen 1933.
På grund av sitt engagemang i Arbetaroppositionen var Kollontajs politiska karriär på hemmaplan kraftigt marginaliserad. Hon undkom fysiska repressalier men kort efter Arbetaroppositionens nederlag lämnade Kollontaj landet.[11] Hon blev 1922 utnämnd som Sovjetunionenslegationsråd iNorge och därefter från 1924 somminister. Hon var det första kvinnliga sändebudet i Europa. Åren 1926–1927 var hon minister iMexiko men återvände sistnämnda år till sändebudsposten iOslo. 1930 blev hon förutom ambassadör i Norge samtidigt Chargé d'affaires i Sverige.
Från 1930 till den 1 april 1945 var Alexandra Kollontaj Sovjetunionens minister iStockholm – från 1943 med ambassadörs rang.[2] Hon hade stor betydelse förförhållandet mellan Sovjetunionen och Sverige under den kritiska tiden underandra världskriget och gjorde vid flera tillfällen Sverige goda tjänster. Hennes relation till utrikesministerChristian Günther var omvittnat god, vilket hade gynnsam inverkan på upprätthållandet av den svenskaneutralitetspolitiken
Motivering: Vilka? Enligt vem?När bristerna åtgärdats, kan mallen tas bort.
Mallen är daterad: .
. Kollontaj förde vid flera tillfällen viktiga diplomatiska förhandlingar, inte minst med representanter förFinland. År 1940 spelade hon en viktig roll i förhandlingarna som ledde tillMoskvafreden. Efter attfortsättningskriget bröt ut 1941 fortsatte Kollontaj att söka kontakt med finländska politiker.[15] Hon träffade i Stockholm de finska representanternaJuho Kusti Paasikivi ochGeorg Achates Gripenberg i förhandlingarna som ledde till vapenstilleståndet mellan Sovjetunionen och Finland i september 1944.
I Sverige var Aleksandra Kollontaj allmänt känd som ”Madame Kollontaj”.[16] När hon tillträdde sin befattning 1930 hade hon en etagevåning påNarvavägen 25. Sedan bodde hon under några år i en våning i industrimannenB.A. Hjorts hus påVillagatan 15, granne till det blivandelegationshuset på nummer 17. Här hade Kollontaj och hennes sekreterare arbetsrum i bottenvåningen. Längre upp i huset låg hennes privata bostad om fyra stora rum och två badrum.[17] När sammanträffanden kunde vara särskilt känsliga anordnades mötena inte på legationen vid Villagatan utan exempelvis påGrand Hôtel iSaltsjöbaden.[18] Under andra världskriget hyrde honVilla Kassman påStorholmen norr omLidingö som sommarbostad.[19]
Kollontaj fick sin första stroke i augusti 1942.[20] 1943 drabbades hon av vänstersidig förlamning som resultat av en stroke och fick ytterligare en stroke 1945.
Efter sin tid som diplomat i Sverige återvände Kollontaj till Sovjetunionen 1945. Sina sista levnadsår ägnade Kollontaj åt intensivt skrivande på sina memoarer. Trots sviktande hälsa och sömnsvårigheter arbetade Kollontaj hårt för att försöka fullborda memoarerna.[21] Våren 1949 skriver Kollontaj i ett brev till den svenska väninnanAda Nilsson att hennes memoarer omfattar hela tio band på vardera 320 sidor.[22] Endast delar av memoarerna publicerades, men de arkiverades i sin helhet påMarx-Engels-Lenin-institutet.[21][23] Trots Sovjetunionens fall har memoarerna inte publicerats utan finns i dag iRyska kommunistpartiets stängda arkiv i Moskva.[24]
Den svenska läkarenAda Nilsson gömde och bevarade hennes privata arkiv - de privata dagböckerna, antackningarna, manuskripten, den enorma korrespondensen - vilka skulle överlämnas till Moskva först tio år efter hennes död. Det tog ett kvarts sekel efter hennes död innan hennes arkiv öppnades och hennes sanna levnadshistoria kunde berättas.[25]
^Pleijel, Agneta (1976). "Alexandra Kollontay, kvinnofrigörelsen och realpolitiken i Sovjet". I Kollontay, Alexandra (1981), "Arbetsbiens kärlek" (s. 281-313). Stockholm: Litteraturfrämjandet. sid. 300.ISBN 91-7448-131-2
^Vaksberg, Arkadij (1995). Herrar och lakejer - ur Kominterns hemliga historia. sid. 89
^Pleijel, Agneta (1976). "Alexandra Kollontay, kvinnofrigörelsen och realpolitiken i Sovjet". I Kollontay, Alexandra (1981), "Arbetsbiens kärlek" (s. 281-313). Stockholm: Litteraturfrämjandet. sid. 293f.ISBN 91-7448-131-2
^Aschehougs konversasjonsleksikon band 11 (år 1958), artikelnKollontaj
^Bedoire, Fredric (2017). Villastan: en sluten värld för Stockholms ekonomiska och kulturella elit. Stockholm: Bokförlaget Langenskiöld i samarbete med Kungl. Vitterhersakademien. sid. 302.Libris20806353.ISBN 9789188439062
^Arnstad, Henrik (2006). Spelaren Christian Günther: Sverige under andra världskriget. Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. 59.Libris10135346.ISBN 9146210849
^ [ab]Pleijel, Agneta (1976). "Alexandra Kollontay, kvinnofrigörelsen och realpolitiken i Sovjet". I Kollontay, Alexandra (1981), "Arbetsbiens kärlek" (s. 281-313). Stockholm: Litteraturfrämjandet. sid. 311.ISBN 91-7448-131-2
^Pleijel, Agneta (1976). "Alexandra Kollontay, kvinnofrigörelsen och realpolitiken i Sovjet". I Kollontay, Alexandra (1981), "Arbetsbiens kärlek" (s. 281-313). Stockholm: Litteraturfrämjandet. sid. 312.ISBN 91-7448-131-2
Agrell, Wilhelm (2006). Stockholm som spioncentral. Stockholms historia. Lund: Historiska media. sid. 99.Libris10142336.ISBN 9185377090
Arnstad, Henrik (2006). Spelaren Christian Günther: Sverige under andra världskriget. Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. 35, 52, 55, 57, 59f, 62f, 66f, 69, 83, 117f, 127, 136, 149, 158, 169, 212, 375, 385, 390f, 394f, 399, 401, 403, 405, 417ff, 423ff, 427, 429, 455, 463.Libris10135346.ISBN 9146210849
Bedoire, Fredric (2017). Villastan: en sluten värld för Stockholms ekonomiska och kulturella elit. Stockholm: Bokförlaget Langenskiöld i samarbete med Kungl. Vitterhersakademien. sid. 302.Libris20806353.ISBN 9789188439062
Pleijel, Agneta (1976). "Alexandra Kollontay, kvinnofrigörelsen och realpolitiken i Sovjet". I Kollontay, Alexandra (1981), "Arbetsbiens kärlek" (s. 281-313). Stockholm: Litteraturfrämjandet. sid. 293f, 300, 311-312.ISBN 91-7448-131-2
Engström, Sophie (1999). Om sovjetkönens uppkomst : en närstudie av könssynen hos Ehrenburg, Inber, Kollontaj och Lenin. Göteborg: Univ., Inst. för genusvetenskap.Libris9219741
Fredriksson, Irén (1994). En jämförande studie av Alexandra Kollontays respektive Ellen Keys tankar om kvinnans roll i det moderna samhället. Göteborg: Univ., Historiska inst.Libris9219168
Halvorsen, Carsten (1945). Revolutionens ambassadör : Alexandra Kollontays liv och gärning : (åren 1872-1917). Stockholm: Arbetarkultur.Libris1399196
Itkina, Anna Markovna (1966). Alexandra Kollontay. Moskva: Progress.Libris602590
Johansson, Gustav (1976). Alexandra Kollontay : perioden 1872-1917 : revolutionens ambassadör : en biografi ([Ny utg.]). Stockholm: Gidlund.Libris7591067.ISBN 9170211353
Korsström, Tuva (2002). Kan kvinnor tänka? : en undersökning av det kvinnliga tänkandets villkor. Eslöv: B. Östlings bokförl. Symposion.Libris8425464.ISBN 9171395318
Kvinnan och revolutionen : texter om 200 års kamp för kvinnlig frigörelse : en antologi. Boc-serien, 99-0117341-8 (1. uppl). Staffanstorp: Cavefors. 1972.Libris7401805.ISBN 915040296X
Leander, Per (2021). Lenins kostym - De svenska socialisterna och ryska revolutionen. Stockholm: Carlsson bokförlag.Librisn1t949bkl9dk54tb
Michelsen, Ellen (1932). Sju kvinnor ur den ryska revolutionens historia : Sofja Bardina, Sofja Perowskij, Katherine Breschkowsky, Vera Zasulitsch, Vera Figner, Nadeschda Krupskaja, Alexandra Kollontay. Stockholm: Axel Holmström.Libris688135
Palencia, Isabel de (1946). Alexandra Michailovna Kollontay : kvinnan - kämpen - diplomaten. Stockholm: Medén.Libris8198632
Sanner, Inga (2003). Den segrande eros : kärleksföreställningar från Emanuel Swedenborg till Poul Bjerre. Nora: Nya Doxa.Libris9042745.ISBN 9157804273
Šejnis, Zinovij (1989). Aleksandra Kollontaj : en ovanlig kvinnas liv. Moskva: Progress.Libris7646150.ISBN 9175101181
