| Albrekt | |
|---|---|
 | |
| Albrekt avbildad på den samtida graven i Bad Doberan | |
| Regeringstid | 15 februari 1364 – 24 februari 1389 |
| Kröning | 18 februari 1364 |
| Företrädare | Magnus Eriksson &Håkan VI |
| Efterträdare | Margareta I |
| Gemål | Rikardis Agnes |
| Barn | Erik Rikardis Katarina Albrekt V |
| Ätt | Mecklenburg-Schwerin |
| Far | Albrekt II |
| Mor | Eufemia Eriksdotter |
| Född | ca.1338 Mecklenburg |
| Religion | Katolicism |
| Död | 1 april1412 (73–74 år) Doberan,Mecklenburg |
| Begravd | Doberaner Münster,Doberan,Mecklenburg-Vorpommern |
 | |
 | |
 | |
Albrekt av Mecklenburg (tyska:Albrecht III. von Mecklenburg), född cirka1338 iMecklenburg, död1 april1412 iDoberan iMecklenburg, varkung av Sverige mellan 1364 och 1389 ochhertig av Mecklenburg-Schwerin mellan 1379 och 1412. Han var son till hertigAlbrekt II och den svenska prinsessanEufemia Eriksdotter och med honom infördesobotrithövdingenNiklots furstehus (även kallatMecklenburgska ätten) i den svenska regentlängden.
Albrekt varkung av Sverige 1363/1364 till 1389[1] då han avsattes (han abdikerade formellt först 1405). Han var även hertig avMecklenburg sommedregent från 1379 då fadern dog och som regent från 1384 efter brodern Henriks död. Först 1395, då Albrekt frigivits urdrottning Margaretas fångenskap, kunde han personligen återvända till Mecklenburg och ta upp styret där. Som herre av Mecklenburg är hans korrekta benämningfurst Albrekt III av Mecklenburg ochhertig Albrekt II av Mecklenburg och Schwerin.
Albrekt var andre sonen tillhertigAlbrekt den store av Mecklenburg och den svenske kungenMagnus Erikssons syster Eufemia. Albrekt stod så att säga i tur som arvtagare av Sveriges krona om kung Magnus och hans sonHåkan Magnusson skulle dö. Dessutom kan hertigarna av Mecklenburg enligt vissa källor, med vaga grunder, ha härstammat frånSverkerska ätten viaKristina av Mecklenburg, som i så fall skulle varit dotter tillSverker den yngre.
Bakgrunden tillupproret mot Magnus Eriksson är en snårig historia. I korthet kan nämnas att Magnus son Håkan Magnusson, kung avNorge, helt sonika lät fängsla sin far beroende på att Magnus inte ville acceptera fredsfördraget vidGreifswald 1361, då Magnus menade att de svenska sändebuden överskridit sina befogenheter. I februari 1362 blev Håkan formellt vald till svensk kung vidMora sten men kort därefter förlikades far och son och de samregerade Sverige, där Håkan fick sin del av Sverige (området förSkara stift). Under tiden fördes ett kort krig motDanmark ochValdemar Atterdag men fredsförhandlingar påbörjades hösten 1362. Under dessa förhandlingar valde Håkan att äkta Valdemars dotterMargareta. En anledning till detta kan ha varit för att återfåSkåne. Dock hade de svenska stormännen å Håkans vägnar redan ingått en förlovning medElisabet av Holstein, en förlovning som nu bröts. Protester utbröt bland stormännen, och situationen eskalerade till ett mer eller mindre öppet uppror. Även denHeliga Birgitta gav luft åt sitt missnöje med Magnus. Till följd härav drevs flera av de ledande stormännen i landsflykt 1363 av kung Magnus.
De förvisade stormännen, med drotsenBo Jonsson (Grip) i spetsen, drog till norraTyskland, vände sig där till hertigAlbrekt den store av Mecklenburg och erbjöd den svenska kronan åt dennes son Albrekt d. y. Albrekt d. ä. gick till slut med på att låta rådsaristokratin sitta med vid styret om de stödde hans maktövertagande i Sverige. Tyskarna landsteg i Sverige med 1 600 man, riddare, väpnare och svenner. De vandrade norrut utan att möta större motstånd och de tyskvänliga städernaStockholm ochKalmar gav sig utan större blodsspillan. I november 1363 hyllades Albrekt d. y. i Stockholm. Magnus avsattes och flydde till Norge, och den 18 februari 1364 valdes Albrekt formellt till svensk kung vidMora stenar. De av Magnus landsförvisade stormännen belönades och gavs olika högre poster av Albrekt.
Albrekt av Mecklenburg var den förste kungen att användatre kronor somriksvapen. Han ansåg att han inte kunde använda den tidigare riksymbolen, den avsattefolkungens lejon, men inte heller sitt fädernevapen, ett krönt svart tjurhuvud eftersom detta fördes av hans far som var regerande hertig av Mecklenburg. Frågan måste ha varit brännande: kungens vapen skulle inte bara vara rikets samlande symbol och officiella besittningsmärke; dess förekomst i sigill hade dessutom en avgörande juridisk betydelse, eftersom en utfärdad urkunds rättsliga verkan berodde på dess sigillering. Sigillet i sig kan inte förmedla vilka färger som Albrekt valde till sitt nya vapen. Först i en rimkrönika, som Ernst von Kirschberg påbörjade 1378, syns att kronorna var i guld, ställda i ett blått fält med röda smaragder (dvs de Mecklenburgska färgerna rött, blått och gult). Med dessa färger är vapnet alltjämt i bruk. I gällande lag om rikets vapen kallas detlilla riksvapnet.[2]
1365 återvände Magnus jämte sonen Håkan Magnusson till Sverige med en norsk här samt en styrka med Magnus-trogna svenskar. VidGata skog i närheten avEnköping blev Magnus och Håkan besegrade av tyskarna, varvid Magnus tillfångatogs av Albrekt.
Kung Albrekt stöddes förutom av sin far även av flera nordtyska furstar samt avhansestäderna. På kung Håkans sida slöt nu danske kung Valdemar Atterdag upp. Mecklenburgarna fick även en svår fiende i den svenska allmogen som ogillade det tyska inflytandet. Delar av allmogen reste sig och understödde Håkan, och för Albrekt blev läget kritiskt sedan Håkan med en här lägrat sig påNorrmalm vid Stockholm 1371. Men med de svenska stormännens hjälp lyckades Albrekt försvara sin ställning, sedan stormännen först avtvingat honom enkungaförsäkran som ökade deras inflytande och kraftigt reducerade Albrekts egen makt. På detta sätt kom enfred till stånd, genom vilken Magnus frigavs mot att en dryg lösesumma utbetalades till Albrekt.
Den kungaförsäkran Albrekt blev tvungen att avlägga innebar att han skulle följa rådets beslut i alla viktiga frågor. När en plats i rådet blev ledig skulle de andra rådsherrarna välja en efterträdare bland infödda svenska män. Svenska män skulle också utnämnas som fogdar på rikets slott.[3]
Nu var det svenska riket delat. Riksråden hade år 1371 slutit fred med kung Håkan. Håkan fick helaSkara stift, resten stod sedan år 1374 under drotsenBo Jonsson (Grip)s ägande. Albrekt var fortfarande formellt sett kung av Sverige men i praktiken styrde han endast över Stockholm och några kungsgårdar.
Albrekt tvingades ständigt ge efter för adelns vilja, och förödmjukelsen förvärrades genom hånfulla påminnelser från adeln om den kärlek som Sveriges folk hade visat honom genom att välja honom till kung. I en ny försäkran som Albrekt tvingades avge år 1383 fick han tala om hur han "ur sitt hjärta avlägsnat all osämja, misstro och tvedräktsanda mellan Oss och Våra rådgivare, särskilt mellan Oss och Oss älskelige Bo Jonsson". Med "obegränsad tilltro" tyr sig Hans Maj:t till sitt rikes råd och "vill i alla ärenden följa dess vilja och mening".[3]
Albrekt var numera totalt beroende av rådet och dess mäktigaste man, drotsen Bo Jonsson (Grip), och Albrekts olika försök att sätta en gräns för stormännens expansion och växande inflytande över makten i Sverige omintetgjordes.
Efter drotsen Bo Jonssons död 1386 gjorde kungen likväl ett försök att återställa kungamakten. Han ville göra sig till förmyndare för Bo Jonssons barn och änkaMargareta Dume samt sägs ha övervägt en reducering, indragning, avadelnsgods. Många stormän började känna sig hotade av Albrekts ambitioner att begränsa adelns makt. I Vadstenaklostrets diarium för år 1365 finns antecknat:"Då kom rovfåglarna och slog sig ner på bergstopparna, ty tyskarna tyranniserade landet i många år".
För att hindra Albrektsreduktion av gods vände sig de stormän som Bo Jonsson hade utnämnt till verkställare av hanstestamente, tilldrottning Margareta iDanmark med bön om hjälp. Albrekt for över tillTyskland och hämtade en tysk här medan Margareta lät danskar landstiga i Sverige. Enligtsägnen skulle Albrekt ha ansett det nästan under sin värdighet att slåss med "Kung byxlös", som han kallade Margareta.[4] Han påstås ha skickat till henne enalnslångbrynsten med hälsningen att hon borde vässa sina nålar och saxar i stället för att regera.[5] Islaget vid Åsle i februari 1389 i närheten avFalköping besegrades och tillfångatogs Albrekt jämte sin son Erik av Margaretas trupper. Margareta ska nu, enligt sägnen, ha hämnats Albrekts tidigare hån. Hon påstås ha låtit klä honom i ennarrkåpa, som var 15 alnar i vidd, samt pryda hans huvud med enhätta försedd med ett 19 alnar långt släp. Och som påminnelse om att han en gång begärt henne till gemål lär hon ha lagt honom i sin säng – men bunden till händer och fötter.[5]
IStockholm fortsatte dock de tyska borgarna – som stöttade Albrekt – med ett envist motstånd, och slöt sig samman till ett sällskap som kallade sighättebröder som ska ha trakasserat svenskarna i staden. Albrekts vänner bland furstarna och städerna i Mecklenburg ansatte också hans tidigare svenska undersåtar så länge han satt fången. De utrustade en mängd kapare som undsatte deras landsmän i Stockholm med livsmedel, försökte befria Albrekt ur fångenskapen, hemsökte Nordens kuster och bedrevsjöröveri.[6]
Far och son frisläpptes 1395 mot villkor att efter tre år antingen betala en dryg penningsumma eller överlämna Stockholm till Margareta. Till följd av detta fördrag tog Margareta Stockholm i besittning 1398. Några år därefter upphörde också de tyska sjörövarnas härjningar.[6]
Kung Albrekt tillbringade drygt sex år i Margaretas fångenskap, från 24 februari 1389 till 26 september 1395. Väl fri begav sig Albrekt till Mecklenburg, där han 1384 efterträtt sin äldre brorHenrik såsom hertig men hans anhängare, de så kalladevitalianerna, intogGotland och höll sig kvar där till 1398, då ön intogs avTyska orden. Mot penningersättning förmåddes Albrekt och Tyska orden att avstå ön, och ön överlämnades 1408 till den nordiska unionskungenErik av Pommern. Albrekt dog 1412 och begravdes iklosterkyrkan i Doberan i Mecklenburg.
Albrekt gifte sig 1359 medRikardis av Schwerin (död 1377), ett äktenskap vars kontrakt upprättats iWismar redan 12 oktober 1352. Paret fick följande barn:
Albrekt gifte om sig iSchwerin 12–13 februari 1396 medAgnes av Braunschweig-Lüneburg (död 1430/1434). Paret fick följande barn:
Albrekt III av Mecklenburg Yngre gren tillhuset Mecklenburg Född: ca. 1338 Död: 1 april 1412 | ||
| Regerande monark | ||
|---|---|---|
| Företräddes av Magnus Eriksson Håkan VI | Kung av Sverige 1364 – 1389 | Efterträddes av Margareta I |
| Företräddes av Magnus I somhertig av Mecklenburg | Hertig av Mecklenburg-Schwerin 1384 – 1412 med:Henrik Bödeln | Efterträddes av Albrekt V |
|
