Östortodoxa och romersk-katolska kyrkan blev två olika kyrkor
Östliga schismen, också kalladÖst-västliga schismen[1] ellerStora schismen 1054, avser de händelser som separerade denöstortodoxa ochromersk-katolska kyrkan från varandra den 16 juli 1054.[2] De två delarna hade under lång tid glidit ifrån varandraspråkligt,politiskt ochgeografiskt. Trots allt tätareekumeniska kontakter under 1900-talet kvarstår brytningen dem emellan.
De språkliga, politiska och geografiska skillnaderna hängde ihop medromarrikets delning år 395. I romerska riket flyttadekejsaren och den politiska makten frånRom tillKonstantinopel; detta medförde förändringar även i det andliga klimatet i riket. Traditionen hade ditintills bjudit att kejsaren skulle ha auktoritet i såväl världsliga som andliga frågor. De som starkast höll fast vid denna princip kom att befinna sig på den ortodoxa sidan i konflikten, medan de som höll fast vidbiskopen av Rom (påven), vilken hela tiden varit den främstekyrklige potentaten, kom att befinna sig på den katolska sidan i konflikten.
Tvist om påvens ställning; skulle han anses varaprimus inter pares blandpatriarkerna – påven var patriark av Rom, men där fanns ytterligare fyra patriarker inom den kyrkligahierarkin – eller skulle påven också ha rätt att utöva bestämmanderätt över övriga patriarker?
Skullestat och kyrka kunna vävas samman som i begreppetcaesareopapism, eller skulle kyrka och stat hållas åtskilda?
Schismen ledde till utbytandet avexkommunikationer (ungefärbannlysningar av respektive patriark) från dels påvenLeo IX, delsMichael Cerularius, patriark av Konstantinopel, under året 1054. Nattvardsgemenskapen kvarstod fram tillturkarnas erövring av Konstantinopel 1453, men organisationsmässigt var brytningen ett faktum 1054.
Det finns ett antal kyrkor inom den östliga kristendomen som har söktkommunion med påven, och därmed blivit del av den katolska kyrkan. Dessa kyrkor har behållit sin liturgi och är därmed del av den katolska kyrkan men med en östlig liturgi, vid namnöstkatolska kyrkor.
