Förra onsdagen organiserade bland andra spanska Podemos och svenska Vänsterpartiet en paneldiskussion i Europaparlamentet på temat kapitalism, klimatförändringar och ekosocialism. Flamman var där.

Diskussionen kretsade kring hur ekologi, klassklyftor och feminism hänger samman och behovet av att koppla ihop de olika kamperna från vänster i en sammanhängande kritisk rörelse. Eleonora Forenza från italienska Lista Tsipras-L’Altra Europa inledde med att ge konkreta exempel från Italien på hur kapitalism, miljöförstörelse och feminism hänger ihop.
1966 exploderade en fabrik i Norditalien vilket gjorde att gifter läckte ut i området. De som drabbades värst var gravida kvinnor vars barn föddes med grava missbildningar. Det gav i sin tur en kraftig injektion i aborträtts-rörelsen.
– Det handlar inte om att koppla vad som är ”naturligt” till kvinnlighet, ekofeminism handlar om att identifiera kopplingen mellan feministisk kamp och kampen för att försvara miljön och klimatet, sade hon.

”En revolution behövs”

Historikern Stefania Barca från Centro de Estudos Sociais framhöll behovet av att lösa konflikten inom vänstern mellan den gröna och den traditionella, industrivänliga delen av arbetarrörelsen.
– Flera fack och rörelser inom arbetarrörelsen stödjer klassiska energisystem som kol och oljeutvinning medan andra försöker få till stånd hållbara alternativ. Denna klyfta gör det svårt att föra en enad kamp.
Barca vände sig även mot de så kallade ”postmaterialisterna” som tror på en hållbar, grön tillväxt, och menade att en hållbar utveckling är oförenlig med ett kapitalistiskt produktionssystem. I stället för att kritisera modernismen och dess industriella fas måste den gröna vänstern kritisera det kapitalistiska systemet i sin helhet eftersom det är det systemet som är roten till problemet.
– En revolution behövs eftersom den ekologiska krisen bara är en annan sida av klasskampen. En hållbar utveckling kommer inte att vara möjlig utan en kamp mot de ojämlikheter som kapitalismen har skapat. Dualismen mellan arbete, manlighet, aktivitet, produktion och natur, kvinnlighet, passivitet, reproduktion som finns i såväl kapitalism som socialism måste överbryggas om vi ska kunna åstadkomma denna revolution, sade hon.

Frigörelse från arbete

Filosofen Kate Soper menade att det har varit för mycket fokus på kapitalismens misslyckanden på bekostnad av positiva alternativ till den.
– Vi behöver en kritik mot den kulturella hegemonin som konsumentideologin utövar, sade hon.
I stället för ”abstrakt moraliserande” om vad folk borde göra efterlyste hon en ny kulturell politik som projicerar alternativ som står i samklang med den oro över klimatförändringarna som finns hos stora delar av befolkningen. Soper föreslog en politik som förbinder de negativa sidorna av ”det goda livet” som konsumtionslivsstilen för med sig, såsom stress, sjukdomar, oljud och utsläpp, med det ekonomiska systemet som ligger till grund för den. Hon föreslog även ett ökat fokus på frigörelsen från arbete som ett emancipatoriskt projekt.
– Frankrikes införande av 35-timmars arbetsvecka är ett steg i rätt riktning. Vi måste visa på fördelarna med mer givande arbeten. Reduceringen av arbete är ett hot mot det kapitalistiska systemet, sade hon.

”Grön kapitalism är omöjlig”

Daniel Tanuro från Climat et Justice Sociale instämde i kritiken men nyanserade beskrivningen något. Enligt honom är det inte bara kapitalismen som utgör problemet. Före murens fall var de två länderna som bidrog mest till utsläppen per capita Östtyskland och Tjeckoslovakien vilket enligt honom vittnar om att socialismen i likhet med de förkapitalistiska produktionssätten också var predatoriska system.

Vi lever under den permanenta risken för en oåterkallelig katastrof där i bästa fall hundratals miljoner av de mest fattiga, framförallt kvinnor, barn och äldre, dör

I dag, hävdade Tanuro, står dock mänskligheten inför nio olika kriser som alla är kopplade till miljön. Den enda kris som mänskligheten har kunnat hantera gäller ozon-lagret. De andra är det rådande systemet oförmöget att hantera.
Han liknade detta system, som är baserat på konstant konkurrens, vid en cyklist: för att inte ramla måste den hela tiden cykla snabbare. Denna tillväxt håller dock på att möta ett externt hinder, hävdade han, eftersom systemet inte kommer att hitta fler marknader att inkorporera för att hålla profitkvotens fallande tendens stången.
Dock trodde han inte att något kommer att ändra sig inom den närmaste tiden. Utan att ge några tidsramar målade han upp ett dystert framtidsscenario.
– Vi lever under den permanenta risken för en oåterkallelig katastrof där i bästa fall hundratals miljoner av de mest fattiga, framförallt kvinnor, barn och äldre, dör och i värsta fall hela den mänskliga rasen hotas. Vi befinner oss mellan dessa två extremer. Denna kris beror inte på mänskligheten själv utan på det produktionssystem som den håller sig med.
Tanuro efterlyste också en kulturell revolution som i enlighet med ekosocialismen framhäver respekt för naturen och som mobiliserar kvinnor och ursprungsbefolkningar som politiska subjekt.
– En grön kapitalism är omöjlig och en seger för ekosocialismen är omöjlig så länge en grön omställning framställs inom kapitalismens råmärken, sade han.

Vill bevara kolbrotten

En andra panel bestod av aktivister som på olika sätt har bedrivit framgångsrika kampanjer från en ekosocialistisk utgångspunkt. Geneviève Coiffard-Grosoy från organisationen Notre-Dame-des-Landes beskrev hur lokalbor, aktivister, forskare, fackliga och äldre slöt sig samman och lyckades stoppa bygget av en ny flygplats i franska Nantes 2012.
Dorothee Häusermann från tyska Ende Elände vittnade om hur man lyckats förhindra öppnandet av nya kolbrott i Tyskland. Hon gav även ett konkret exempel på konflikten inom vänstern mellan den gröna och den industriella sidan då vänsterpartiet Die Linke ofta stödjer den tyska regeringens energipolitik och vill bevara kolbrotten.
Steffen Kühne från Rosa Luxemburg Foundation beskrev hur allt fler av de nya aktiviströrelserna sammanbinder en grön agenda med en antikapitalistisk kritik. Han berättade även om ett nytt initiativ som gör det möjligt för aktivister att resa runt i Europa och delta i aktioner i flera olika länder.

”Vi befinner oss i ett dilemma”

Slutligen gav en rad politiker sin syn på hur en ekosocialistisk och feministisk kamp kan föras i lagstiftande församlingar. Rickard Warlenius från Vänsterpartiet presenterade en rapport på temat ekosocialism och efterlyste en politisering av frågan om klimatomställning i stället för att moralisera över de svaga i samhället.
– Det är viktigt att föra in klassaspekten i den gröna frågan, sade han.
Antonello Zecco från italienska Sinistra Anticapitalista menade att vänsterpolitiker måste försöka sätta agendan och påverka medierna bättre för att förändra synen på det ekonomiska systemet.
– Vi måste kämpa mot idén att kapitalismen är nödvändig.
Kiko Garrido från spanska Podemos talade om behovet av matsäkerhet och sädesbanker i ljuset av den ökande torkan i Sydeuropa. Han vittnade även om hur Podemos har lyckats förbjuda företag som har kapital i skatteparadis att kontakta den spanska regeringen.
Cornelia Ernest från tyska Die Linke sammanfattade diskussionen med att ge ett personligt vittnesmål om den komplicerade konflikten mellan ekosocialism och den traditionella vänstern.
– Om vi vill avskaffa kärnkraften kan det inte innebära att vi ska ersätta den med kolkraft. Vi befinner oss i ett dilemma där vi vill försvara arbetares jobb och samtidigt avveckla den näring som dessa jobb är beroende av.
Ernest kritiserade facken som hon menade måste förstå att miljörörelsen inte är en fiende. Hon hävdade även att avvecklingen av kolkraft måste ses som ett europeiskt problem.
– I gränslandet mellan Tyskland och Polen pågår en katastrof eftersom kolbrytningen utvidgas och mitt parti är delvis medansvarigt till det, sade hon.

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.

Poeten Athena Farrokhzad ställer in sin medverkan på Socforum med en dags varsel. Bakom beslutet ligger en kritik mot arrangörernas normalisering av global kapitalism, enligt ett inlägg i sociala medier.

”Tyvärr måste jag ställa in min medverkan i samtalet”, skriver poeten Athena Farrokhzad i ett inlägg på Instagram under fredagen.

Bara ett dygn senare skulle hon ha medverkat i ett panelsamtal arrangerat av tidningen Arbetaren på Socforum i Stockholm. I samtalet deltar även Hamnarbetarförbundets vice ordförandeErik Helgeson, som sades upp från sitt jobb i Göteborgs hamn efter att fackföreningen inlett en kortvarig blockad av handeln med Israel från Göteborgs hamn. 

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

Tidöregeringens utredare föreslår att permanenta uppehållstillstånd ska rivas upp och ersättas med tidsbegränsade tillstånd. Inte oväntat har detta inhumana förslag väckt en våg av debatt, oro och missnöje i Sverige. Utredaren framställer beslutet som ett försök att främja integrationen av utrikesfödda i samhället och uppmuntra dem att ansöka om svenskt medborgarskap.

Men det stämmer inte.

I vår allt mer internationella värld visar erfarenheten att integration frodas i en miljö präglad av trygghet, stabilitet och ömsesidigt förtroende – inte rädsla och osäkerhet. Vi,  mina vänner bland oss ensamkommande afghaner, känner en stark oro. Hussein kom till Sverige för tio år sedan och arbetar på ett sjukhus, som är stressad över att kanske behöva förlora sitt arbete och sitt liv här, och att tvingas gå igenom den svåra asyl- och migrationsprocessen igen. För honom är det en fruktansvärd mardröm. Som han själv säger: ”Jag har inte längre kraften att uthärda samma problem en gång till”. Exemplen är många

När en individ inte vet om hen får stanna i landet imorgon, hur ska hen då kunna känna tillhörighet och ansvar för samhället?

Hotet om att avskaffa permanenta uppehållstillstånd leder inte till integration och större samhällsdeltagande utan förstärker i stället vi- och de-samhällets utanförskap, segregation, misstro och känslor av osäkerhet. När en individ inte vet om hen får stanna i landet imorgon, hur ska hen då kunna känna tillhörighet och ansvar för samhället? Vi är som alla andra människor. Vi stärks och växer av att vara behövda och känna ansvar och bygga något större än oss tillsammans. 

Lika oroande somsjälva principen är hur politiken genomförs. Genom att ändra lagen retroaktivt ignorerar man det sociala kontraktet mellan staten och de invandrare som under åratal har byggt sina liv på befintliga regler. Personer som har betalat skatt, arbetat och integrerat sig i samhället enligt alla gällande krav, står nu inför risken att förlora sitt permanenta uppehållstillstånd. 

Rörelsen•17 september, 2025

Hur kan Sverige kasta iranska feminister rakt in i döden?

Ett sådant agerande från statens sida är inget annat än ett brott mot rättssäkerheten och en kränkning av grundläggande åtaganden. Enligt Advokatsamfundet strider utredarens förslag mot såväl den svenska grundlagen som EU-rätten och internationella konventioner. Slutsatsen blir att om eller när en invandrare begår ett brott måste hen omedelbart stå till svars och straffas, medan staten slipper ta ansvar när den själv bryter mot sina juridiska principer och löften. Därigenom förlorar regeringen inte bara invandrarnas förtroende, utan hela samhällets tillit till lag och rättvisa. Förtroendet för lagen är en hörnsten i varje demokratiskt samhälle och när detta förtroende kränks av staten skapar det instabilitet, missnöje och uppluckring av de sociala banden. Vem ställs då till svar när staten bryter mot sina egna lagar och löften? De ekonomiska konsekvenserna av att permanenta uppehållstillstånd återkallas kan inte heller ignoreras. Tusentals invandrare som arbetat i Sverige under åratal ställs nu inför en osäker framtid. Psykiska påfrestningar och social ohälsa blir oundvikliga följder som direkt påverkar kvalitet, motivation och produktivitet på arbetsplatser över hela vårt land. Ett samhälle där en betydande del av arbetskraften inom exempelvis vård, skola, handel, bygg och transport lever i ständig oro får ingen hållbar ekonomisk tillväxt. I stället för att bygga broar mellan invandrare och svenska medborgare väljer regeringen att resa en ny mur av misstro och rädsla.

Om regeringen verkligen vill ha ett enat och tryggt samhälle måste våra styrande politiker först och främst själv respektera rättvisan, följa lagen och fullfölja sina egna åtaganden. Hotet om tillbakadragande av permanenta uppehållstillstånd kan dessutom leda till att flera ungdomar kan rekryteras av gängkriminella. 

Att ta bort permanenta uppehållstillstånd är inte bara en överträdelse gentemot Sveriges invandrade befolkning – i praktiken raseras den svenska samhällsstrukturens tillit och stabilitet.

Fereshte Javani

Grundare till Facebook-nätverket ”Vi är 4700 arbetare”

I morgon är det Socforum!

Skynda att köpabiljett till festen, där bland annat Liz Fällman dj:ar, innan de tar slut. Så kan vi skvallra om vilka programpunkter som var mest spännande eller tråkiga.

Missa inte heller våra programpunkter på ABF-huset i Stockholm: livepodd klockan 10 med gäster som Roland Paulsen och Johan Alfonsson, samtal om hur Palestinarörelsen och vänstern kan blivänner igen klockan 12, och om hur stadenkan bli roligare klockan 14.

För mig är den här veckan ovanligt full av aktiviteter.

Det första var Expos trettioårsfirande, där det obligatorika sades: situationen är ännu allvarligare än när de grundades. Jag framförde också min stående poäng: militant islamism är också en sorts högerextremism som måste granskas, för just nu är vi utelämnade till Doku.

Jag märkte också en annan skillnad – att det knappt var någon antifascistisk borgerlighet där. På 90-talet fanns det en konsensus mellan höger och vänster att högerextremism var något farligt, och folkpartister som Fredrik Malm var en del av Expo. 

Nu när den traditionella borgerligheten har börjat samarbeta med Sverigedemokraterna, har man också lirkat sig ur motståndet mot nazismen. Fredrik Malm klagar i dag hellre på Palestinademonstrationer än på högerextremister som bjuds in till riksdagen. Och när Johan Forssells son visade sig ha varit med i den våldsamma nazistgruppen Aktivklubb, tonades det ned.

Migrationsministerns son är inte den enda pojken ur samhällseliten som dragits till högerextremism.

I går rapporterade jag om terrordomen mot Alexander Holmberg, som planerade ett massmord på Eurovisionsfestivalen i Rotterdam år 2020, som dock blev inställt på grund av pandemin. I ett Googledokument kallade han planen ”fun time”, och han hade även måltavlor i Sverige – som två moskéer och ett produktionsbolag som gjort en för mångkulturell reklamfilm.

Hans pappa är en hög chef i Kinneviksfären, som sedan i juli – samma månad som åklagarna lade fram sin bevisning – verkar ha lämnat vd-posten i maktbolaget Verdere under största tysthet. Jag har dock inte kunnat få det bekräftat från Kinnevik.

Min långa text om fallet är en av Flammans mest lästa i år. Läs den gärna och säg vad du tycker.

I en tid med såmycket högervåld skulle man önska att den etablerade borgerligheten markerade mer mot radikala högeridéer i sin närhet. Men Tidös klausul om att ”tala respektfullt om varandras företrädare” är till för att förhindra sådan kritik. Därför håller man tyst om Sverigedemokraternas trollfabriker, medan civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin gärna deltar i högerradikala Riks för att kritisera Socialdemokraternas partimedier med otydlig avsändare. Kanalen vars medarbetare har avslöjats spridarysk propaganda.

Veckobrev•21 november, 2025

Kan Palestinarörelsen och vänstern bli vänner igen?

Mitt andra evenemang – jag har inte glömt – var en Dead Prez-spelning på Mosebacke i går. Har du hört dem?

De rappar om att hedra svarta pantrarna, skapa en socialistisk ekonomi byggd på panafrikansk nationalism och väpnad revolution, men har också ett präktigt hälsofokus – i en låt rappar de om att äta fullkorn och frukt, samt att förbereda maten ordentligt så att man inte förlorar vitaminer och mineraler. Och så röka ganja förstås. Riktigt kul spelning.

Jo, och så spelade jag in envideo om varför det är viktigt att prenumerera på en vänstertidning nu när miljardärerna ger sig in och backar Henrik Jönssons nya tv-satsning. Så tack för att du gör det. 💖

Ses i morgon!

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

”Det forntida Egypten är en västerländsk fetisch”. Konstnären Sara Sallam sammanför mor, far och son, vars gravar blev fundament för Europas nationsbyggen.

Ponera att du dog vid en hög ålder, att du blev begravd av dina barn där alla dina förfäder vilar. Föreställ dig sedan att en klåfingrig karriärist flera tusen år senare gräver upp er allihop och delar ut innehållet till mäktiga personer i världen i utbyte mot en fet position.

Det hände Taperet, en kvinna ur den egyptiska aristokratin som levde under Nya riket, andra årtusendet före Kristus. Och hon är inte ensam. Att vetgiriga gentlemän från Europa åkte till Egypten för att ta hem artefakter och mumier blev inte bara en del av det västerländska kulturarvet utan också ett sätt för nationer att positionera och glorifiera sig. Häromdagen invigdes under pompa och med politiska förtecken GEM, Grand Egyptian Museum i Giza utanför Kairo, omtalat som ”världens största egyptiska museum”. En bombastisk slutpunkt och revansch: Äntligen skulle Egypten ta kontroll över sin egen historia.

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

Jag skriver till er som ingår i den breda Palestinarörelsen – riksdagspartier, propalestinska föreningar, fackförbund, aktivister, religiösa samfund och människorättsorganisationer. Vi har olika bakgrunder men förenas i kampen för palestiniernas rätt till liv, frihet och värdighet. Det är en kamp för mänskliga rättigheter – och vi ska vara stolta över den.

För att stärka vår rörelse måste vi klara av att självkritiskt blicka inåt och våga hantera svåra frågor. Jag vänder mig till er i hopp om större medvetenhet och handlingskraft mot antisemitismen inom Palestinarörelsen. Jag vet att ämnet lätt väcker irritation hos en del. Många upplever att begreppet antisemitism används som politiskt slagträ mot vår rörelse och mot svenska muslimer. Och ja – ibland stämmer det. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har kallat både FN och Internationella brottmålsdomstolen antisemitiska, och Sverigedemokraterna har använt frågan för att rentvå sin egen historia. Men att andra missbrukar begreppet betyder inte att antisemitismen upphört att existera. Det är ett verkligt och växande problem – ett hot mot svenska judars trygghet och frihet.

För tio år sedan skrev jag endebattartikel i Sydsvenskan där jag uppmanade Palestinarörelsen att ta itu med de antisemitiska elementen. Mig veterligen var det första gången någon inom Palestinarörelsen väckte frågan. Reaktionerna var blandade, en del såg detta som en anti-palestinsk linje, medan andra förstod att det handlade om att vara konsekvent antirasist och stärka vår rörelse.

Att bekämpa antisemitismen är inte att svika Palestina.

Sedan dess har mycket gått framåt – fram till Hamas terrorattack den 7 oktober 2023. Efter den har antisemitismen ökat kraftigt i Sverige. Enligt Brottsförebyggande rådet femdubblades anmälningarna om antisemitiska hatbrott de sista månaderna 2023. När rapporteringen om Israel-Palestina ökar, växer också antisemitismen här hemma. Det bygger på den farliga idén om kollektiv skuld.

Även inom vår rörelse har problemen vuxit. Vi har exempelvis hört tal med rasistiska påhopp mot judiska företrädare. Men den vanligaste antisemitismen är mer subtil: ifrågasättanden av definitionen av antisemitism, påståenden om att problemet överdrivs eller att man borde tala om något annat. Sådana strategier – förminskning, relativisering ochwhataboutism – bromsar det antirasistiska arbetet.

Vi som tror på demokrati, frihet och mänskliga rättigheter måste tydligt ta avstånd från antisemitismen i våra egna led. Det handlar inte bara om moral, utan om vår rörelses framtid. Våra motståndare försöker redan utmåla Palestinarörelsen som antisemitisk. Varje gång vi låter hat eller fördomar passera, ger vi dem rätt.

Ja, bland de antisemitiska rösterna finns engagerade personer som brinner för Palestina. Men vi delar inte deras värderingar eller mål. Om vi inte drar en tydlig gräns riskerar rörelsen att förlora förtroende och kraft.

Inrikes•17 september, 2025

Palestinarörelsen och trollens nya gigekonomi

Palestinarörelsen har ett avgörande uppdrag. När världens ledare tiger om Israels övergrepp är det vi som kräver rättvisa. För många palestinier är vi en källa till hopp. Därför måste vi vara trovärdiga, principfasta och konsekvent antirasistiska. Vi behöver utbildning om antisemitism inom våra organisationer, tydliga etiska riktlinjer för tal och demonstrationer samt ett gemensamt språk för att markera mot hat. Att bekämpa antisemitismen är inte att svika Palestina. Det är att stå upp för mänskligheten – och stärka vår gemensamma kamp för rättvisa och fred.

Bassem Nasr

Palestinaaktivist och ordförande för Miljöpartiet i Malmö.

Molly Nilsson lär vara världens enda artist som gjort en houselåt om ett kommunistparti – och dedikerat en annan till Jan Myrdal. Flamman tar ett glas vin i logen efter hennes största spelning någonsin i hemlandet.

– Finns det några marxister här?

Publiken på Kulturhuset jublar och hojtar glatt åt Molly Nilssons fråga från scenen.

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

Ett blodrött skynke i bomull får duga. Det är vad som separerar min kompis rum från resten av vår lägenhet. Att bo ihop med en vän är förvisso trevligt. Men man ska inte behöva höra en rumskamrats varje andetag för att kunna ha någonstans att bo.

Det är i dag en enorm utmaning att få tag på en lägenhet i storstäderna som ung. Min nuvarande andrahandskontrakt är mitt fjärde på två och ett halvt år. På bostadsförmedlingens sida sneglar jag avundsjukt på de hundratals människor som står framför mig i kön till ett tryggt förstahandskontrakt.

Elfva Barrio

Ordförande för det socialdemokratiska studentförbundet.

Före Zohran Mamdani var Chicagos borgmästare Brandon Johnson vänsterns stjärna i den amerikanska lokalpolitiken. Efter två och ett halvt år är han utskälld och föraktad av sina egna väljare, trots att staden blivit säkrare under hans tid.

I april 2023 valdes den svarta, progressiva aktivisten Brandon Johnson till borgmästare i Chicago. Då sågs det som en av den amerikanska vänsterns största segrar på senare år. Hans kampanj hade stöd av en bred koalition av sociala rörelser – det ambitiösa lärarfacket, arbetarkoalitionen United working families, och gräsrotskampanjer inom allt från klimat till bostäder – vilket gjorde honom populär i breda lager. Det är också en av orsakerna till de svårigheter han befinner sig i två år senare.

Johnsons mandatperiod inleddes med en rad mindre framgångar. Till exempel stoppade han förslaget om att automatiskt skicka en polispatrull till ett område om ett registrerat skjutvapen används där. Förslaget fick kritik ur rättssäkerhetsperspektiv och röstades ned, mycket tack vare borgmästarens kampanjande.

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.

Alexander Holmberg, son till en toppchef i Kinneviksfären, döms till åtta års fängelse för terrorplaner i flera länder, däribland Sverige. Nu verkar pappa Mikael Holmberg ha lämnat bolaget – precis efter den öppna rättegången i maj. ”Jag känner en stor lättnad”, säger forskaren Tobias Hübinette.

I dagföll domen i målet mot Alexander Holmberg, som inför rätten i Luxembourg City förklaras skyldig för terrorbrott, tillverkning och innehav av sprängämnen, samt kopplingar till högerextrema nätverk.

Den 23-åriga svensken döms till åtta års fängelse, varav sex år villkorligt, med krav på att genomföra ett avradikaliseringsprogram hos plattformen Respect.lu. En rapport ska lämnas in till riksåklagarmyndigheten var sjätte månad, och om programmet inte slutförs inom fem år – eller om H. återfaller i brott inom sju år – kan den villkorliga delen upphävas.

Domen blev mildareän vad åklagarsidan begärt. Biträdande statsåklagare David Lentz hade yrkat på tolv års fängelse, och ansåg att endast polisens och underrättelsetjänstens snabba ingripande förhindrat faktiska attacker. Enligt Lentz hade Alexander Holmberg internaliserat hat, känt sig överlägsen andra och varit beredd att använda våld. Vilka delar av åtalet domstolen inte biföll klargörs i den skriftliga motiveringen som väntas inom de närmaste dagarna.

Åtalet omfattade elva punkter, bland annat olaglig hantering av sprängämnen, drift av en obehörig anläggning, propaganda och rekrytering för terroristhandlingar, medlemskap i en terroristgrupp samt förberedelse av attacker i både Sverige och Nederländerna – däribland ett planerat massmord vid Eurovisionsfestivalen 2020 i Rotterdam, som ställdes in på grund av pandemin.

Fallet har redan skapatrubriker i flera länder – inte bara för mängden bevis som lagts fram i rättssalen, utan för de minutiösa detaljerna om hur planeringen ska ha sett ut: från hemmalaboratoriet i hemmet i Strassen till rekryteringsförsök för internationella grupper och en lista över möjliga mål som uppdaterades i ett delat Google-dokument.

Men bland planerna fanns även svenska mål, som enoljedepå i Nacka, två moskéer i Botkyrka och ett svenskt produktionsbolag som hade gjort enreklamfilm för SAS där personer med utländsk bakgrund medverkade.

I rättegången framgick det även att hans pappaMikael Holmberg, en av de högsta cheferna inom Stenbeck-familjens maktsfär kring bolaget Kinnevik, finansierat delar av sonens laboratorium och kemiska experiment.

Det var den 22 februari 2020 som Luxemburgs säkerhetstjänst SRE slog larm. Den då 18-årige mannen bedömdes ha både den tekniska kompetensen och beslutsamheten att gå från ord till handling. Gripandet skedde när han och föräldrarna återvände från en resa i Sverige, där han hade tränat med den nynazistiska organisationenThe Base.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

En cappuccino för 25 spänn låter som en gåva till alla kaffeälskare, men i Berlin har superbilliga kafékedjan LAP väckt starka känslor. Flamman testar den blå koppen som fått Europas mest antikapitalistiska stad att se rött.

När den indigoblå skylten dök upp på ännu ett hörn i Friedrichshain var reaktionen omedelbar. En cappuccino för 2,50 euro och en espresso för bara bråkdelen av det. I Berlin.

– Alla har inte råd att betala fyra eller fem euro för en cappuccino. Det är bra att det finns alternativ, säger Lauren Kavanagh, som sitter sitter utanför en av lokalerna i Neukölln med en blå pappmugg i handen.

Hon berättar att billigt kaffe är något många saknat. Samtidigt tackar hon nej till att vara med på bild, med hänvisning till uppståndelsen kring kedjan på sista tiden.

Vad vissa såg som en lättnad såg nämligen andra som en provokation. Staden där kaféhäng blivit en livsstil fick plötsligt en kedja som fungerar mer som snabbkiosk för kaffesugna fotgängare.

När flera butiker klottrades ned med blodröd färg i oktober blev det uppenbart att det här inte bara handlade om kaffe, utan om berlinarnas självbild.

I en omtaladReddit-tråd diskuteras attackerna mot butikerna, men också en större frustration över vad många menar är en kapitalistisk invasion av stadskärnan. En del anser att kedjan riskerar att pressa bort små kaféer och bidra till en mer anonym och automatiserad kafékultur.

Andra kopplar LAP till en bredare oro över gentrifiering och att Berlin håller på att förlora sin särart, även om det inte finns några bevis för att kedjan hittills haft någon direkt påverkan på hyror eller lokala verksamheter. Diskussionerna är känslomässiga, ofta på sociala medier och visar hur starkt människor reagerar på förändringar i sina kvarter. I finanspodden Lokr room talk tar de upp kafékedjans etablering i ett avsnitt och reelen på Instagram fick snabbt hundratusentals visningar.

Filip Sandström Beijer

Journalist baserad i Berlin.